I många libanesers och arabers ögon har Israel redan förlorat kriget. Ingen symboliserar denna seger bättre än Hizbollahs karismatiska ledare Hasan Nasrallah.

På vissa håll i världen betecknas han som en fanatisk terrorist, men för flertalet libaneser idag, oberoende av religiös tillhörighet, har Hizbollahledaren Hasan Nasrallah utan tvekan blivit en hjälte. I en opinionsundersökning som gjordes för en vecka sedan uppgavs nästan 90 procent av libaneserna ge sitt stöd till Hizbollah. Det må vara en krigspsykologisk mekanism som döljer sig bakom det massiva stödet, men för den som lyssnade på intervjun med Nasrallah på al-Jazira kanalen för ett par veckor sedan var det förbluffande klart vari hans styrka ligger. Nasrallah är nämligen en mästerlig retoriker.

Intervjun sändes någon vecka efter krigets början, när förödelsens vidd börjat ta konkretare form. Nasrallah talade lugnt och självsäkert, och höll sig till enkla, lättförståeliga resonemang. Han uttryckte sig först på klassisk arabiska men växlade mot slutet om till den libanesiska dialekten. Nasrallah är känd för att improvisera flera timmar långa tal på klassisk arabiska, ett grammatikaliskt invecklat och högtidligt språk, jämförbart med latin. Men det är samtidigt det språk som alla araber har gemensamt, och i satellitkanalernas tidsålder är det viktigt att bli förstådd i flera arabiska länder, speciellt om man har en religiös (läs regional) profil likt Nasrallah.

al-Jazira intervjun avvek han alltså från det sedvanliga och uttryckte sig då inte enbart på libanesiska, utan använde dessutom familiära uttryck och ord. Han vände sig uttryckligen till mannen på gatan i Libanon, till dem som befinner sig i krigets frontlinje – civilbefolkningen. Budskapet var tydligt och mycket bestämt: Segern är vår.

Hizbollah föds

Hasan Nasrallah föddes 1960 i det armeniska kvarteret Bourj Hammoud i den kristna delen av Beirut. Han är äldst i en familj med nio barn, och föddes i en släkt som påstås vara ättlingar till profeten Mohammed (den svarta turban som han bär är symbolen för detta).

När inbördeskriget bröt ut 1975 flydde den shiamuslimska familjen till byn Basouriyeh i södra Libanon. Byn ligger inte långt från staden Tyros vid kusten, och det var i en av Tyros moskéer som den lokala imamen fick upp ögonen för den ivriga tonåringen som besökte moskén regelbundet. Nasrallah uppmuntrades att söka sig utomlands för att studera teologi, och begav sig 1976 till den heliga staden Najaf i Irak för att studera vid stadens religiösa skolor.

Det var där som han träffade Abbas Musawi, en shiamuslimsk libanes som blev hans mentor och Hizbollahs ledare några år senare.

Under den massiva israeliska offensiven ”Fred i Galiléen”, 1982, var Nasrallah med och grundade ett organiserat motstånd mot den israeliska aggressionen. Soldaterna utmärkte sig genom sin motivation och sitt mod. Så föddes alltså Guds parti, eller Hizbollah.

När Musawi, som nu hade blivit organisationens generalsekreterare, tillsammans med fru och tre barn dödades av israelerna år 1992, utsågs Nasrallah till hans efterföljare.

Partiets ansenliga sociala nätverk, och grunden till deras popularitet bland fattiga shiamuslimer, utvecklades under Nasrallah, och det var också under hans tid som partiets politiska inriktning förstärktes. Men det viktigaste som tillskrivs hans ledarskap är det som man betraktar som segern över Israel och reträtten år 2000.

Martyrsonen

År 1997 dödades Nasrallahs äldsta son Hadi i en operation mot israeliska styrkor i södra Libanon. Att Hizbollahledarens egen son dör en ”martyrdöd” fick en enorm betydelse för shiamuslimerna. Den 18-åriga sonens död formligen firades av Nasrallah och hans hustruFatima. ”Jag vet att ni tycker att jag är känslolös för att jag inte är sorgsen över min sons död”, sade Fatima i en intervju för en lokaltidning. ”Men ni måste förstå att jag är djupt troende, och övertygad om att min son har det bättre hos sin Gud. Jag kan inte vara annat än lycklig för hans skull”.

I Hizbollahkvarteren i södra Beirut uppkallades en bro efter Hadi Nasrallah. Den totalförstördes under första dagen av den israeliska offensiven.

Patsy Nakell


Lämna en kommentar