Det handlar om yta och djup, om att på en gång klarsynt och teatraliskt revoltera mot den absurda tillvaron. Det handlar om dandyn.

Okey, låt mig fast börja så här.

Det finns en mild novembereftermiddag jag aldrig glömmer, som utspelade sig i New York för många, många år sen. Jag var bara femton år gammal (tillåt mig därför lite sentimentalitet & utsmyckning här i början) och barnsligt lättroad och maniskt stolt när jag glättigt flanerade omkring med min tio år äldre kusin i Central Park. Att novemberdagar i New York faktiskt kunde vara så blida och lena hade jag aldrig vetat förrän denna eftermiddag, en eftermiddag som tycktes framkalla en om möjligt ännu större jovialitet hos de sociala virtuoserna som fördriver sina dagar med att flänga kors & tvärs över vrickade Manhattan. Min kusin och jag lät oss upptrissas av munterheten i luften och plötsligt fick ett spontant infall oss att ta en droska i närheten av 5th Avenue. Droskkusken pratade på om sina hästar medan vi körde omkring i parken och jag minns att jag var så uppspelt att glassen jag åt smakade underligt. Litet senare satte vi oss ner på en parkbänk och det var då min kusin lärde mig att räkna till tio på franska. Un, deux, trois … Vi skrattade så mycket att vi bara såg stjärnor omkring oss, jag svär.

Min kusin tjänade sitt levebröd i finansdistriktet på Downtown Manhattan och han var osannolikt medveten om att ens yttre attribut spelar en huvudroll av rang om man strävar efter applåder och en stund i strålkastarljuset på bankscenen. Han var singel och stilig och hade ett optimistiskt sinne för penningar. Jag var bara femton år gammal och saknade livserfarenhet, men ändå kunde jag ana att min kusin var en exceptionellt belevad och världsvan och sofistikerad ung man. Jag visste att han var en snobb, men hans snobbism var så fascinerande mondän att jag bara beundrade honom mer och mer.

Lättsamt, lättsamt strosade vi vidare i parken medan min kusin berättade den ena tokiga historien för mig efter den andra. Och efter en stund kom vi fram till Bethesda Terrace, där varje dagdrivare inser sitt eget medspelande i det urbana skådespel som förstulet är i förlopp i environgerna. Denna eftermiddag, liksom alltid alla andra, var min kusin elegant och soignerad. Han var ett modelejon som älskade att visa upp sig, och vill man uppträda inför världen är Bethesda Terrace den självklara estraden.

Plötsligt blev vi törstiga och började därför gå mot ett närliggande hotdogstånd på hjul för att köpa varsin Coca-Cola. Vi ställde oss glatt i kön och jag var ivrig och mitt i allt svängde en svart hiphoppare som stod framför oss i kön sig runt, och när han fick syn på min kusin utbrast han; Man, you look dandy!. Min kusin började skratta, vilket fick mig att också börja skratta, fast jag inte förstod var humorn stod att finna.

Men jag förstod att det lustiga gömde sig bakom ordet ”dandy” och jag visste att jag aldrig tidigare hade hört ordet, och eftersom jag bara var femton år gammal och galet villig att imponera på min kusin så täcktes jag inte fråga honom vad en dandy är. Så jag bara skrattade, högt och sprudlande, jag med.

Efter en stund fick vi våra Coca-Colas, som vi drack upp medan vi promenerade några varv runt Bethesda-fontänen, The Angel of the Waters, och medan min kusin fäste min uppmärksamhet  vid liljan i ängelns hand, visste jag att ängeln inte var den enda som betraktade oss. Och jag minns att jag emellanåt försökte lista ut vad en dandy är och jag minns att jag kände en otålighet över att bara vara femton år gammal.

Det var en novembereftermiddag jag aldrig glömmer, som utspelade sig i New York för många, många år sen.

 

*

 

Och egentligen har jag aldrig upphört med att fundera på vad en dandy är. Och en dag slog jag upp ordet och lärde mig att det handlar om en ”mansperson med överdrivet raffinemang i klädsel och uppträdande”. Och sen satt jag där med den informationen.

Men ville veta mera.

 

*

 

En dandy. En fin de siècle-världsman som i mötet med den moderna & avförtrollade världen väljer att i stället återförtrolla sin egen personliga värld genom en vitalt estetiserande livsfilosofi. Dandyn upplever existensen som befängd, absurd, som fullständigt renons på objektiv mening. Men han låter sig inte nedslås av den gudlösa tillvaron, utan dyrkar i stället teatraliskt skönheten, genom en ironisk och humoristisk mask. En mask genom vilken han klarsynt och mycket von oben betraktar de underliga ringlekar som människorna omkring honom förlorar sig i.

Om att estetisera sitt liv.

Om att slöbada i lavendelparfymerat vatten, inte bry sig om klockans tickande när man om morgnarna ekiperar sig fashionabelt, om att flanera i parker och längs boulevarder i lika sävlig takt som vore man ute och rastade sin sköldpadda.

Dandyn älskar storstaden, dess butiker, dess vackra människor, dess intensiva élan vital. I det urbana landskapet suger dandyn upp sin intellektuella näring, och det är i staden som dandyn får tillfredsställelse av att visa upp sin kulturella kompetens för den tröga massan. Dandyn umgås världsvant med konsten & litteraturen, hans smäktande efter estetiska upplevelser saknar gränser.

Dandyn lever för njutningar. Han är en vällusting som berusar, berusar sig på livet. Och baksmällan kurerar han med ännu mer utsvävande festiviteter, ännu lättsinnigare sexuella förlustelser, ännu djupare skuldsättning. Dandyn är en libertin, en bonvivant, en hedonist. För att han vet att Gud är död, men vägrar att förstenas av friheten som därur följer.

 

*

 

Dandyn är en skapelse av den höga moderniteten. Han uppträder som mest iögonenfallande under la belle époque, under den frivola sekelskiftesperioden då världsutställningarna upplever sina ståtligaste dagar och då art nouveau är på modet och då man inte vet om man ska älska eller frukta det moderna livet, den moderna världen.

Numera, hundra år senare, talas det inte så mycket om dandyn. Däremot flirtar populärkulturella journalister med det nya modefenomenet ”metrosexualitet”.

Termen metrosexuell – som myntades av den brittiske journalisten Mark Simpson i en artikel i The Independent 1994 – syftar på en ung, urban man som har ett stegrat estetiskt sinne och som investerar sin tid och sina pengar på sitt utseende & en glassig livsstil. Den metrosexuelle är en man som uppträder stereotypt homosexuellt, förutom vad gäller hans faktiska sexuella orientering. Det handlar om en man som gärna ger uttryck för sina feminina sidor och det handlar om en man som gått vilse i tron att kvintessensen av romantik ligger i en öppen narcissism.

Dandyn och den metrosexuelle mannen har uppenbara beröringspunkter. Båda söker ett estetiserat självförverkligande, och bådas naturliga hemvist är storstaden (metro ur metropolis, naturellement).

En annan likhet mellan dandyn och metron är deras polysemiotiska sexualitet. Karaktäristiskt för dandyn var hans obestämda sexuella orientering. Dandyn var varken kategoriskt homosexuell, heterosexuell eller bisexuell och att låsa in sig i ett sexuellt fack skulle dandyn ha ansett vara förbehållet livsamatörer. I alla händelser är dandyns sexuella ambivalens ett tema som även återkommer hos den metrosexuella. Som nämnt agerar metron på ytan som en schablonmässig homosexuell, men när det kommer till lusten ser han sig ändå eggad att liera sig med kvinnor.

Trots det ögonskenliga släktskapet mellan dandyn och metron så finner man ändå en markant skillnad mellan dem, om man bara penetrerar djupare in i dessa variationer av maskulinitet. Och distinktionen framträder när man inriktar sig på frågan om vad det är som driver dessa två manspersoner till att se ett överdrivet raffinemang i klädsel och livsstil som sitt raison d´être.

 

*

 

Det handlar om yta och djup. (Ibland är det enkelt uttryckta det mest adekvat klarläggande.) Yta och djup.

Den metrosexuellas självbespeglade intresse för sitt utseende springer ur en ytlig behagsjuka. Metrons vurm för chic elegans utgår ifrån en vilja att imponera på – i främsta hand – kvinnor. För att vinna deras uppskattning. Fast det utesluter inte att metron även skulle vilja impa på sina medbröder, men den beundran han då söker kan kanske bäst likställas med det slags intryck en man med stort falliskt kapital önskar göra på sina kamrater i bastun.

Metrons estetiserande självförverkligande närmar sig det klichéaktigt schematiska. Han studerar mode-, trend- och livsstilsmagasin och saknar självinsikt för att begripa att han blott är en dedikerad efterföljare av den senaste trenden en vogue. Metron är banal utan att veta om det. Han är kitsch och tar sig själv på fullt allvar.

Dandyn, å andra sidan, är så blaserad att han skrattar åt allvaret. Dandyn inser att allt är teater och därför har han alltid intellektuellt försprång. Med tillspetsad ironi och lekfullhet tillbringar dandyn sina dagar i estetisk excess. Det handlar om ett uppsluppet provocerande när dandyn självsäkert & originellt klär sig med frapperande grace. Dandyn driver med sina medmänniskor, utan att de vet om det. Han roar sig på kälkborgerlighetens bekostnad, han campar på modeslavarnas inautenticitet, han intellektualiserar kitsch.

För dandyn handlar svärmeriet för allt det estetiska om en utpräglad joie de vivre. Skönheten och njutningen och leken är hans mål & mening, hans håg & vällust. För han vet att livet  låter sig levas skickligast i ett praktfullt elfenbenstorn.

Det handlar om en livsfilosofi. En livsfilosofi.

 

*

 

Dandyn är en estetiker som med stoiskt lugn revolterar mot den absurda tillvaron. Här kunde jag sluta. Men låt mig ändå elaborera.

Om dandyism som stoicism.

I sin essä Det moderna livets målare liknar Charles Baudelaire dandyismens strikta inriktning på elegans vid stoicismens strävan efter total självbehärskning. Liksom stoikern ler dandyn lugnt medan han på blaserat avstånd betraktar världen & all dess idioti. Liksom stoikern vandrar dandyn på livets krigsstig med ett ansiktsuttryck som ville det antyda en förtrolighet med den gåtfullaste hemligheten.

Om dandyism som stoicism.

Men det är nödvändigt att observera att dandyns metafysiska grundantagande om tillvaron radikalt skiljer sig från stoikerns. Medan stoikerns lugn baserar sig på den metafysiska utgångspunkten om att logos eller förnuftet eller en fullkomlig Gud är den styrande principen i kosmos, så utvinner dandyn däremot sin trankilitet från föreställningen om att världsalltet saknar nån som helst kosmisk garant för vett eller reson. Där stoikern med glädje och lugn ger sitt bifall åt sakernas tillstånd och låter världen gå sin gilla gång eftersom han utgår från att allt går förnuftigt till, så odlar dandyn sin ro och likgiltighet från det motsatta perspektivet. Dandyn är förvissad om tillvarons nyckfulla slumpspel och därför förhåller han sig med lojhet till det som kallas livet. Och under tiden roar han sig.

Under tiden leker han solipsistisk maskerad.

Och i ärlighetens namn gitter inte dandyn egentligen med stoikerns pompösa allvar.

Om dandyism som stoicism. Mutatis mutandis.

 

*

 

Om dandyn som estetiker. Detta är inte en upprepning. Utan ett språng till Kierkegaards livsfilosofi.

Kierkegaard föreställer sig tre huvudinställningar människan kan ha gentemot livet. Han diktar om de tre stadierna, genom vilka man förflyttar sig via existentiella språng. I bästafall.

Till det estetiska stadiet föds vi alla. Och oreflekterande stannar de flesta av oss där. Vi avskyr plikter och ansvar och effektivitet som estetiker. Och som desamma älskar vi njutningen och honungen och ruset.

Det finns människor som springer över till det etiska stadiet. Fast eskapism är det som minst karaktäriserar etikern. Etikern uppfylls av ansvaret och nykterheten och den mogna ron. Etikern ser sina handlingar som sina egna, sitt liv som sitt eget, sin död som sin egen. Det handlar om integritet. Etikerns pansar är integriteten.

Och sen finns det människor som spritt språngande beger sig till det religiösa stadiet. Här utvidgas människans personliga existentiella engagemang till tron på den levande Guden. Och det är ungefär allt man kan säga om den saken.

Men mest mässar Kierkegaard om valet, vikten av valet. Att välja sitt liv och stå för det. Det handlar om att bli subjektiv.

Kierkegaards kända sentens ”sanningen är subjektiviteten” måste förstås utifrån existensen, utifrån vår konkreta tillvaro i världen. Det sanna–sköna–goda är en existentiell fråga. För man måste stå ut med sig själv. Dag efter dag. Och ens sanningar är alltid provisoriska, man måste välja sitt liv, varje sekund, på nytt och på nytt.

Och den subjektiva sanningen är den att som estetiker kan man också välja det estetiska. Estetikern kan medvetet & reflekterande välja att se esteticismen som sin egen sanning. Kierkegaard skulle i och för sig betrakta valet som ett oegentligt val. Men å andra sidan skulle han ge bonuspoäng för att ett val i alla händelser fattats.

Dandyn gör ett val. Dandyn älskar (är ordet för banalt?); dandyn värdesätter njutningen och honungen och ruset högst. Dandyn vaknar med krabbis och säger Bonjour lundi och tar ett lavendelparfymerat bad och går vidare.

Dandyn väljer den skoningslösa friheten och missförstår i klarsynt förstånd vad ord som plikt och ansvar har för innebörd.

(Jag önskar jag var en dandy, fast flicka & hundra år senare.)

 

*

 

Om dandyn som revoltör mot den absurda tillvaron. L´existence absurde.

”Det finns endast ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet.” Med denna ohöljda mening inleder Albert Camus sitt absurda resonemang i Myten om Sisyfos. I stället för att se det absurda som en slutpunkt för tanken gör Camus en saltomortal och nyttjar det absurda som själva utgångspunkten.

Frågan om livet är värt att leva är filosofins grundläggande fråga. Allt annat är tidsfördriv. Tidsfördriv. Filosofin är en underlig företeelse. Det handlar om en underlig blandning av tragedi och komedi. Om allvar & humor, om det apolliniska & det dionysiska.

Det är egentligen inom mycket kontrollerade ramar människan står ut med det irrationella, det osammanhängande, det absurt paradoxala. I själva verket blundar vi för det absurda i den verkliga världen. Och går upp i skräckblandad hänförelse när vi ser skymten av det i konsten, på teatern, i litteraturen. (Vi smygtittar på det absurda genom tittskåp.) Och i övrigt längtar vi ständigt efter sammanhang och bländande klarhet och om vi inte lyckas övertala tillvaron med förnuftsargument, utan i stället konfronteras med en värld av stum irrationalitet & mållös meningslöshet, så erfar vi det absurdas dolksting i vår existens.

Men Camus avvisar självmordet, han avvisar tron på en bättre värld. Självmordet innebär ett medgivande om att man besegrats av livet, att man övervunnits av det absurda, att man utan insikt deserterat från fältet för en oändligt makaber dans.

Men ”emellertid är det frågan om att leva” (bäst på engelska: The point is to live). Det handlar om att kunna identifiera det absurda och klarsynt trotsa det, genom att ständigt återvända till sitt liv, liksom Sisyfos återvänder till sitt tunga klippstycke som han av gudarna getts till straff att utan uppehåll rulla upp till toppen av ett berg. Om och om igen. Det handlar om en revolt, en vilja till revolt, som ingen gud eller demon har makt att lägga beslag på. Och det handlar om att förakta döden. Maintenant il s´agit de vivre.

Med klarsynt förnuft (lucidité) vägrar dandyn att resignera inför en irrationell värld utan objektiv mening. Hans revolt mot det absurda tar sig uttryck i en egensinnig livsbejakelse, han ser sitt liv som en fri horisont på grund av meningslösheten i världen.

Apropå den absurda friheten förmår Camus verbalisera den mest löftesrika tanken jag någonsin stött på i filosofin, i litteraturen. Han åberopar sin utgångspunkt; ”det gällde att undersöka om livet måste ha en mening för att kunna levas”. Och så spyr han ut glädjebudet med att skriva: ”Nu visar det sig däremot att livet låter sig levas bättre ju mindre mening det har.”

Meningslöshetens tomrum fyller dandyn med skönhet och njutning. Han gäckar den befängda fåfängligheten med fåfänga medel; stolt som ett lejon spatserar han omkring i en schangdobel ekipering medan han med finurlig ironi kommenterar omvärlden och alltid då och då chosefritt citerar Baudelaire eller Wilde eller Proust.

Dandyn spanar inte efter en allmängiltig mening med livet, utan han lever det. Det handlar om en levnadskonst, en levnadskonst. En improviserad performance art.

 

*

 

Jag tänker inte ställa frågan om dandyn är lycklig. För lycka, därom måste man tiga.

Jag tänker inte heller ställa frågan om dandyn dväljs i förtvivlan. För tvivelsutan, tvivelsutan finner sig dandyn en tidig morgon i en lyxig takvåning i en skyskrapa och frågar sig den smärtande frågan vem är jag. Vem är jag. Det.

Men det handlar inte om förtvivlan, det handlar inte om lycka. Lycka & förtvivlan finns, men vi ser dem inte.

Och under tiden räcker det med att bara le. Blott ett leende räcker.

 

*

 

Och min kusin, min illustra kusin! Vet ni vad ett spontant, impulsivt infall fick honom att göra efter ett klassiskt antal glansdagar på Wall Street, efter ett klarsynt sting av vertigo en tidig morgon högt uppe i en skyskrapa?

Sanningen att säga, vet inte jag det heller.

Men jag vet att han idag leker gaucho på en ranch nånstans utanför Buenos Aires. Livet är underligt. (Jag önskar jag var en gaucho, fast flicka & hundra år tidigare.)

 

*

 

Och för övrigt är metrosexualitet redan ute. På modet är i stället übersexualitet. Det handlar om nån sorts blandning av metron & dandyn. Nån sorts kombination av dandyns intellekt och metrons avståndstagande från kalsarikännit, manschauvinism och junkfood-mentalitet. Och det handlar om nån sorts entydig heterosexualitet. (Än tycks det bara vara 2006.)

Och med detta slutar jag. Resten kan man alltid googla upp.
Essän fick ett hedersomnämnande i Hans Ruin-essätävlingen 2006. I prismotiveringen sägs det:”Fast flicka & hundra år senare” fascineras Julia Lindfors av ytan – och djupet – hos denne genomskådare och klarsynta trotsare av livets absurditeter. Liksom dandyn är texten som ett glittrande, koketterande, hektiskt växlande kalejdoskop.

Julia Lindfors är fil.mag. med filosofi som huvudämne utexaminerad från Helsingfors universitet 2004-2005. Vikarierade våren 2005 som lågstadielärare och har under våren 2006 bl.a. jobbat på restaurang.

Julia Lindfors

Lämna en kommentar