Hur kan det vara så traumatiskt att bli förälder under normala (icke-våldsamma etc.) omständigheter? frågar sig Hanna. Nej, ”traumatiskt” är kanske inte rätt ord, men det är nog – svårt (och ja, ibland också lite besvärligt och trångt – och visst finns det en del potentiellt ångestskapande moment också). Men det är ju inte hela sanningen om föräldraskapet, om än den mest synliga sidan just nu, vid sidan av de totalt oproblematiserande idyllerna. Fast – egentligen är det väl inget fel på att skriva, frågan är väl hur man skriver, och hur man förhåller sig till det som är svårt. Och där finns det ju faktiskt flera olika genrer, i dagens läge allt ifrån praktiska handböcker, ”känna-igen-sig-litteratur”, raljerande skildringar av lattemammor till mångbottnad skönlitteratur som t.ex.Johanna Venhos diktsamling Yhtä juhlaa och bloggar där misshandlade mammor skriker ut sin desperation.

Svårigheter som statens inskränkta familjesyn eller mammors ställning på arbetsmarknaden, kan man diskutera som ett samhälls- och attitydproblem. Men – andra svårigheter kommer sig helt enkelt av att småbarnstiden ofta är ett svårt skede i livet. Och att livet innehåller svåra skeden (om det alls är ett liv värt namnet).
Man kan försöka se det som en möjlighet att växa. Med betoning på möjlighet, för till skillnad från vad många skildringar av föräldraskap, i stilen ”moderskapet fick själviskheten att försvinna”, låter påskina så är mognaden minsann inte någon automatisk följd av att få barn.
En annan möjlighet är att acceptera ”hela paketet”, att också se t.ex. lägre lön och mera hushållsarbete för mammor som oundvikliga. Det får en kanske inte att växa som människa – man riskerar rentav krympa – men visst är det praktiskt. I en föräldratidning såg jag exempelvis en artikel där mamman raljerande beskrevs som en hushållsmaskin som måste få service (t.ex. ett kosmetologbesök) allt emellanåt. Fördelen med denna lösningsmodell är att den varken innehåller någon komplicerad samhällsanalys eller alstrar manlig skuld, eller gräl om vem som ska diska. Ett annat exempel är Pia Hintzesroman En ska bort (ett exempel på känna-igen-sig-genren), med citat som ”Mammor är predestinerade till att bli förlorare, hur vi än gör”.
Men varför är föräldrar så överrumplade av det dramatiska och onekligen svåra i föräldraskapet, och varför detta enorma behov att skriva och läsa om denna självklarhet? Som Hanna skrev är det ju lätt att räkna ut att barn vänder upp och ner på det mesta, alla vet ju det. Tja, ett svar är väl att det är svårt att uppleva någonting som vänder upp och ner på allting utan att känna sig upp- och nervänd. Och att det är en skillnad mellan att veta att man ska vändas upp och ner, och att upptäcka hur världen ser ut när alla perspektiv förskjuts.
Och ofta kan det allra svåraste vara det självklara, att ”upptäcka” sådant man redan ”vet”, exempelvis att samhället fortfarande är ojämlikt på många plan. Man är förberedd på ojämställdheten, men inte på de känslor av t.ex. maktlöshet den väcker. Lite som förlossningen faktiskt; man ”vet” att det gör ont, men överrumplas ändå av smärtan.