Det råder ett ideologiskt och moraliskt vakuum i dagens Kina. Efter att maoismens och kommunismens glöd falnat och det har blivit en dygd att vara rik i Kina, har de kinesiska ledarna funnit sig styrande ett folk bestående av 1,3 miljarder individualister. Hittills har det främst tagit sig uttryck i materialistisk egoism – folk jobbar hårt för att tjäna pengar för att kunna köpa sig fler och finare grejor. Men makthavarna i Kina har insett faran i att det också kan leda till mer knepiga saker som individuella åsikter och krav när det gäller det politiska systemet.

Då kom gamle Konfucius väl till pass. Efter att konfucianismen varit förbjuden och kritiserad som en feudal ideologi under kulturrevolutionen, har Konfucius steg för steg blivit rehabiliterad i Kina. Hans födelsestad Qufu har blivit ett populärt turistmål dit folk vallfärdar för att visa sin respekt för den vise mannen. År 1989 förkunnade Jiang Zeminatt det var dags att lyfta fram de “goda elementen” i konfucianismen, och även presidentHu Jintao har börjat svänga sig med konfucianska termer för att genomdriva nationella kampanjer med syfte att hålla folket i schack.

Det slutliga tecknet på att Konfucius åter blivit salongsfähig var det officiella firandet av hans födelsedag år 2004, för första gången efter kommunisternas maktövertagande – efter en paus på 55 år.
Har de kinesiska ledarna gått och blivit sentimentala, eller är det ett försök att lyfta fram traditionella kinesiska värderingar i dessa globaliseringens tider?
Konfucius och kommunistpartiet har mer gemensamt än så. Konfucius läror passar perfekt in på den “socialism med kinesiska kännetecken” som den kinesiska regimen förespråkar i dag. Konfucianismen bygger på hierarkier där folket ska lyda sin härskare, barnet sina föräldrar och kvinnan sin man, och där alla föds till en fast, fixerad roll i livet. Var ödmjuk, acceptera din roll utan att knota, uppför dig väl, och framförallt, lyd dina överordnade då det är de som vet vad som är bäst för dig. Samhällsstabilitet är nummer ett, även om det sker på bekostnad av individen, där är Konfucius och kommunisterna rörande eniga.
Konfucianismen passar därmed mycket bättre in i dagens Kina än vad den gjorde underMaos tid, då man strävade till likriktning och alla åtminstone i teorin var jämställda. Och det är väldigt behändigt till exempel då det gäller att förklara varför vissa människor (läs storstadsbor och affärsmän) har prioriterats medan andra (landsortsbefolkningen och de fattiga) har satts på väntelistan.
Konfucius kvinnosyn är däremot något som de kinesiska ledarna ansåg sig nödda att uppdatera. Den vise mannen berättas ha rekommenderat ett begränsat umgänge med kvinnor och folk av låg rang. Kvinnorna hade inte heller något egenvärde, utan de tillhörde först sin far, sen sin äkta make, och efter hans död, sina söner. Att låta kvinnor gå i skola var helt onödigt, då kvinnans största dygd låg i hennes okunnighet.
Det behövdes alltså ett tydligt ställningstagande, och man kom på den perfekta lösningen: Vid den senaste uppdateringen av Konfucius familjeträd inkluderades de kvinnliga ättlingarna för första gången på över 2500 år.