ag har på känn att Hanna Jaanisoos landskap, som är utställda på Galleria Sculptor fram till 30 december, är tagna ur hennes omedelbara omgivning. Med det menar jag att de är landskap som står hennes hjärta nära. Det första landskapet är ett sjölandskap från Jaanisoos barndom, och samtidigt alla sjöar och vattendrag med namnet Pyhäjärvi eller Pyhäjoki. I utställningens prolog skriver Jaanisoo att hon alltid har bott vid något av dessa vattendrag, men att hon inte ser något mystiskt i sammanträffandet i detta. Däremot mäter hon stor betydelse åt barndomslandskap som sådana, de är landskap vi alltid kommer att bära med oss. Hanna Jaanisoo har gjutit sina vattendrag i järn och ytan är lätt rostfärgad. Där man vandrar bland sjöarna känner man sig som en fågel som flyger över vattendragen, och jag undrar om de är placerade enligt något särskilt geografiskt mönster.

Här finns också verk som snarare är detaljer ur konstnärens vardag och som tillsammans bildar ett slags axplock ur det dagliga landskapet, det som tar vid utanför ytterdörren. De försilvrade växter som ställts ut i rummet intill är kanske det mest konkreta exemplet på detta. De små, sköra växterna är plockade i Jaanisoos egen trädgård. De är varsamt försilvrade och smakfullt placerade mot svartmålade rutor. I samma rum ligger två högar med asfaltblock, vilka jag till att börja med inte förstod mig på men vars funktion jag senare kom underfund med: De bildar en tydlig konstrast till det sköra, som trots allt kan bryta sönder t.o.m. asfalt.

I det tredje verket möts vi av ett nytt element. De tre sönderslitna lådorna som Hanna Jaanisoo en vår hittade på stranden är här återgivna och gjutna i brons. De är massiva föremål med en ursprunglig form som gått sönder. Som en följd av vind, väder och vatten har lådorna mist sin ursprungliga form, de har förvridits och fått en ny, intressantare. Ingenting i dessa verk är tillfälligt, allting sitter rätt och det är den brutna formens exakthet och formgivningens precision som framstår som det mest fascinerande elementet.
Visst innehåller utställningen ännu ett element, nämligen ljud. I verket ”Oktoberskyar” rör vi oss från det konkreta mot ett mentalt landskap. Skyarna (olja på duk) bildar ett splittrat landskap av oro och väntan. Och ljudeffekterna ökar betraktarens inlevelseförmåga. Trots den gråblåa färgpaletten och de något dystra vindlätena är verket inte alls melankoliskt. Snarare forskande.

iHanna Jaanisoo. Naturupplevelser. Galleria Sculptor, Helsingfors. Fram till 31.12.2006.

Linda Ferreyra Sandoval

 

Lämna en kommentar