Det är ingenting mindre än själva det existentiella dramat på liv och död som Bodil Lindfors gestaltar denna gång, och hon gör det explicit från medelålderns utsiktspunkt.
Det är en diger, rätt spännande och mångfacetterad, även lite ojämn samling dikter. Som titeln anger är tematiken starkt knuten till tillvarons obönhörliga förgänglighet. Slott av snö må vara aldrig så stora och ståtliga och vackra, smälter gör de ju förr eller senare. På samma sätt som vi är ohjälpligt underkastade tidens gång, livets nötning, åldrandets sönderfall, generation för generation.
Det är alltså ingenting mindre än själva det existentiella dramat på liv och död som Lindfors gestaltar denna gång, och hon gör det explicit från medelålderns utsiktspunkt. När kroppen blir allt mottagligare för diverse krämpor, hullet lösare, när antalet sår på insidan ackumulerats, sår som ”är varaktiga, och kanske är det genom dem vi andas”. När barnen vuxit åt sitt håll och ens föräldrar – om de ännu lever – plötsligt är skröpliga intill oigenkännlighet. När tiden på allvar börjar bli begränsad och ”nästan fysiskt kännbar som ett frågetecken mellan varje andetag”.
Ja, texterna kan fungera som ett slags reality check för medelålders. Som i hög grad handlar om betydelsen av att med minsta möjliga förnekelse se saker som de är, utan att för den skull förlamas eller frysa till is fast man har ”katastrofen på handsbredds avstånd”.
Att diktsamlingens grundackord är melankoliskt, det är knappast förvånande med tanke på motivkretsen, men det vore inte lindforska dikter om de inte också andades något annat. Sensualismen som brukar prägla hennes texter finns också här. Som motbild till de oroande realiteterna pekar hon på relationernas lindrande möjlighet. Lusten och närheten, den uppmärksamma närvaron, de goda stunderna. Barnet, det barnsliga och äkta, leken och skrattet. Och på den dagliga ihärdigheten:
”låt mig fylla världen med min saknads spånor / och fösa samman dem till ett varmt bo, / en råtthona som kavar med bakbenen och skapar världen / allteftersom den faller sönder.”
Och vad gäller döden, vår egen och andras, så måste inte den betraktas bara som den stora utplånaren. Man kan med välja andra förhållningssätt:
”Döden återger oss / det unika, outbytbara, / allt läggs sida vid sida, glans och förlust, // den återger tron på kärlekens / möjlighet, hoppet att / det inte var förgäves./ Lägger en inramning, nej: ” (Jo, citatet är korrekt, efter kolonet ingenting – tabula rasa.)
Precis som i sina två föregående diktsamlingar Tulpan (1997) och Havets trösklar (1993) har Lindfors valt att låta alla dikter stå centrerade på sidan. Det ger boken ett enhetligt grafiskt uttryck och dikterna både stadga och rörlighet. Läsarblicken dras automatiskt in mot textens mitt, nästan som i en spiralrörelse mellan fokus och periferi och tillbaka igen. Det händer att radbytena inte känns optimala, eller att den yttre formen tycks försöka dölja en viss brist på inre laddning.
Dikterna utgår ofta från något handfast och vardagsnära – en iakttagelsens pregnans – som tillåter dem att ge sig ut med sökarljuset riktat mot skeenden och mönster bakom eller under eller tätt inpå just detta konkreta och vardagsverkliga, in mot allt det komplexa och i varje ögonblick undflyende och skiftande som språket bara kan försöka avlyssna och tolka. Det omedvetnas och känslornas regioner, drömmens och minnenas bildrika världar, ”underjordiska förbindelsesystem”, ”det hemliga hjärtat”. Och ”hudkroppen”, den tysta, oupphörliga anhopning av förnimmelser och erfarenheter som sinnena och psyket härbärgerar.
Lindfors idiom är mycket spretigt, om man så vill: öppet. Som om olika språkliga skikt och element gjorde motstånd mot att infogas i något helgjutet, sammanhängande och istället uppehåller sig vid motsägelser och paradoxer, ambivalenser och skavningar. Enskilda dikter kan också språk- och bildmässigt spreta åt olika håll, den centrerade formens ytterst samlande karaktär till trots och trots den i stort sett sammanhållna tematiken.
Ibland skriver Lindfors mångordigt, lakoniskt eller analytiskt. Andra gånger mera förtätat. Och plötsligt, i en dikt som inte alls liknar de andra, återstår bara fragment med ledord som ha, inte ha, hem, hud, stum, blind, botten, inåt. Ibland poetisk suggestion, bland mångtydighet som kan gränsa till dunkelhet, en sorts inåtkrökthet i texten. Sedan kan det åter svänga mot det tydligt uttalade, prosaiska. Ett par dikter rubriceras ”brev” och har liksom en del andra omedelbarheten hos en dagboksanteckning. Ofta hör man att det är psykologen Lindfors som har ordet:
vilken energi som
frigörs:
att bära
odjur och kraft
bättre lyckas än
försöka och misslyckas
bättre försöka än dö
bättre dö än sluta söka
bli bekant med ditt odjur,
det bär på ett foster
som bär på ditt namn
Ibland tycker man sig däremot läsa dikter från en annan tid. Här finns överraskande och faktiskt lite rörande anakronismer i ordval, på ett ställe t.o.m. rimmad vers, och det förekommer också en del pastischartade saker innehållande klassisk diktkitsch som näckrosdammar, skogstjärnar och solnedgångar. Lindfors gör dessutom flitigt bruk av litterära och andra referenser, citat och parafraser. Men eftersom citationstecken kan saknas och källorna redovisas separat bak i boken, upptäcker man först då att rader man trott vara författarens egna i själva verket lånats från andra poeter eller den urgamla kinesiska I Ching. Förvandlingarnas bok. För egen del finner jag det smått irriterande, att man måste gå ut ur texten efter nödvändig information. Att dikten inte är sig själv nog.
Bodil Lindfors: Ett slott av snö. Dikter. Söderströms 2006.
Maria Sandin
