– Staten och fonderna måste helt enkelt börja stöda fler finlandssvenska produktioner, säger Mikaela Westerlund, engagerad verksamhetsledare för filmbyrån Walhalla samt regional filmsekreterare för Finlandssvenskt filmcentrum.

Walhalla strävar efter att göra nordisk kvalitetsfilm känd i Finland, genom att ordna filmvisningar och filmveckor i hela landet och samarbeta med filmfestivaler och andra evenemangsarrangörer. Walhalla ordnar även filmrelaterade evenemang och diskussionstillfällen och finns till hands för kommuner, skolor, klubbar, föreningar och privatpersoner.

På Walhalla utvecklar Mikaela Westerlund den kommande verksamheten och projekten. Det gäller att vara noga med att planera projekt som motsvarar allt från barnens till seniorernas intressen.

Finlandssvenskt filmcentrum å sin sida är en oberoende och fristående förening som arbetar för en aktiv och levande filmkultur på svenska i Finland.
Westerlund ser filmcentret som en mycket givande arbetsplats.
– Det är en liten instans som ändå är involverad i flera olika ärenden. Jag får själv vara med och utveckla och påverka finlandssvensk filmkultur, säger hon.
Filmcentrum ordnar även olika kurser i till exempel manusskrivning samt andra evenemang. Man strävar också efter att årligen importera tre barnfilmer av hög kvalité.
Westerlund, som är född i Esbo, har själv studerat nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, men började känna sig allt mer dragen till det visuella och grafiska och sökte sig till yrkeshögskolan Arcada för att studera mediekultur och videoproduktion.
Studierna på Arcada upplevde hon som fria och kreativa, det var fritt fram att experimentera. Själv har hon bl.a. regisserat kortfilmerna En-Marie och Samma gamla visa. Den sistnämnda var även hennes slutarbete.
– Jag var nog ingen filmfreak som ung, och är verkligen inte någon expert på filmhistorians detaljer, säger Westerlund.
Som sina egna favoritregissörer nämner hon Roy AnderssonPedro AlmodovarAki Kaurismäki och Michael Haneke – alla män.
Det är mer sällan man hör om kvinnliga regissörer i media. Westerlund håller med om att det rätt så långt är ”mansmaffian” som styr branschen. Kvinnor sysslar främst med barnfilm.
– I Sverige har filminstitutet infört könskvotering för filmundersödet. Kvinnor i alla poster inom filmproduktionen skall få lika mycket understöd som män, säger Westerlund.
Hon hoppas på att hitta tiden för att göra flera kortfilmer i framtiden.
– Jag har nog flera manuskript i olika stadier under arbete, säger Westerlund.
Ett annat aktuellt projekt som hon har på gång är Min bästa minut, tanken är att låta människor fritt filma ett bidrag på en minut. Det har pågått redan under flera års tid och varit lyckat. Projektet har redan resulterat i ett femtiotal nya finlandssvenska en minut långa filmer. Min bästa minut är ett samarbete mellan Finlandssvenskt filmcentrum och Filmpool Svenskfinland, en grupp unga finlandssvenska filmare som jobbar för at aktivera filmproduktionen i Svenskfinland.

Svårt få understöd

Westerlund anser att det finlandssvenska samhället inte stöder filmen tillräckligt.
– Det här är en viktig fråga att ta itu med ifall man vill upprätthålla en rik och mångfacetterad finlandssvensk filmkultur. Staten och fonderna måste helt enkelt börja stöda fler produktioner, säger hon.
Under åren 2001–2004 kunde man via Pro Film–produktionsstödet ansöka om understöd för filmprojekt tre gånger per år. Det var Kulturfonden, Konstsamfundet, FST och Finlandssvenskt filmcentrum som låg bakom Pro Film. Det var från början meningen att Pro Film skulle vara ett femårigt projekt, men det lades ner i förtid. Pro Film var ett mer flexibelt system än det nuvarande. Nu är tröskeln högre för att påbörja något, eftersom det kan räcka väldigt länge innan man får besked om understödet. Idag kan man söka stöd för filmprojekt endast en gång per år från Kulturfonden. Pro Film gav unga chansen att snabbt komma igång med olika filmprojekt.
– Det är alldeles för många medianomer som utexamineras i relation till situationen på arbetsmarknaden. Dessutom stöds de inte tillräckligt efter utbildningen, det borde satsas mera på medianomer även efter studierna. Man känner sig inte så motiverad att till exempel börja jobba med fiktionsfilm, det är inte något man direkt livnär sig på ifall man inte är ett etablerat namn och har de rätta kontakterna. Det är lättare att skaffa sig ett ”vanligt” jobb, och att sedan stanna där. Den allmänna uppfattningen tycks vara att det är för svårt att göra film på svenska i Finland, säger Westerlund.
Nu behövs en aktiv satsning för att hålla filmkulturen på svenska vid liv.
– Vi borde satsa mer på fortbildning och kontaktnät mellan folk inom branschen, säger Westerlund, som är en av av arrangörerna för årets finlandssvenska filmmönstring, som presenterar färska finlandssvenska filmproduktioner. Filmmönstringen ordnas i år i Helsingfors.
– Filmmönstringarna har tidigare visat det mesta av det som producerats i filmväg på svenska i Finland, men i år koncentrerar vi oss på ett mindre antal projekt, säger Westerlund.
Finlandssvensk filmmönstring visar för första gången i Finland Klaus Härös nya film Den nya människan, som får sin officiella Finlandspremiär 16.3. Härö finns själv på plats för att presentera filmen. De övriga alstren som presenteras är fortfarande under produktion. De är Claes Olssons Colorado avenueÅke Lindmans Tali-Ihantala 1944 och Jonas Tuominens dokumentär Bomarsund – staden som försvann.
Eftersom alla fyra filmer behandlar ett historiskt ämne ordnas också en paneldiskussion kring temat film och historia. Som diskussionsledare fungerar professor Henrik Meinander.

Filmmönstringen är gratis och arrangeras i Finlands filmstiftelses auditorium på Skatudden 20.1. kl.13.00.
www.filmcentrum.fi
www.walhalla.fi.

Linn Karlsson

 

Lämna en kommentar