Tillsammans med Tyskland

har Frankrike utgjort kärnan för EU, som i tiden uppkommit framför allt för att förhindra ett nytt krig mellan de båda trätobröderna som vardera velat dominera kontinenten. Länge utgjorde Frankrike och Tyskland en dubbelsol som ett växande antal planeter i systemet kretsade kring. Frankrike hade under årtiondena efter kriget ett moraliskt övertag och kunde bygga upp en EU-apparat enligt franskt mönster.
Den franska centraliserade byråkratin från solkungarnas tid överlevde revolutionen och präglar inte bara Frankrike utan också EU-apparaten. Systemet är så komplicerat att bara de som gått genom en speciell administrativ högskola klarar av det och därför är ”enarkerna” Frankrikes styrande klass. De har också lyckats sätta sin prägel på EU-förvaltningen. Bryssel har dessutom som en fransktalande stad en större dragningskraft på franska än på tyska tjänstemän.

Men styrkeförhållandet har förändrats, bl.a. till följd av Tysklands återförening.
– Tyskar och fransmän litar fortfarande inte på varandra. När man lite skrapar på ytan känner fransmännen fortfarande otrygghet i förhållande till tyskarna. Den tyska återföreningen kom som ett hårt slag för fransmännen och fick dem att kura ihop sig. Nu är Tyskland så starkt att det inte behöver fransmännens stöd, säger Esko Seppänen som från sin utsiktspunkt i Europaparlamentet följt utvecklingen i EU i tio år.
Genom utvidgningarna av unionen österut har tyngdpunkten i vår världsdel också förskjutits och de nya medlemmarna är mer orienterade mot Tyskland än mot Frankrike.
Också den språkliga balansen har förändrats. De nya medlemmarna föredrar mestadels engelska framom franska, som tidigare varit unionens huvudspråk.
– Fransmännen kräver alltid att franska är ett av språken som används, medan tyskarna inte ser det som nödvändigt att få använda sitt eget språk, noterar Seppänen.

Den franska kritiken

av EU är framför allt en kritik av en alltför liberalistisk ekonomisk politik, medan den brittiska kritiken snarare handlar om att det uppstått en superstat som är farlig för småföretagare, konstaterar Jens Holm, som efterträtt Jonas Sjöstedt som europarlamentariker för vänsterpartiet i Sverige.
– Tyskland är däremot ett traditionellt EU-federalt land, där har man alltid varit för EU. Nu råder det dock en viss baksmälla: ”Vi har investerat väldigt mycket i EU och fått väldigt lite tillbaka.” Kritiken är ändå inte lika stark som i Frankrike.

Francis Wurtz

är en av dem som gick in för att fransmännen skulle rösta nej till förslaget till konstitution för EU. Han är ordförande i vänstergruppen i EU-parlamentet och en av parlamentets veteraner, han har suttit där som representant för de franska kommunisterna sedan 1979, en av de tolv som varit med ända sedan de första folkvalen. Han är född i Strasbourg och därmed nästan predestinerad för arbete i EU, som ju bygger på axeln Frankrike–Tyskland. Hans första språk är tyska. Men han beklagar inte att hans land skapat problem i det europeiska samarbetet genom att rösta mot förslaget till konstitution för EU.
– Fram till för 15 år sedan var en mycket stor majoritet i Franrike helhjärtat för Europa. Mitt parti var på den tiden i princip emot, men det utgjorde en liten minoritet. Opinionen vände med Maastrichtfördraget 1992, som etablerade den fria inre marknaden. När man höll referendum om det röstade bara 50,2 procent för det. Men denna skepsis hade en annan bas än den nuvarande.

På vänsterhåll

ville man inte genom den inre marknaden ge fritt spelrum åt kapitalet. På högerhåll var det igen en del som röstade nej eftersom de inte ville begränsa landets suveränitet, de var emot federalismen.
Situationen har sedan dess förändrats. Många som tidigare var för t.ex. ett kristdemokratiskt eller ett socialdemokratiskt Europa är numera mycket kritiska.
– De är delvis det på samma bas som vi tidigare varit kritiska: konkurrensen ökar, social dumping blir vanligare, demokratin är bristfällig, makten är allt längre borta, majoritetsbeslut blir vanligare i kommissionen och rådet. Samtidigt har vårt parti förändrats, våra anhängare känner sig i högre grad än tidigare som européer. Men kritiken mot liberalismen har inte minskat.
Den kritiska inställningen spred sig före folkomröstningen också till ungefär halva medlemskåren inom socialistpartiet, som aldrig tidigare varit mot EU. Inom partiet ordnades debatter och möten om EU. Kluvenheten inom partiet har fått partiets presidentkandidat Ségolène Royal att hålla låg profil i konstitutionsfrågan. Kritiken gäller inte bara konstitutionsförslaget, utan också europeiska centralbanken, vars självständighet man vill minska. Wurtz säger att de EU-kritiska socialisterna inte till alla delar har samma syn på EU som hans parti, men nog till vissa delar. Sitt eget partis syn sammanfattar han såhär:
– Vi är inte emot den europeiska idén. Vi behöver Europa i den globaliserade världen. Vi kräver inte fullständig suveränitet. Vi behöver allt mera samarbete, men inte för att bilda ett europeiskt block mot det amerikanska blocket eller det kinesiska blocket, utan för att skapa nya regler. Vi vill inte ha ekonomiska krig, utan respekt för andra.
– Vi är verkligen för en europeisk gemenskap, men vi är kritiska mot den nuvarande orienteringen och strukturen i det liberala Europa. När 50-årsdagen av Romfördraget firas i mars kommer man att säga att vi uppnått underbara resultat. Vi säger att det tyvärr finns en mycket bred klyfta mellan de mål som då uppställdes och resultaten.
På plussidan sätter Wurtz att det inte uppstått något krig i Europa. Konfrontationen mellan de båda stormakterna ledde inte heller till något varmt krig.
– Men ändå pågår ett ekonomiskt, socialt och ekologiskt krig.

En återvändsgränd

befinner sig EU i när det gäller konstitutionen, anser Wurtz.
– Europaparlamentets fraktionsordförande träffade det nya ordförandelandet Tysklands regering och så sade alla ministrarna att det viktigaste var att driva igenom konstitutionen på ett sådant sätt att substansen bevaras. Då undrade jag vilken den substansen är.
Själv anser han att substansen borde ändras genom reformer som för unionen närmare medborgarna, t.ex. petitionsrätt för dem. Om  sådana förändringar genomförs kan man diskutera saken på nytt, men om ”substansen” blir oförändrad lovar han lika stark opposition som tidigare.
Huvudmotsättningen är enligt honom mellan ett socialt och ett liberalt Europa. Under Barrosos tid har tryngdpunkten förskjutits i liberal riktning.
– En verklig debatt kan förändra situationen och skapa ett nytt förtroende. Jag är inte särskilt optimistisk beträffande förmågan till förändringar hos den nuvarande ledningen.

EU-kritiska stämningar

har den senaste tiden blivit starkare i Europa. Wurz är inte enbart glad över det.
– De högerradikala krafterna stärks, t.o.m. i EU-parlamentet, där de nu kunnat bilda en högerextremistisk fraktion, med medlemmar från Frankrike, Holland, Polen, Rumänien och Italien. Det är en dålig alarmsignal, medan nejen till konstitutionen i Frankrike och Holland var en god alarmsignal. Därför borde kärnan i debatten om EU vara hur unionen kan förändras så att medborgarna ser den som sin. Men det klarar ledningen inte av. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso har inte idkat någon självkritik.
Francis Wurtz tar som ett konkret exempel en fråga som han jobbade med när intervjun gjordes i januari: den tredje etappen i liberaliseringen av järnvägstrafiken.
– I de första direktiven stod det att man före den andra fasen skulle genomföra en evaluering. Den gjordes aldrig, och nu står vi redan inför den tredje fasen. Man säger att ingenting gick snett. Huvudfelet är att de som sitter vid makten saknar självkritik. Därför föll Sovjetunionen samman och därför kan också Europeiska unionen göra det. Man kan inte bygga upp en union av 27 länder utan att göra fel, men man medger inte det. I medlemsländer kan man se att politiken misslyckats, och då byter man regering som i Slovakien eller Frankrike. Men kommissionen erkänner inga fel.

Järnvägstrafiken

hör överhuvudtaget till det som man inte borde privatisera. Olyckorna i England sedan delar av järnvägstrafiken privatiserats visar hur säkerheten lätt blir lidande när privata vinstintressen kommer in. Men det finns en grundläggande ekonomisk orsak till att staten bör svara för järnvägarna som svensken Knut Wicksell, en av de stora klassiska nationalekonomerna, framlade redan för hundra år sedan. Det rör sig om en så stor satsning i nät och materiel att det ur samhällets synvinkel är mest rationellt om järnvägarna används så mycket som möjligt. Det förutsätter så låga priser att järnvägstrafiken om man räknar med företagsekonomiska termer bör gå med förlust. Då blir den samhällsekonomiska nyttan störst. Resonemanget är glasklart och borde gälla i dag lika väl som för hundra år sedan, men inom EU-kommissionen har nog inte läst sin Wicksell.
Wurtz tar de franska statsjärnvägarna SNCF som exempel. Bolaget bildades 1945 på initiativ av gaullisterna och kommunisterna.
– Det fungerar bra och man får pengarna tillbaka om tåget är försenat. Har man gjort en studie av vad det skulle vara för fel på det nuvarande systemet och vad som kunde göras bättre? Nej!
– Fram till för några år sedan var andan inom SNCF mycket god, man kände sig ansvarig för att den offentliga servicen fungerade. Pensionärer gick frivilligt ut under vinternätter för att se till att växlarna fungerade – de ville vara stolta över sitt företag. Så är det inte längre, de säger: ”Vi behandlas som av privata företag”.
Enligt Wurtz har det aldrig varit problem med att låta tyska tåg köra genom Frankrike och tvärtom och samarbetet mellan de tyska och franska järnvägsbolagen har gått som på räls. Men det räcker inte för kommissionen, den går in för en privatisering
Vid behandlingen av kommissionens förslag om etapp 3 var vänstern emot, de borgerliga och de gröna för och socialisterna delade.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar