Äktenskapet som dödsdans

Jag har sett ett tiotal Dödsdanser, men aldrig någon bättre än den här. I regel har de mest kompetenta också varit de dystraste. Men Dramatens nya är annorlunda. Den har fötts ur ett fruktbart möte mellan John Caird, brittisk regissör i europeisk toppklass, och en ensemble toppad av Örjan Ramberg, Stina Ekblad och Björn Granath som vet att ta ut svängarna i den strindbergska dialogen.
Där kommer Strindberg själv i svart rock och hatt som på fotografierna, han stiger upp på scenen och knackar på järnridån som öppnar sig, skjuter fram två fåtöljer åt det tigande paret i det skumma rummet och går själv ut. När man och hustru börjar tala faller replikerna först droppvis, som om de citerade honom som nyss var där. Men så livas de upp av orden som är så härligt elaka, och strax är de i gång.

Örjan Ramberg är en lång karl, överlång rentav när hans skäggige och grålockige kapten får gåbortkasken på sig. För att inte tala om när han dansar sin stiligt koreograferade vilda svärdsdans, då behärskar armarna, benen och sabeln hela scenrummet. Denna kraft balanseras av en mjukhet som i den återkommande gesten att lyfta handen ovan huvudet och låta fingrarna slappt glida över håret, har ormtjusarkvalitéer.

Men Edgars dans slutar med att han faller i golvet. Natten lång samtalar han sedan från sin sjuksäng med Alices släkting Kurt om döden. Så lugnt och tydligt sker det, långsamt utan att släpa, att vi lyssnar fascinerat. Sakerna får ta sin tid i den här uppsättningen. Scen efter scen är så utmejslad av regin och så följsamt förvaltad av skådespelarna, att dramat framstår klart belyst. Strindberg som i företalet till Fröken Julie talade varmt för pantomimen tas här på orden genom långa scenföljder av stumspel. Mest uttrycksfullt när Stina Ekblads Alice plockar upp Edgars kvarglömda blombukett och med den i famnen drömmer sig tillbaka till ett liv av roller och applådtack.

Till tydligheten bidrar att man mot vanan ger också den kortare andra delen av Dödsdansen. Den slutar med Edgars död, men också med att parets dotter och Kurts son finner varandra. Dessförinnan har den unga Judith initierats i den vuxna kvinnans liv när Alice dresserat henne att sätta upp håret, fälla ner kjolen till anklarna och röra sig med små steg. Det är en ypperlig scen som speglar könens olika villkor, men också moderns rivalitet i förhållande till tonårsdottern.

Stina Ekblad gör en hårt behärskad Alice, och därför blir effekten så mycket starkare när hon efter det första slaganfallet byter till en mer genomskinlig blus och efter det andra utropar: ”Hurra! Han dog!” Björn Granath gestaltar med lugn auktoritet kusinen Kurt som hamnar mitt i striden men flyr, och bär därutöver upp Strindbergs rock och hatt. Och ungdomarna spelas av Sofia Pekkari och Christoffer Svensson, hennes Judith fladdrande lätt till en början, hans Allan trulig och besvärad, men båda snabbt mognande tillsammans.

Fungerar dåligt gör däremot enligt min mening regins försök att lyfta pjäsens gamla Maja från fattighuset upp till en nivå av någon slags skyddsande, som drar omkring i spelets marginal och klappar om de stackars människorna. Hennes scener blir oklara, därför att Strindbergs och Cairds tankestoff på den punkten är grumligt.

Dramatens konstnärligt självständiga annex Elverket spelar samtidigt Bussen av den omskrivne och prisbelönte schweiziske dramatikern Lukas Bärfuss. En busslast människor har fastnat i en alpterräng. Den unga flickan Erika (Nadja Weiss) säger sig ha hamnat på fel buss, hon vill i stället till Czestochova i Polen för att be till den svarta madonnan. Hon provoceras men provocerar också själv. Det är en pjäs om fanatism och intolerans, religiös sådan men också ateistisk, ekologisk, och i vidaste mening politisk.
Den tycks mig inte svår att förstå, problemet är i stället som jag ser det att Bärfuss gör det alltför lätt för sig. Han hopar gestalter, hållningar och möten som tillsammans utgör en katalogaria av negationer. Komplikationsnivån ligger inte inne i författarens text. Möjligen kan man säga att den lyfts fram mot och in i åskådaren för att explodera där som en mental klusterbomb, detta för att tvinga var och en av oss att ta ansvaret för sin egen upplevelse. Bärfuss arbetar till på köpet i genant hög grad med mystifikation, ett annat sätt att göra det lätt för sig. Kanske är Erika en troende kristen, kanske bluffar hon bara. Kanske ska åskådaren inte behöva veta vilketdera, eller får välja själv. Hela denna estetik är jag misstrogen mot.

Den sexhövdade ensemblen och regissören Michaela Granit har slitit med pjäsen, tycks det mig, och på några punkter tycker jag om vad de gör. Det är en sympatisk fattigteater, där alptopparna tecknas med färgpenna på fonden och där bussen är en leksaksbuss som kan rulla inte bara på golvet utan också rakt uppför väggen. Och i rollen av alkoholiserad ekofascistisk mackägare lyser Peter Engman med en osviklig timing i replikerna, som om han talade inåt sig själv och tålmodigt väntade ut ekot.