I den politiska elitens och de dominerande mediernas berättelser skildras utvecklingen i Finland efter den stora depressionen i början av 1990-talet som en framgång utan like. Detta är dock enbart en illusion.

Trots den snabba ekonomiska tillväxten framstår resultaten av politiken efter depressionen i ljuset av många mätare snarare som underutveckling än som samhälleliga framsteg, hävdar Heikki Patomäki, professor i internationell politik vid Helsingfors universitet, i sin i höstas utkomna bok Uusliberalismi Suomessa (Nyliberalismen i Finland).
Enligt honom har det finländska samhället från slutet av 1980-talet reformerats på kapitalets villkor och utgående från lösningsmodeller som den nyliberala ideologin erbjuder.
– Alla partier har varit med om att förverkliga dessa reformer som den ortodoxa nationalekonomin betecknat som nödvändiga: öppnande av marknaderna, bolagisering, privatisering, utlokalisering, resultatstyrning, inskränkning av socialskyddet och skattesänkningar till kapitalets och höginkomsttagarnas fördel, konstaterar Patomäki.
Enligt honom är nyliberalismen inte enbart en ekonomisk teori som bygger på 1800-talets ekonomiska liberalisms ideal, utan en totalitär ideologi vars mål är att omvandla samhället i grunden. För nyliberalismens anhängare innebär framsteg inte sociala reformer och ökad demokrati, utan öppnande av marknader. Deras mål är därför att eliminera de sociala rättigheter medborgarna uppnått genom årtiondens kamp och de zoner inom välfärdsstaten som befriats från marknadsstyre.
I Finland har det varit mycket svårt att öppet angripa välfärdsstatens institutioner, eftersom den stora majoriteten av medborgarna stöder ett socialskydd i enlighet med den nordiska modellen, som utjämnar inkomsterna, finansieras med skattemedel och produceras av den offentliga sektorn. Därför försäkrar nästan alla politiker att de försvarar välfärdsstaten.
– Även de finländska politiker som anammat de nyliberala principerna upprepar i offentligheten den socialdemokratiska välfärdsstatsretoriken. De tvingas ständigt leva med denna konflikt.
Depressionen gav alibi

De nyliberala reformera inleddes i Finland redan under 1980-talet, men arbetet med att montera ned välfärdsstaten inleddes först under depressionen. Den gjorde det möjligt och försvarbart att beskära socialskyddet och försvaga välfärdstjänsterna på ett sätt som inte hade varit möjligt under normala förhållanden.
Enligt Patomäki skedde den avgörande förändringen i den politiska linjen under Paavo Lipponens första regering, då nästan hela det politiska fältet engagerades bakom den nyliberala politiken. Sedan dess har Finland dominerats av alternativlöshetens politiska kultur, där alla politiska partier anammat visionen av en enda tänkbar framtid, som man om man är förnuftig kan anpassa sig till på bara ett sätt.
Samtidigt har konkurrenskraftsretoriken trängt undan de föregående årtiondenas teman samhällelig rättvisa och jämlikhet från politikens dagordning.
– Den dominerande retoriken försvarar nog välfärdssamhällets principer, men med en sådan logik som oundvikligen leder till en nedskärning av det.
Tjänstemannaelitens statskupp

Avregleringen av kapitalrörelserna har överallt i världen stärkt finansministeriets ställning på den parlamentariska maktens bekostnad. Enligt Patomäki har dock finansministeriets makt i Finland vuxit till exceptionella proportioner, vilket lett till att en grupp av statens högsta tjänstemän under ledning av statssekreterare Raimo Sailas tagit politikens tömmar i egna händer.
I praktiken har detta inneburit att statens tjänstemannaelit berett reformförslag från internationella valutafonden IMF, OECD och andra internationella organisationer som marknadsför den nyliberala politiken för att genomföras av politikerna.
I många politikers ögon har de reformer som tjänstemannaeliten lagt fram framstått enbart som en serie tekniska beslut som måste genomföras för att trygga Finlands ekonomiska konkurrenskraft.
Enligt Patomäki har nedmonteringen av välfärdsstaten fortsatt efter depressionen genom förändringar av beskattningen och nya regler för bruket av offentliga medel. Ofta har de motiverats med behovet av att säkerställa finansieringen av välfärdsstaten. Till exempel ”rambudgeteringen har fungerat effektivt som en automatisk begränsning av social-, hälsovårds- och utbildningsutgifterna, oberoende av hur motiverade ökningar på vissa områden skulle ha varit”, skriver Patomäki.
– Bara mycket få finländska politiker har förstått att det bakom alla dessa, som det förefaller separata, åtgärder har funnits en relativt enhetlig grupp av idéer. De finländska politikerna har saknat förmågan att se helheten, beklagar Patomäki.
Enligt honom är den utveckling som skett i Finland under det senaste kvartseklet bara en variation av den världsomfattande nyliberaliseringen. I denna process har Finland bara haft rollen av en mönsterelev som ödmjukt genomfört de reformer som internationella organisationer trugat på oss.
Illusoriska
framgångar

Enligt den politiska eliten och de dominerande medierna lyftes Finland upp från randen av en katastrof till ett nytt tillväxtspår genom en exceptionellt lyckad politik. Som ett oemotsägligt bevis för att den bedrivna politiken varit framgångsrik hänvisar man till Finlands ekonomiska tillväxt som varit snabbare än genomsnittet inom EU.
Även om Finland mätt med BNP nu är rikare än någonsin har utvecklingen efter depressionen enligt Patomäki i många avseenden gått bakåt snarare än framåt.
– Tillväxten i bruttonationalprodukten berättar inte hela sanningen om välfärdens utveckling. När man korrigerar nationalproduktsmätaren med sociala och ekonomiska synpunkter är det uppenbart att utvecklingen efter 1980-talet utgjort underutveckling snarare än utveckling.
Enligt honom kan uppfattningen om den växande välfärden visa sig vara enbart en illusion, när man beaktar hur ojämnt tillväxtens frukter fördelats efter depressionen och att den ekonomiska tillväxten inte har skett på ekologiskt hållbar grund.
Ojämlikheten växer

Patomäki påminner om att den politik som bedrivits lett till att välfärdsstatens förmåga att avlägsna fattigdomen och utjämna inkomsterna försvagats så dramatiskt att inkomstfördelningen mätt med Gini-indexet i Finland nu är ojämnare än den varit på mer än 30 år.
– För en del har inkomsterna stigit våldsamt och i ju högre grad mänskor har en sådan ställning i samhället att de är med om att definiera den nuvarande utvecklingen, desto sannolikare är det att deras inkomster är mycket goda. Ur deras synvinkel har Finland blivit rikare. Det är ingen illusion. En illusion är det däremot att tro att enbart en ökad köpkraft inom samhällsgrupper som redan tidigare har höga inkomster skulle vara en god utveckling för hela samhället, anser Patomäki.
Enligt honom har marknadskrafternas växande inflytande inneburit svårigheter för en betydande del av befolkningen. Ett stort antal mänskor har drivits ut från arbetsmarknaden i bestående fattigdom.
– En annan del har hamnat i en sådan malström att de tvingas göra allt längre arbetsdagar för att klara sig. För många har arbetet blivit en mycket större belastning än tidigare. Den mesta delen av tiden går åt till att försöka komma vidare i karriären och den tid som blir över går till obligatorisk konsumtion.
Patomäki visar i sin bok att den ekonomiska tillväxten under nyliberalismens tid både i världsskala och i Finland varit långsammare än under de föregående årtiondena. Enligt honom skulle man med en annan politik ha kunnat uppnå en snabbare ekonomisk tillväxt, sysselsättningsläget skulle vara bättre, antalet fattiga färre och Finland skulle vara ett mer jämlikt, demokratiskt och miljövänligt samhälle.
Alternativen är få

Är det ännu möjligt att förändra politikens riktning eller fortsätter utvecklingen utgående från elitens manuskript?
– Det skulle fortfarande vara möjligt och viktigt att riva upp många av de nyliberala reformer som genomförts. Enligt min åsikt skulle det vara önskvärt att för Finlands del stoppa processen på denna punkt och försöka bygga upp förutsättningar för större jämlikhet och aktivare demokrati, svarar Patomäki.
Enligt honom finns det för närvarande inte i Finland några aktörer som skulle kunna eller vilja lägga fram ett trovärdigt alternativ.
– Och också om det hos oss fanns politiska aktörer med förmåga och fantasi att agera på ett annat sätt skulle kapitalets fria rörlighet och internationella avtal begränsa Finlands möjligheter att bedriva en politik som radikalt avviker från andra länders. Om man gör något fel finns det inga garantier för att inte det transnationella kapitalet försöker bestraffa detta.
Enligt Patomäki tvingar detta oss att realistiskt bedöma de områden där det ännu finns spelrum och verka så mycket som möjligt på dessa områden.
– Men man bör också skapa spelrum och det förutsätter mycket mer omfattande åtgärder, som Finland inte ensamt kan genomföra. Därför är Europapolitiken och den globala politiken viktiga, preciserar Patomäki.
Enligt honom är utvecklandet av globala demokratiska institutioner en nödvändig förutsättning för frigörelse från det transnationella kapitalets välde.
– Det är nödvändigt att ta det steget för att stoppa den miljöförstörelse som den nuvarande tillväxtpolitiken förorsakar och förebygga konflikter som förorsakas av den ojämna fördelningen av resurser.
Hur kommer Finland att se ut om tio år?
– Sannolikt fortsätter och fördjupas de nyliberala reformerna vilket leder till att Finland om tio år är mindre jämlikt, mindre demokratiskt och i många avseenden mindre intressant, förutspår professor Patomäki.

Markku Vuorio

Lämna en kommentar