Under loppet av några år från 1956 fram till militärkuppen 1964 var Rio de Janeiro en kulturell smältdegel som genererade ett särpräglat konkret bild- och formspråk, utvecklade bossa novan, skapade Cinema Nova inom filmen och inte minst ersatte sig själv med en ny huvudstad – Brasilia.

Kring allt detta kretsar Moderna Museets nya utställning: ”Tid och plats. Rio de Janeiro 1956 – 1964”. Utställningen är först ut att fira Stockholms-museets femtioårsjubileum.
Då för femtio år sedan när museet byggdes upp höll precis New York på att ta över rollen som världens konstmetropol från Paris. Men vid sidan av detta och under de här åren ägde en konstnärlig utveckling rum på tre andra platser i världen, som kanske just då inte direkt påverkade oss i Norden så mycket, men som senare visat sin betydelse och som fortfarande genererar konstnärliga impulser: Rio de Janeiro, Los Angeles och grannstäderna Milano och Turin.
Under året fördjupar sig Moderna Museet i alla de här tre kulturella metropolerna och först ut är Rio. Och det här är ingen utställning vilken som helst. Det är ett unikt material som sammanställts med många inlån från privata samlingar i Brasilien och en utställning som enbart visas här. Att det dessutom är en utställning som är så oerhört väl sammansatt i både utförande och urval gör den intressant enbart för den sakens skull.
Men, och här kommer den stora reservationen, du bör vara intresserad av konkret konst för att uppskatta vad som visas. Är du det är det här i det närmaste att jämföra med en religiös upplevelse. Huvudinslaget utgörs nämligen av det som kom att kallas för neokonkretism i Rio de Janeiro. Ett geometriskt, abstrakt formspråk.
Det är samma nykonkretism som liksom en våg drar fram under 1950- och 60-talen på olika platser i världen och i varje hörna får den sitt speciella konstnärliga uttryck. Den invigde kan exempelvis fascineras över att färgställningen i Rio är helt speciell och att rytmen i kompositionerna skiljer sig från andra platser. När den brasilianska nykonkretismen vecklar ut sig i rummet och lämnar den tvådimensionella ytan för att övergå i tredimensionella skulpturer händer också något unikt.
Några av namnen i den nykonkreta konsten är Lygia Clark, Lygia Pape, Helio Oiticica och Aluisio Carvao, som alla var elever till konstnären och maestron Ivan Serpa. Nämnas bör även Sergio Camargo, Amilcar de Castro, Milton Dacosta, Rubem Ludolf och Franz Weissmann.
Som besökare får man glimtar av både måleri, poesi och design på den här utställningen, men framförallt går man därifrån nynnandes på en bossa nova med en känsla av lätthet, från en tid och en plats då inte allt var så komplicerat utan det mesta i stället var möjligt.

Lars Vikström

Lämna en kommentar