− Jag älskar din mamma, han är helt otrolig! kvittrar den nyförlovade flickan.
Måste en mamma alltid vara kvinna för att få gå klädd i kjol?
Svenska Teatern är alldeles tyst och förväntansfull. Men det är bara lugnet före stormen. Snart dyker ett tiotal kanariefågelsliknande varelser upp på scenen och deklarerar med gungande höfter att de är som de är. Jo det är de verkligen, och stolta över det! Jag lyfter på hatten. Det kan inte vara lätt att leva som dragqueen i en värld där heterosexualitet är en dygd.

Vi befinner oss på en glittrande kabaréföreställning i Saint Tropez på nattklubben La Cage aux Folles. Under den paljettbeklädda prakten skymtar då och då ett ben eller två. Trots att jag sitter nära scenen har jag väldiga svårigheter att avgöra vilka av de sirliga fjäderprydda benen som tillhör kvinnor och vilka som faktiskt sitter fast på maskulina varelser.
Stjärnan i spektaklet är den färgsprakande transvestitbögen och dramatikdrottningen Zaza (förutom sitt artistnamn heter han Albin), som karismatiskt och passionerat spelas av Riko Eklundh. Han strålar mot sin publik och leendet ser ut att komma ända från hjärterötterna. Zaza är tillsammans med Georges, som är ägaren till nattklubben. Deras förhållande är inte bara ett dansande blingbling, utan också fullt av berg och dalar. Zaza är en ultrasensitiv diva och romantiker som har en tendens att blåsa upp obetydligheter till stora dramer. Oftast är det obefogat, men en dag möter de ett verkligt dilemma.
Georges son Jean-Michel meddelar att han tänker gifta sig – med en kvinna! Och inte nog med det. Fadern till denna flicka är Eduard Dindon, en motståndare av allt som inte är konservativt. Denna man skall då snart sitta hemma hos Zaza och Georges, som tillsammans utgör ett förkroppsligande av allt som han försöker utrota. Nu inleds en hysterisk censur av den något vulgära inredningen, den färggranna umgängeskretsen och inte minst av Zaza. Det blir gråt och tandagnisslan när Zaza inser att han inte är välkommen i sitt eget hem. Jean-Michel ser hellre sin ”normala” biologiska mamma sitta vid matbordet sida vid sida med Georges, än Zaza som alltid varit hans verkliga närvarande modersfigur. Allt går ändå inte riktigt som planerat, utan mycket bättre för alla (utom kanske Dindon som åtminstone i stunden knappast ser fördelarna).
La Cage aux Folles ger heteronormativiteten en spark i baken. Där spelas det med klichéer, stereotypier och fördomar så att det säkert känns i magmusklerna nästa dag och väcker tankar om jämställdhet, mänsklig respekt och tolerans i alla huvuden. Danserna går med sådan fart att åskådaren ibland sitter med andan i halsen, men tydligen är det fullständigt möjligt även för män att dansa i höga klackar. Är någon i publiken homofob så har denne ett par mycket provocerande timmar framför sig. Jag skulle ge rådet att dra lite på munnen och klappa med bara. La Cage aux Folles lämnar knappast någon kall. När jag skuttar ut från teatern har jag absolut mer minnen från pjäsen än ett hopknycklat programblad och en sönderriven biljett. Vissa kännspaka sånger sitter fast i hjärnan ännu en vecka efteråt, på gott och ont.