Varför känns den här historien med den 16-åriga flickan som lejde fyra killar att ta livet av hennes mamma så oöverkomlig? Blir den så skrämmande på grund av sin okänslighet? Okänslighet är naturligtvis fel ord – det hat som under vissa perioder tar sig in i ett mor-dotter-förhållande är ingenting att leka med. (Själv minns jag tider då jag ibland inte stod ut att vistas i samma rum som min mamma, då hennes röst framkallade kräkreflexer hos mig.)

Alltför många teve-mord, både lejda och egenhändigt utförda, som man matas med så generöst så fort man snuddar teve-knappen har gjort att en tidningsnotis blixtsnabbt fungerar som utkast till ett teve-manus i ens undermedvetna. Aktörer, miljö, offer – och utförande. Allt medan jag läste tidningstexten överfördes den till en teve-skärm, synminnet tog hand om resten. Den här gången drog vapnet till sig ett speciellt intresse. Vem mördar någon med armborst?
Är det detta armborst som gör hela historien så omöjlig att ta sig förbi? Eller är det de fyra lejda ”mördarna”, unga killar som enligt tidningsuppgifterna inte hade något brottsregister men nu ställde upp på en keikka som gick ut på att skaffa bort en morsa i utbyte mot lite fyrk? Är det där den hjärtisande okänsligheten sitter? Inte en, men fyra.
Eller miljön? En vanlig dag i en vanlig lägenhet, en vanlig ringning på dörren, vanliga killar och en vanlig sportbag, vill komma in, vill tala om dottern.
Sedan ”sket det sig”, armborstet var inte effektivt nog, mamman överlevde, de fyra tog till schappen. Slut på den korta scenen.
Men allt det andra? Det som fanns innan? Det som kommer? För alla de inblandade, för alla dem de kommer i beröring med?

Det finns inte pengar är ett mantra som mässas från morgon till kväll, nedskärningar måste företas, man måste prioritera eller ibland bara acceptera kalla fakta. Medan mantrat mässas blir vårt samhälle allt omänskligare. Det drabbar dem som behöver hjälp, dem som har hamnat eller är på väg att hamna ut ur fungerande sociala sammanhang och bärande skyddsnät – det drabbar samhället, det drabbar oss alla. Jag tänkte skriva att värst drabbar det barn och ungdom, men det är inte sant. Det drabbar precis alla. Tillsammans bygger vi upp den miljö vi ska leva i. När samhället inte tar ansvar för de unga vänder det ryggen åt sig självt. När vi underlåter att kräva att människor får hjälp i tid blir vi medansvariga i det som sker.
Ingen magisk flodvåg har tömt landet på allt vad pengar heter. Det är inte sant att de ”inte finns”. Det handlar enbart om vad man väljer att använda dem till. Hur man vill bygga upp Finlandsbilden. En tid sysslade man med att städa bort puligubbar och andra uteliggare från gatubilden när det var utländskt storfrämmande på kommande (läs sopa rosket under mattan). Vad ska man göra med det växande antalet ungdomar som mår så dåligt eller redan är så skadade att de kan regissera dessa reality– armborsthistorier? Låtsas att de inte finns, se förbi dem, genom dem? Till skillnad från puligubbarna ser de ju alldeles vanliga ut och stör inte ens gatubilden, så länge de inte öppnar sportbagen. Inte Finlandsbilden heller – så länge historierna inte når ut över den globala nyhetströskeln.

Nog måste vi kunna ta hand om våra barn – privata eller kollektiva – innan det är alltför sent.