Det gör däremot vår egen Sauli Niinistö, som i en intervju för Suomen Kuvalehti (17/2008), åberopar reglering av de internationella finansmarknaderna, och tuffare tag av regeringen. Han kanske har fått sina idéer av sin polare, Dominique Strauss-Kahn, chef för Världsbanken, som Niinistö anser vara ”intelligent som bara den”, trots att han då är socialist.
Till Niinistös önskelista hör bl.a. en större vilja från regeringens sida att planera på längre sikt än för de följande fyra budgetåren.
I så fall kunde Niiinistö själv kanske ta sig en funderare kring det verkligt stora problemet som drabbar oss redan, nämligen oljepriserna.
I veckan slog oljepriserna nytt rekord, nästan 120 dollar per fat, och oljeexperterna har slagit larm. Finanskrisen, den svaga dollar och tillfälliga störningar i Nigeria och Scotland har säkert haft en inverkan. Men det är ett mycket större problem som ligger bakom de stigande priserna, säger experterna.
Nämligen efterfrågan. Den växer så det knakar. Och att den kommer att göra det framöver är en självklarhet.
Världsbefolkningen förväntas öka med femtio procent under de närmaste decennierna, samtidigt som antalet bilar och flygplan fördubblas. Någonstans måste oljeproducenterna hitta mera olja för att tillfredsställa behovet, men varifrån denna olja ska komma är det ingen som riktigt vet. Några nya oljefält är ytterst svåra att hitta, och många håller på att sina, t.ex. i Alaska, Mexiko och Norge.
För miljön kunde detta vara en god nyhet. Oljans skyhöga priser kanske tvingar oss att på allvar söka efter andra lösningar, t.ex. i form av förnybara energikällor. Men det kan också leda till en global energikapplöpning, oljekrig och utbredd misär och svält som följd av den ekonomiska depressionen.
Niinistö har rätt i att det inte räcker med fyraårsplanering. Tjugo år är nog ett mera adekvat tidsperspektiv, speciellt med tanke på vad som står på spel.

Patsy Nakell