Våldet och maktkampen mellan de religioner som leder sitt ursprung till Abraham förs i det palestinska Hebron bokstavligen över den gamla profetens grav. Ana Valdés besökte staden tillsammans med en grupp exilförfattare från krigsdrabbade länder runtom i världen.
”Hebron är en spökstad där beväpnade bosättare joggar”, så börjar den engelske journalisten Ian Jack sin artikel i The Guardian från den 21 maj 2008. Han och jag ingick i en gruppresa med stöd av bland annat British Council och Unesco. Idén med resan var att lyfta fram litteraturens sprängkraft i en tid av konflikter och krig. Många av dem som reste med oss hade egna minnen av terror och rädsla: Roddy Doyles skildringar av det krigsdrabbade Irland har berört många. Hanan Al Shaykh, som fick lämna hemstaden Beirut under inbördeskriget i Libanon, berättar också med värme och empati om exilens villkor.
Och för mig personligen var det min första resa till Palestina, i december 2000, som gav mig mod att skriva om min fängelsetid i Uruguay.
Vi reste runt på den ockuperade Västbanken och vid varje israelisk gränskontroll fick de som hade engelska och amerikanska pass men som var födda i Palestina, vänta i flera timmar. Inga förklaringar gavs, de blev inte ens förhörda utan släpptes igenom när soldaternas skift tog slut. ”Vi vill gå hem”, sade en kvinnlig korpral när hon blev tillfrågad om varför de släpptes nu.
På universitet i Bir Zeit väntade hundratals studenter som var ivriga på att fråga författarna om deras åsikter: kan en intellektuell inte ta sitt ansvar när krig och förtryck styr världen? Är det legitimt att vara författare i en tid av hemlöshet och kris?
Ny mur, gammal grotta
Vi reste längs muren som Israel kallar för ”säkerhetsmuren” och palestinierna för apartheidmuren. Staden Qalqilija är numera helt omringad av muren och invånarna kan bara komma åt sina olivträd via två portar kontrollerade av israeliska vakter. Porten öppnas på morgonen och stängs på kvällen och dömmer människorna till att leva i ett permanent undantagstillstånd.
Betlehem, där vi tillbringade två dagar, håller också på att bli helt omringat, trots Vatikanens protester. Kyrkan där Jesus tros vara född, kommer i framtiden bara att kunna besökas av de kristna pilgrimerna om de godkänns av Israels gränskontroll.
Ett kloster som drivs av salesianska präster och som gör ett av de bästa vinerna i regionen, Cremisan, kommer att få en egen port, en ö mitt i muren som kommer att skilja Betlehem från resten av den ockuperad Västbanken. Klostret är byggt över ruinerna av ett bysantinskt kloster från 700-talet.
Men trots att Ramallah, Jerusalem och Betlehem uppvisar djupa spår av ockupationen hade ingenting förberett oss för Hebron. Hebron är en av de äldsta städerna i världen och var en kananeiskt kungastad före den erövrades av nomadiska judar som gjorde den till sin huvudstad.
I den bibliska traditionen har Hebron en stor betydelse, det var där Abraham köpte en grotta att bli begravd i tillsammans med sin familj. Kring grottan och graven byggde man senare Ibrahimis moské, som är Islams tredje heligaste plats, efter Mekka och Jerusalem. Den 25 februari 1994 smög sig den ultraortodoxa amerikanskjudiske bosättare Baruch Goldstein in i moskén, där muslimerna firade en av årets viktiga högtider, och dödade 29 människor och skadade 125. Han blev själv ihjälslagen av de överlevande.
Idag är Abrahams grav och grotta delad i två delar – muslimska tillbedjare kommer in via en väl bevakad israelisk checkpoint, judarna tillber Abrahams kvarlevor i synagogan som upptar hälften av den gamla moskén.
Det är den levande paradoxen som Hebron och hela Palestina uppvisar, att helgon, profeter och platser är lika heliga för alla de tre religioner som har sitt ursprung i Abraham.
Joggare, fattiga och arbetslösa
Femhundra extremistiska judiska bosättare har ockuperat bostäder i det gamla palestinska souk, som under flera tusen år var en viktig handelsplats och centrum både för staden och för de närliggande byarna. För att skydda de judiska bosättarna från palestinierna har armén placerat ut fyratusen soldater. Deras roll är, i teorin, att hålla sig neutrala och hindra konflikter. Men i praktiken blundar de för judarnas övergrepp.
Vi vandrade omkring i den öde stad som idag utgör Hebrons centrum. Soldater och checkpoints delar staden, beväpnade bosättare joggar förbi oss och en ung bosättare riktar vattenslangen mot vår grupp. Över den vackra marknadsplatsen som har ett golv av tusenåriga stenar har palestinierna spänt ut ett nät – från de ockuperade husen i de högst belägna delarna av staden slängde nämligen bosättare ut syra och avfall på de palestinska handelsmännen.
Idag finns det knappt en affär som vågar hålla öppet. Arbetslösheten och fattigdomen är tydliga i en stad som tidigare var ett blomstrande nav för hela regionen.
Abraham kom som fattig invandrare från staden Ur, i dåtidens Mesopotamien, dagens Irak. Han är begravd i Hebron och hans efterlevande slåss om kontrollen över hans grav.
Ana Valdés
