En konst som inte bär framtidens säd inom sig, en som bara är en produkt av sin tid och aldrig växer sig till föderska – det är en steril konst.
Ett konstverk av betydelse närmar sig sin betraktare i form av en tillblivelse. Det inte bara visar det som blivit till, det som fångats på flykten i själva sitt vara, utan ger oss också anledning att ana själva den nyckel, den process och teknik genom vilka konsten ställer sig på blivandets sida. Inte ens ett stilleben är intressant om blivandet förblir frånvarande: det visste de stora mästarna som lät värmens ljus svetta fram droppar av fukt ur frukternas skal. Vad händer alltså i det ögonblick någonting just är på väg att bli till, att skifta form eller rentav radikalt träda fram ur Intet?
Eric Magassas verk reser sig ur denna skälvningens ontologi: övergångarna, födelserna, ögonblicken då Varat inte vet åt vilket håll det skall slå över i tid, rörelse och historia.
Vi vet att modernismens målare våndades inför samma mysterium: hur kan en målning – med just samma medel som den fryser någonting i sin rörelse – ge liv åt just denna rörelse? Hur avbilda solens väg ner i havet, själva försvinnandet, samtidigt som konstnären av samma sol och hav fordrar absolut stillhet?
I en av Magassas i mitt tycke starkaste sviter – Évasion abstraite – driver han detta mysterium till sin spets: tillblivelsen närmar sig och drar sig undan, men aldrig utan att lämna spår som omintetgör den totala förintelsen. Det är ett liv som smälter bort, men inte i linje med en nu alltför banal symbolik (à la Dali): hos Magassa inkarneras försvinnandet inte i enstaka objekt som visar på förgänglighetens makt, inte ens i förvridna kroppar som slits sönder (som hos Bacon), utan här är det själva tavlan, ja målningen som sådan som på samma gång uttrycker sin egen tillblivelse och självdestruktion.
Vi står inför en bildens egen övergångsrit och alla känner till vad sådana riter förtätar: livets pånyttfödelse genom själva döden, genom att kliva över dödens själva tröskel. I en sådan rite de passage slår motsatsernas spel över i en ny identitet som i sin tur öppnar för en ny övergångsrit. Kanske är det även spelet mellan den i Göteborg verksamme Magassas egna historiska och geopolitiska identiteter som på detta sätt låter sig avtecknas. Göteborg, Paris, Dakar och så vidare.
Att bejaka döden
Med varje triumf ett nederlag, för varje framryckning en förlust – och detta gäller också skapandet som sådant, ty konsten och livet delar samma Sisyfosplågor: för att födas på nytt måste man först dö. Att leva och att dö, födelsen och förintelsen befinner sig alltid i armkrok med varandra och Magassa låter inte någon komma undan: subliminalt utsätts envar som står inför hans verk inför trycket av sin egen inre kraftmätning, mellan uppbyggandets och nedrivandets krafter.
Men till skillnad från alla de konstnärer som gör sig en alltför stor poäng av att påminna oss om döden antyder Magassa att de sönderslitande krafterna äger ett värde för själva livet. Man kan bara älska livet om man samtidigt bejakar döden som bebor det. På samma sätt som form och formlöshet ömsesidigt förutsätter och betingar varandra – ibland rentav måste bekämpa varandra såsom fallet är i många av Magassas verk – hämtar livets krafter sin vackraste och stoltaste energi ur bejakandet av tidens gång, av allt som smälter undan, av döden som sätter sina spår i och på kroppen.
För att låna några distinktioner av Kandinsky: Magassas verk handlar inte först och främst om impressioner – inte om något slags ”direkta intryck av den yttre naturen”, som om sådana intryck i sig vore av egenvärde för konstnärens arbete. Inte heller har vi att göra med improvisationer – det som Kandinsky kallar för ”omedvetna uttryck för den inre naturen”, i linje med den postmodernitet som plågar oss med vidlyftigheter samtidigt som konsten reduceras till en jakt på det spektakulära och säljande. När Magassa är som mest lojal mot sin inre skaparkraft, mot sin egen inre kraftmätning, möter vi istället en konstnär som arbetar med kompositioner – det vill säga, mödosamma och avsiktliga skapelser där känslan förblir intensivt närvarande samtidigt som den har underkastats en sträng och ändamålsenlig regim. Först härigenom kan kraftmätningen bevaras som måleriskt uttryck och spänningen mellan form och formlöshet föda nya tillblivelser inom betraktaren.
Vad annat kan vi göra än att älska den strid som vi är, den livskrok vi sitter fast i, hur mycket vi än vet om att vi är dömda att förr eller senare förlora kampen mot vår egen förintelse? ”Friheten”, säger Gilles Deleuze, ”är det lyckosprång vi lyckas göra med vår egen börda”.
den farliga blicken
Magassa är sträng mot sig själv. Naturligtvis målar även Magassa, liksom alla andra konstnärer, i första rummet av nyfikenhet för att se vad som kan födas ur honom, för att upptäcka det inre flödets spontanitet och färgskalor. Men han vet samtidigt att detta inte räcker. För konst är inte bara självterapi, inte bara ”självförverkligande”, som det heter i den platta diskurs som så många av postmodernitetens så kallade konstnärer hittat sig själva i. Det är också kommunikation. Inte nödvändigtvis en förnuftets kommunikation – Magassa målar inte för att i så hög grad som möjligt representera sanningen om varat och för att låta denna förmodade sanning avgöra värdet av hans interventioner. Nej, kommunikationen springer här ur den inre nödvändigheten att överbrygga den avgrund genom vilken själva tvånget att ta till orda, att interagera, tar sin början.
Hur – och med vad hjälp av vilka medel – kommunicerar de skugglika gestalterna i sviten A la recherche d’Ouagadougou? Vad för slags bild av det mänskliga mötet framtornar här? Vi konfronteras med tilltäppta munnar som inte kan öppnas, fönsterlösa monader som kämpar med kvävda skrik. Bilderna låter ana historiska katastrofer bakom läpparnas tillslutna draperier. Kanske handlar det rentav om återspeglingar av de fasor som Magassas egna stamfäder fått utstå i det franska kolonialväldet i Västafrika – det så kallade Afrique occidentale française. Vem drar sig idag till minnes Papka – den afrikanske yngling som år 1904, på den franska nationaldagen, vägrade stämma in i hyllningen till kolonialmakten och som symboliskt straff för detta fick ett dynamitbälte fäst runt halsen … och huvudet bortsprängt?
Där orden vägrar att komma till tals, tystas eller helt enkelt inte når fram, tvingar sig blicken på. Det heter som bekant ”blickfång”, men man kan också tala om blickfälla, för i Magassas verk fastnar människorna bokstavligen i varandras blickar. Återigen inte utan att försöka fly undan: det är genom den andres blick som vi både blir till (tillblivelsen igen!) och upplöses (döden igen!). Västerlandet må ha glömt det idag, men under långa tider har det varit en självklar sanning: blicken är inte ofarlig, den är inte ett transparent medium som man oberörd kan komma in i och gå ut ur. Tvärtom är det ett medium som i allra högsta grad nästan strikt fysiskt kan lägga beslag på den oförsiktige. Under antiken talade man om blicken som ett slags ”själens beröring” – den pestsmittades blick uppfattades ofta som lika farlig som hans utdunstningar. Inför det onda ögat såg sig vilken motståndare som helst tvungen att lägga ner sina vapen.
Magassas figurer må därför vid en första anblick framstå som stumma, men man bör vara försiktig och istället närma sig dem som den medeltida läkaren närmade sig den pestsmittade: för risken är just att man dras in i deras utvidgade blickfält. Eller kanske är det just det som är poängen: den intressanta tillblivelsen sker som sagt i mötet med det som samtidigt ställer en vid dödens rand.
Men blicken initierar inte bara skräck och flykt. Den symboliserar i lika hög grad längtan och bejakelse. Visio dei: att få se Gud, att bli sedd av den som ger liv. Man kan nästan höra hur dessa stumma totempålar stämmer in i en lovsång till varandras närvaro, till det mäktiga i att vara till, trots det ömsesidiga hotet. Plåga och tröst på samma gång med andra ord. Ensamma, ja naturligtvis. Men samtidigt inte utan insikten om att ingen är ensam om att vara ensam. Det är med ett nytt färgformernas rörelsespel som konstnären särpräglar sin duk, tar det vita i besittning och ger form åt detta obönhörliga villkor för den dagliga och kollektiva pånyttfödelsen.
Michael Azar
