1,K Jag bor i en del av världen där folk svälter. Inte alla och inte hela tiden. Men många, i vissa områden faktiskt de flesta. Enligt officiell statistik behöver ca 14 miljoner mänskor i östra Afrika utländsk nödhjälp för att överleva. Fyra procent av världens befolkning bor i det här hörnet av världen som slukar 20 procent av mathjälpen.

Fyra år i Afrika har lärt mig en sak. Till och med när den värsta hungersnöden råder är det inte alla som drabbas. Det må låta självklart, men det finns fattiga och rika och de rika är inte de som begraver sina barn. Och nu talar vi inte om nord och syd utan om folk som bor i samma land och talar samma språk. Den gamla teorin att det bara gäller att utjämna skillnaderna mellan utbud och efterfrågan som var populär ännu när jag läste på universitetet är förlegad. Bristen på mat är bara en orsak till svält, och sällan den mest framträdande.

Jag har sett barn dö bredvid butiker som säljer livsmedel och gått på en begravning där familjens getter betade bara några meter från graven. Familjen slaktar inte getterna för att familjeplanering av i dag ibland innebär att låta ett barn svälta ihjäl för att de andra ska överleva. Butiksägaren ger inte bort sina produkter, för även han har barn. Barn som ligger till sängs utmärglade och svaga i bakrummet, inte för att det saknas mat, men för att det saknas människor med pengar till mat i byn.

Folk svälter för att politiken är fel, för att vi inte bryr oss, för att ledarna satsar på fel saker, för att de som kunde vända utvecklingen inte tar varningar på allvar förrän döden redan stigit in över tröskeln. Svälten är sällan plötslig eller oförutsedd. Den kommer långsamt och sävligt. Först slår skörden fel, så slår det fel en gång till, så uteblir regnet, så tar äldsta sonen boskapen till andra betesmarker, så fungerar inte vaccineringskampanjen för alla barn är ute med djuren, så dör det första barnet. Det må vara inkompetens eller medveten politik, men det finns ett samband mellan orsak och verkan och det är inte av Gud givet. Den mänskliga faktorn är antagligen den mest underskattade orsaken till att världen ser ut som den gör.

Det är inte brist på god vilja. Ett svältande barn i nedre hörnet av husis, eller på tv-skärmen väcker sympati och drar in pengar. Helt legitimt. För det som vi alla vet är sant. Det må vara klimatförändringen, eller politiken, eller korruptionen eller bara den skriande ojämlikheten i världen. Det kan vara hundra orsaker eller en enda. Men det är inte det utmärglade barnets fel.

Så vi donerar mat. Vi räddar liv. Bra välgörenhet, dålig biståndspolitik.

Ändå är det inte som om biståndspolitikerna inte försökt. Under ett halvsekel har den direkta mathjälpen minskat från 20 procent av allt bistånd till 5 procent samtidigt som biståndet ökat. Trots det finns det folk i världen som är beroende av mathjälp, och regeringar som utnyttjar situationen, tackar för hjälpen och satsar sina egna pengar på armén. Även utan den moraliska dimensionen har mathjälpen gigantiska problem. Utbud och efterfrågan.

Det finns ingen bonde i världen som kan tävla med gratis mat. Efter år av mathjälp börjar jordbruket att förfalla, liksom kunskapen om hur man brukar jorden. Det är inte brist på intresse. Det är vanlig normal marknadspolitik. Varför tävla med det som är gratis? Bonden kan kanske börja meka med cyklar istället. Tills nästa år, då matpriset stiger, eller välgörarna får nog, eller då det plötsligt finns andra som är ännu mer i behov av hjälp. En hjälp som inte längre räcker till, för nu är det ytterligare ett land som behöver hjälp medan det förra ännu inte kommit på fötterna. Ett land som inte behöver föda sitt folk kommer i slutändan inte att kunna föda det. Utbud och efterfrågan. Jag undrar om någon annan nationalekonomisk doktrin ställt till så mycket elände.

Annika Sandlund