Please excuse me from gym / I’ve got this terrible / cold coming on  (Morrissey)

Jo, jag var en av dom som hatade skolgymnastik, hoppa höjd, hoppa längd, kasta spjut, kasta diskus… Och redskapsjumppa – brrr!

Nu inser jag att gymnastiklektionerna knappast var något läraren heller såg fram emot. Ett gäng långhåriga killar som håglöst promenerade omkring i salen, aldrig med på nånting, alltid beredda att sabba. För oss var han var mer fascist än Hitler – för honom var vi? Ja, antagligen varelser från en främmande planet, smådjävlar som förmörkade hans tillvaro med lika obönhörlig regelbundenhet som han vår.

Jag undrar om han skulle ha trott att jag numera besöker ett gym en gång i veckan, jag hade inte själv trott det. Och att det redan pågått i femton år. Det började med att min vän, vi kan kalla honom Filosofen, fick ont i ryggen. Första tiden spelade vi badminton och kom överens om att inte ta i för fullt. Det var snabbt glömt för man kan inte spela om man bara leker (vad säger du om det, gamle Hitler?). Vi tog i tills Filosofens rygg en dag sa knak och jag insåg att jag inte vill vara med om att förpassa min vän till långvården. Han föreslog gym, jag ville simma. Många, många simpass senare fick jag en förklaring till varför han alltid verkade lite försiktig och ovillig i bassängen – i barndomen hade han varit nära att drunkna (män är så suveräna på kommunikation). Det blev alltså gym – brrr, redskapen revisited.

Nu har vi avverkat många ställen, Stensvik, Sökö, Olarsby… Först dyker vi upp, sen kommer konkursen. Just nu håller vi till på Kampens Motivus, som redan hunnit med att stänga en avdelning sen vi började (detta bara som ett tips för andra som går på samma ställe).

Vi har sett typer, minsann. Hon med det enorma hårburret och tatueringarna. Och hennes kompis, han med de groteska musklerna – desperados ute för att förhindra förfallet. Lilla japanen med mustasch. De två tyngdlyftarna, peppande varandra: kyllä jaksat! Jaksat, jaksat, jaksat!

Skoleleverna med sin lärare (så mycket mänskligare än min – det var en överraskning att se hur mjukt man kan handskas med tonårskillar och ändå, eller kanske just därför, lyckas engagera dem). Kurviga bruden och mannen som utan att tröttna sprang på löpmattan i timmar (man blev matt bara av att se på).

I början oron att muskelknuttarna skulle kasta medlidsamma blickar på en. Inte alls, de var toleranta. Eller snarare narcissister med ögon bara för spegeln.

Vi har lyssnat på musik, minsann. Dålig musik, gymmen favoriserar alltid de värsta radiostationerna. Vi har sett på TV minsann. Ostos-tv utan ljud är en höjdare.

Varför går man på gym? För att Horace Engdahl och Lars Norén också gör det?

Jag gör det för att slippa få sjuk rygg och för att besegra Filosofen i rodd, men framför allt för kaffet efteråt. Så helt förändrad är min personlighet inte, gamle Hitler.

Tapani Ritamäki

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.