– Ända sedan jag började rita Dodo i början av det nya millenniet har jag väntat på att redaktionen skulle sätta stopp eller att läsarna skulle hota med att säga upp sina prenumerationer. Men nu när boken är klar är jag väldigt tacksam över att ingen gjorde det, säger Jan Roiha.
Så du är nöjd?
– Det blev bättre än jag kunde föreställa mig. Layoutaren Fredrik Willberg gjorde också ett fantastiskt jobb. Jag hade ritat stripparna valhänt utan exakta mått, så han fick pussla ihop uppslagen för att hitta balansen. Och vad jag kan se blev den optimal, säger serietecknaren Jan Roiha.
Vi sitter på Kabelfabrikens kafé över var sitt glas öl och bläddrar i Dodo – en trebent hund från Helsingfors. Även om jag plöjt igenom boken några gånger i förväg, har jag inget tydligt grepp om den, så jag frågar vad Dodo är.
– Jag hade inte heller nån klar uppfattning, men nu när jag tittat i boken så tycker jag att en sorts helhet har utkristalliserats ur bråtet, som delvis tjänat som barnens teckningsunderlag. Dodo är en sanningssökande hund i en postmodern, neokonservativ, kapitalinriktad värld. Men det betyder inte att den skulle veta vad sanningen är.
Varför blev Dodo en hund och dessutom trebent?
– Hunden har en lite liknande dubbel position som kvinnan i den traditionella manliga symboliska ordningen. Liksom kvinnan ibland gestaltas som madonnan, ibland som horan, gestaltas hunden ibland som mänskans trognaste vän och ibland som en moraliskt värdelös varelse som inte är värd minsta respekt. Japanerna lär till exempel ha målat tecknet för hund på de dödsdömdas pannor. Och när man tänker på alternativen så blir det klart att de inte skulle ha kunnat måla tecknet för nåt annat på dem. Om en mänska vill måla ett djur på en dödsdömd så blir det hund. Det är liksom givet.
Men varför trebent?
– Det var främst en ekonomisk fråga. En seriehund klarar sig lika bra på tre ben som på fyra. Fast när det behövs så utrustas Dodo med fler lemmar. Men med tiden har trebentheten också blivit en identitetsfråga, för Dodos utseende varierar ganska mycket.
Är det medvetet?
– Tja, det beror väl snarare på ignorans och inkompetens. Jag har ingen konstnärlig utbildning, vilket gör tecknandet till en mödosam och tidskrävande process. Egentligen är jag en litteraturmänska som halkat in på tecknandet i ett skede då skrivandet kändes ännu besvärligare. Jag blev intresserad av textens förhållande till bilden. Det klassiska exemplet är ju René Magrittes ”Ceci n’est pas une pipe” där man ser en pipa varunder det konstateras att det inte är en pipa. Egentligen är det ju ganska idiotiskt.”
Magrittes pipa finns med i din bok.
– Ja, jag försökte utveckla den ursprungliga idén, lägga ytterligare några semantiska lager på det hela. Magritte skulle säkert ha känt sig förolämpad. Men som sagt är det roligt när texten hävdar ett och bilden nåt annat. Jag gillar att vistas i semantiska sprickor, på seismisk mark. Så det kan nog hända att jag gick miste om en lysande karriär som jurist.
Du sa att du är egentligen är en litteraturmänska.
– Ja, och jag tycker det märks, kanske till och med alltför mycket. Där finns ju en del referenser till några centrala verk i den västerländska kanon. Och ibland är den väldigt pratig.
Vad har de här referenserna för betydelse?
– Det är svårt att säga. Jag började rita Dodo ungefär vid samma tidpunkt då mitt förhållande till västerlandets litterära kanon började vackla på allvar. Tidigare hade jag bara ägnat mig åt finkultur och trott mig vara en bättre mänska. Men nu började det kännas som att de hade ställt alltför stora anspråk på konstens förmåga att ge mänskan en meningsfull tillvaro. Samtidigt började nedmonteringen av välfärdssamhället. De gamla existentiella koordinaterna stämde inte längre överens med verkligheten. Och eftersom jag själv befann mig i en väldigt prekär situation kändes det i skinnet när skyddsnätet under en nedmonterades maska för maska.
Vad hände?
– Jag upptäckte politiken, kanade vänsterut och blev sent omsider en arg ung man med explosiva visioner. Det som störde mig mest var just den pågående omfördelningen av välfärd från arbetare till ägare. I något skede tröttnade jag emellertid på att vara martyr. Jag hade ju också barn att försörja, så jag tänkte att jag måste göra mitt bästa under rådande omständigheter hur lite jag än gillade dem. Men det gäller fortfarande att man inte blir rik på eget utan på andras arbete. Trevligast vore det så klart att bli rik på varandras arbete.
Kommunism?
– Tja … Också i dess förverkligade former fanns det folk som skodde sig på andras arbete. Men om man kunde få mänskligheten att funka som ett band. Fast då borde man tvinga somliga att spela bas. Kanske kunde man betala lite bättre åt basisterna.
Nu har vi kommit ganska långt bort från Dodo.
– Jo, fast å andra sidan utgör det här bakgrunden till de mer dystra seriestripparna. När till exempel Kärleksgubben blåser bort så är det just ett uttryck för dylika stämningar, där det enda som återstår är en extrem individualism och materialism.
Vad är Kärleksgubben för en typ?
Jag höll på med Erik Bäckmans samlade dikter när jag råkade se Florian Henckell von Donnersmarcks film Das Leben der Anderen med Ulrich Mühe i huvudrollen som en Stasi-agent, som förvandlas från förhörsexpert till skyddsängel med katastrofala följder. Så det råkade sig att Kärleksgubben lånade drag av både Bäckmans kärleksgubbar och Mühes Stasi-agent. Men jag vet inte om Kärleksgubben är god eller ond eller nånting bortom gott och ont. Filmen slutar tragiskt just för att Stasi-agenten inte gör sin tjänstemannaplikt utan börjar handla av kärlek till sina medmänniskor. Och Mühe blåste ju själv bort när han dog i magcancer.
Men det finns en humor också när det är som mörkast?
– Jag skrattar alltid bäst när oddsen vänds emot en och alla bra typer dör.
Och ännu en sista fråga: Vem är Jan Roiha?
– Jag är du.
Janco Karlsson
