Biografiförfattaren Jutta Ditfurth har blivit anklagad för att framställa terroristen Ulrike Meinhof som en människa. – Hur skulle jag skriva om henne då? Som en häxa? Eller djävul?
Då Jutta Ditfurths biografi över Ulrike Meinhof kom ut i Tyskland förra året brast hatbubblan. Även nu när Ulrike Meinhof, en biografi har kommit ut på svenska kommer känslor i svall. Jens Christian Brandt gör ett utfall i Expressen mot ett par recensenter för att skriva ”gripande kärleksbrev, nödtorftigt maskerade som bokrecensioner”, och menar att den orättvist anklagade är Västtyskland. En av de kritiserade är Åsa Linderborg, som menar att Jutta Ditfurths bok borde hjälpa oss att se intellektuellt och lidelsefritt på den tyska terrorismen.
Problemets kärna tycker jag att Sara Stridsberg i Dagens Nyheter (22.9.08) närmar sig. Hon skriver: ”Men frågan Vad får en människa att ge upp alla sina privilegier, sina barn, all sin bekvämlighet och kärlek för att genomdriva sin politiska övertygelse om att en annan värld än den rådande är möjlig? är möjligen felställd. Kanske borde den i stället lyda: Vad får oss att förbli oberörda och stanna i våra hus och privilegierade omständigheter trots all den information som sköljer över oss om andra människors lidande?”
Ditfurth är sociolog i Frankurt am Main och en av grundarna av De Gröna i Västtyskland. Jag träffar henne på bokmässan i Göteborg och frågar vad Meinhof har betytt för henne. Hon svarar:
– Egentligen ingenting. Jag hör till en senare generation. Jag var ung då och sedan var jag mycket utomlands, som utrikeskorrespondent. Men vi har förstås levat under samma stat. Jag har aldrig träffat Ulrike Meinhof, men hon var den mest respekterade i kretsen kring tidskriften konkret och den utomparlamentariska oppositionen. Hon hörde till de äldsta bland dem. Hon lästes.
– Det var när jag förstod att det inte fanns någon ordentlig biografi över Ulrike Meinhof som jag blev intresserad. Det fanns ju åtminstone fyra om Rudi Dutschke. Men först bad jag en annan person skriva, men han kom ihop sig med förläggaren, så jag beslöt att göra det själv.
Nazistisk bakgrund
Ditfurth ställer den ibland bespottade historiker-frågan: ”Wie war’s eigentlich?” Hur var det egentligen? Jag kan inte tro annat än att denna biografi, om den följs av fler, blir den ultimata biografin om Ulrike Meinhof. Ditfurth har tydligt en stor sympati för Meinhof och bemödar sig om att dra fram detaljer som tecknar människan, hennes glädje och sorger, samtidigt som man får följa hennes utveckling. Jag läser den tjocka boken som en thriller och hoppas att huvudpersonen skall klara sig till slut.
Biografin är resultatet av sex års dokumentationsarbete. När hon säger att det inte finns ett enda påstående, som hon inte kan belägga, tror jag henne. Hemma har hon sextusen referenser, i boken har hon angett källorna för trehundra direkta citat.
I Tyskland har biografin den spotska titeln Die Wahrheit über Ulrike Meinhof (Sanningen om Ulrike Meinhof). Ditfurth säger att hon kom underfund med att mycket i bilden av Meinhof bygger på myter och lögner. En av dem handlar om en förment liberal och antinazistisk familjebakgrund. Meinhof föddes 1934. När Ditfurth nystar upp det hela verkar familjen ha varit aktiva nazister med medlemskort hela bunten.
Utom morfar, som hörde till en underjordisk antifascistisk grupp. Båda föräldrarna dör tidigt och Ulrike och hennes äldre syster Wienke uppfostras av Renate Riemeck, senare en känd professor, som efter faderns död hade varit moderns livspartner och senare engagerade sig i fredsrörelsen. Lesbisk och progressiv? Lesbisk, ja, men auktoritär och f.d nazist, upplyser Ditfurth. Först på 1960-talet fick Ulrike veta sanningen om sin familjebakgrund.
Meinhofs första politiska engagemang var inom antikärnvapenrörelsen i slutet av 1950-talet i Münster. Snabbt stiger hon fram som en mästare i att skriva och agitera, en redan bildad intellektuell, som får sin energi från kollektivet. Hon är nyckelpersonen i de lyckade ansträngningarna att få till stånd en konferens mot kärnvapen i Berlin 1959, till just det ”NATO-kritiska spektakel” som den nya socialdemokratiska ordföranden och Berlins borgmästare, Willy Brandt, hade försökt förhindra.
Från text till våld
Detta är inte platsen att återge bokens berättelse. Mycket är nytt, en del är överraskande. Om Meinhof är känd som den nya vänsterns analytiker och stilist, så var det för hennes medverkan i tidskriften konkret. Men inte visste jag att konkret och dess redaktion i Hamburg finansierades av DDR. Inte heller att Meinhof var medlem av det förbjudna tyska kommunistpartiet, KPD. 1965 upphörde finansieringen, DDR ogillade att även artiklar kritiska mot DDR hade publicerats. Kretsen kring konkret lyckades få annan (sämre) finansiering och KPD-medlemmarna lämnade partiet.
Meinhof lämnade snart konkret och dess chefredaktör, tillsammans med vilken hon fått tvillingflickorna 1962, och började arbeta som frilansjournalist för radio och teve, bland annat med reportage om barnhem med vidriga förhållanden, gästarbetare och arbetsplatsolyckor. Hon flyttade till Berlin, hade ännu vårdnaden om döttrarna, men snart skulle de tas ifrån henne.
Händelserna tydliggör hörnstenarna i Meinhofs politiska övertygelse: Mot förtryck av svaga, mot åsiktsförtryck, mot myndighetsmakt.
Ditfurth ger inga enkla förklaringar till vändpunkten från skrivande till våld hos Meinhof och det har hon kritiserats för. Men det är inte så hon skriver, hon tar sig inte an de stora frågorna, hon skriver en verklighetsnära levnadsteckning utan filosofiska och reflekterande resonemang. Hon ger läsaren materiel för att tänka själv.
Frågan om våldet är ofta fel ställd, som en knäpp i huvudet på Meinhof. Författaren påpekar:
– Hon hade faktiskt redan vid en stor Vietnamkonferens i Berlin i ett tal sagt att man i väst i vissa fall måste utföra väpnade aktioner för att här stödja den väpnade kamp som förs i Vietnam och Afrika.
Våldet var knappast uppfunnet av Meinhof. Hon föddes ju in i det tyska våldet. Hon hade upprörts av Frankrikes tortyr av algeriska motståndskämpar. Polisens dödsskjutning av Benno Ohnesorg, vid en demonstration i Berlin mot shahens besök 1967, skakade om. Våldet som imperialismens metod kunde man se bilder av i teve, framför allt det omänskliga våldet i Vietnam. Rapporter om kolonialkrigen i Moçambique och Angola ledde till ockupation av ett skeppsvarv som skulle leverera fartyg till Portugal. Och vad var kärnvapenupprustningen annat än utstuderad våldspolitik?
Lägg därtill att den väpnade kamp som FNL förde i Vietnam, MPLA och FRELIMO i de portugisiska territorierna och Tupamaros i Uruguay, gav både inspiration och förebilder. Om det fanns romantisering i bilden så var vi många om den. Till detta måste man tillägga Sovjetunionens inmarsch i Prag 1968, om vilken Meinhof skrev att ”den 21 augusti har den europeiska vänstern övergivit sin solidaritet, sin sympati och sin tacksamhet gentemot Sovjetunionen, som det första socialistiska landet, som den stat som besegrat den tyska fascismen i Stalingrad.” Fredens röst ersattes av våldets.
Livet som fredlös
Ett återkommande tema i boken är att Meinhof verkade vara övertygad om att nazismen var på väg tillbaka i Västtyskland. Ändå. Det är svårt att riktigt förstå hur den väpnade kampen skulle gå till och lyckas. Men datum kan fastställas. Den 16 maj 1970 fritogs Andreas Baader, som satt dömd till fängelse för att tillsammans med Gudrun Ensslin och två andra ha anstiftat bränder i två varuhus i Franfurt am Main.
Baader togs från fängelset för att Meinhof som journalist skulle intervjua honom på en forskningsinstitution. Fritagningsgruppen var beväpnad, en man sköt ett skott som lindrigt skadade en anställd. Inga andra skador. I villervallan då Baader och Meinhof och hela fritagningsgruppen hoppade ut genom fönstret glömde hon efter sig sin väska med hela sin förmögenhet, 40 000 tyska mark. Hon var förberedd på ett underjordiskt liv som revolutionär.
”Mordförsök” basunerade löpsedlarna ut, och 10 000 D-mark utlovades till den som angav Meinhof. På sommaren tog sig gruppen, som nu kallade sig Rote Armee Fraktion (RAF) till Mellanöstern. Därefter följde två år av fredlöshet, frustrerande långt från mobilisering av massorna och revolution. Allt gick ut på att överleva och inte bli fast. Det stöd de räknade med från ”de potentiellt revolutionära delarna av folket” blev lika mycket ”prat utan handling”, som de kritiserat andra inom vänstern för. En moralisk rigiditet, som stängde vägen tillbaka till den legala vänstern, skriver Ditfurth, fick ersätta det analytiska och strategiska tomrummet. Ett kollektivt dokument med rubriken ”Konceptet stadsgerilla” 1971, förklarade gåtfullt att stadsgerillan måste starta nu, för ”när tiden är mogen för den väpnade kampen är det för sent att förbereda den”.
Året före hade gruppen gjort sitt första bankrån i Västberlin, ingen skadades. Fyra medlemmar av RAF och 2 juni-rörelsen, som stod dem nära, dödades under de två följande åren av polis.
RAF organiserades i självständiga grupper. Den 21 oktober 1971 höll Meinhof på att bli fast, men en RAF-medlem, Gerd Müller, sköt fyra skott mot en polis som dog. Senare lades detta till åtalet mot Meinhof. Den 3 mars 1972 dödades en polis i Hamburg när han sköt mot och skadade en RAF-medlem. I maj 1972 lät RAF en bomb explodera på polisstationen i Augsburg, fem polismän skadades. Den 16 maj sprängde en annan grupp en bil i Karlsruhe, som tillhörde justitierådet Buddenberg. Hans fru satt i bilen och skadades svårt. Tre amerikanska soldater dödades samma månad i Heidelberg i ett attentat mot amerikanska trupper.
Den 19 maj 1972 gjordes ett attentat mot Springer-koncernen, som ansågs bedriva hetsjakt mot allt progressivt. En del säger att Meinhof var med, andra förnekar det. Tre gånger ringde RAF och varnade personalen, och uppmanade till utrymning av byggnaden. Meinhof kunde inte förstå varför varningarna hade ignorerats. Sjutton människor skadades, två allvarligt.
Statsfiendens död
Detta var det våld RAF åstadkommit innan Meinhof greps av polisen den 14 juni 1972 i Hannover. Efter nio månaders rättegång hade åklagarna inte en enda hållbar anklagelse, men de kokade ihop en kollektiv skuld för de fängslade RAF-medlemmarna. Meinhof ansågs vara ledaren och fick specialbehandling, bland annat isolering – nästan ett år i en vitmenad cell där ljuset var tänt dygnet runt – en behandling som knappast kan kallas annat än statlig tortyr. En liberal försvarsadvokat försökte förgäves plädera för att de var krigsfångar. Som människor behandlades de i varje fall inte, i fängelset behandlades Meinhof som Statsfiende Nummer Ett. Den 9 maj 1976 hittades hon död i sin cell. Självmord eller mord? Ditfurth vägrar att ge något svar men ger flera indicier mot självmord, bland annat den brådska med vilken alla spår sopades undan. En oberoende obduktion dröjde oanständigt länge, och då befanns hennes hjärta och hjärna vara bortopererade. Hjärnan fascinerade en del läkare, här skulle de finna roten till det onda. Tjugosex år efter Meinhofs död kunde även hennes hjärna begravas.
Ingen gravgård ville härbärgera Meinhofs kvarlevor, till slut tog en församling i Alt-Mariendorf i Berlin emot dem, på villkor att det var flera meters avstånd till de andra gravarna. Men hennes syster tilläts inte gravera in Lenincitatet: ”Frihet är bara möjlig i kampen för befrielse.”
Jutta Ditfurth: Ulrike Meinhof, en biografi (Die Wahrheit über Ulrike Meinhof). Översättning: Ann-Sofi Ljung-Svensson och Per Svensson. Albert Bonniers Förlag, 2008.
Mai Palmberg
