Både hos Stefan Nyman och Torsten Pettersson finns en dubbelgångartematik och en problematisering av berättarens position mellan jaget och språket.
Stefan Nymans Anna är online vann första priset i Söderströms romantävling. Den handlar om tre unga mänskor, Samuel, Anna och Pentti, som studerar i Åbo och söker efter en plats i livet på krogen, webben och i studentlyans ensamhet. Livsfilosofiska och psykologiska diskussioner är hårdvaluta på fester. Man försöker begripa sig på tillvaron och jaget. Så långt är allt i sin ordning.
Men allt blir mer komplicerat när Samuel blir ihop med Anna. Samuels bästa kompis Penttis drömmar blir allt oroligare, och kajorna i staden verkar föröka sig på ett oroväckande sätt. Och det börjar hända konstiga saker i Annas lägenhet. När Samuel kommunicerar med Anna över msn händer det att hon är online fast hon borde vara offline. Alla dessa skumma händelser får Samuel att hälla i sig alkohol i mängder som skulle framkalla delirium hos en 500 kilos tjur. Och kanske boken kan läsas som ett fall av delirium framkallat av kärlek. Kanske Pentti har så oroliga drömmar om Samuel för Anna trängt sig in i deras manliga gemenskap. Och Anna visar sig vara en annan än den hon gett sig ut för att vara. I varje fall är det som bäddat för en natt med levande döda.
Anna är online är snarare en romantisk spökhistoria än en thriller med rationella aktörer. Att konstruera berättelsen kring datakommunikation är intressant och aktualiserar frågan om hur man vet vem man egentligen kommunicerar med på webben. Dock känns det lite som om Nyman pressar in en berättelse med intressanta premisser i ett hörn med bara dåliga utvägar. Fast å andra sidan brukar det gå så med den stora kärleken.
Vad gäller Nymans stil så störs jag ibland lite av dess creative writing-drag, som när brödrostens glödband jämförs med ”främmande ögon”, ”dödens ögon” eller när kolsyremolnet som puffar ut ur en öppnad lonkeroburk jämförs med ”en rykande drakkäft han just skulle kyssa”. På dylika ställen invänder min hjärna alltid lika konsekvent med ett ”Kom igen!”. Jag har också lite svårt för huvudpersonens ögonblicksdikter. Nyman balanserar här på härdsmältans brant, och personligen tycker jag att man kunde ha hällt lite mer kylarvätska i maskineriet, även om Samuel är en ung lidande Werther i cyberspace. På nåt sätt behåller Nyman ändå balansen nästan till slutet. Däremot gillar jag textens sug, fast det fenomenet är lika svårt att förklara som vad det är som får musik att svänga. Antingen finns det där eller så finns det inte.
Litterärt motiv
Jämfört med Anna är online så startar Torsten Pettersons Ge mig dina ögon som en Massey Ferguson-traktor. Rädd för att läsningen ska bli en fortlöpande dragkamp mellan pliktkänslan och viljan att slänga boken i väggen fortsätter jag att plöja genom texten. Snart märker jag till min glädje att det överbelamrade ekipaget kommer upp i en rätt skaplig marschfart.
Ett kvinnolik med utskurna ögon hittas i den finlandssvenska fiktiva staden Forshälla. Kriminalkommissarien av den gamla skolan, Harald Lindmark kopplas till fallet tillsammans med Sonja Alder, en yngre kollega som fått utbildning i USA. De utgör ett klassiskt par: den gamla räven och den unga sprätten, som i dag allt oftare är en kvinna. Självklart har Lindmark ingen hustru. Hon är död.
I början får man intrycket att den här utredningen bedrivs av töntar, men efter ett tag börjar jag allt mer gilla det ivriga bollandet med mer eller mindre huvudlösa hypoteser. Alla stenar måste vändas. Lindmarks spaningstaktik går rätt långt ut på att försöka leva sig in i gärningsmannens sinnestillstånd. Och när han står i ett buskage där mördaren, eller Jägaren som han kallas i boken, kanske stått så känner han rentav hur snoppen börjar styvna till. Det är väl lite att ta i för häftigt, fast kanske det finns poliser med sådan inlevelseförmåga.
Hur som helst blir utredningen allt mer komplicerad när ytterligare ett brottsoffer med utskurna ögon hittas. Denna gång är det en man, vilket gör gärningsmannens profil, i synnerhet beträffande hans sexuella läggning, mer diffus. Och mördandet fortsätter.
Även det att man hos flera offer hittar korta självbiografier adresserade till en okänd person verkar förbryllande. Vilket är sambandet dem emellan? Men Lindmark tycker att han för första gången kommer brottsoffren närmare. Annars har han mest ägnat sig åt mördarna, som för det mesta varit rätt ynkliga med undantag för en psykopat som en gång var nära på att strypa honom och som han skulle ha slagit ihjäl om inte kollegorna kommit emellan.
Även om indicierna pekar på mord med sexuell koppling, så väljer Pettersson en annan lösning. Motivet visar sig vara ”litterärt” och kopplat till litteraturteoretiska funderingar kring berättarens opålitlighet. Därmed blir slutet allt mer fantastiskt, osannolikt och groteskt. Fast det verkar vara en tendens hos flera moderna deckare, ju större propellerhatt desto bättre. Och dummisarna blir till slut parodier på sig själva, som om de alla spelades av en grimaserande Jack Nicholson. Svårt att säga varför det blivit så i den här genren. Kanske vill man genom dylika slut antyda att det inte går att återställa ordningen i världen.
Både hos Nyman och Pettersson finns en dubbelgångartematik och en problematisering av berättarens position mellan jaget och språket. Hos Nyman gestaltas dessa frågeställningar mer parapsykologiskt medan de hos Pettersson får en mer litterär betoning i form av nedtecknade berättelser av ett antal personer. Både polisen och gärningsmannen läser dem men tolkar dem på diametralt olika sätt. Och Lindmarks försök att leva sig in i gärningsmannen aktualiserar den gamla konstruktionen med den onda protagonisten som en spegelbild av den goda protagonisten. Det här draget framhäver Pettersson lite för tydligt med styvnande snoppar och misshandel i förhörsrummet. Att skillnaden är en i vatten dragen linje, fast jag tror att den är betydligt större än så på riktigt.
Stefan Nyman: Anna är online. Söderströms, 2008.
Torsten Pettersson: Ge mig dina ögon. Söderströms, 2008.
Janco Karlsson
