Jag stänger av datorn, gnider ögonen, det är över. Äntligen. Barack Obama har just blivit vald till USA:s nästa president. En oändligt lång valkampanj och en hisnande valvaka är över. Puh.

Tomheten kommer krypande och jag börjar fundera på det här med före och efter. Före en avgörande handling, efter ett mödosamt arbete.

Vi var flera som upplevde en lätt leda över den till synes eviga valrörelsen, då en kollega påpekade att när valet väl är avgjort så borde den förlorande kandidaten pusta ut. Förloraren är egentligen vinnaren, var tanken. Han slipper ansvaret, sömnlösa nätter, det tröttande rampljuset. Jag skrattade då, men förstår nu allvaret i det.

Kandidaterna har kajkat runt från stat till stat i månader, hållit ändlösa torgmöten, skakat tusentals händer. Vem skulle inte då önska sig lite lugn och ro. Enligt uppgift ska republikanernas kandidat ha besökt nyckelstaten Ohio tjugotvå gånger sen juni. På morgonen vinkar de på östkusten, på kvällen talar de på västkusten. Däremellan intervjuer, utspel, attacker, valrörelsen som ett gigantiskt gladiatorspel i uthållighet. När allt är över, vem skulle inte då vilja få en ordentlig vila och sen fundera lite på sin framtid? Kanske pyssla med något annat än politik ett tag?

Sömnbrist är en sak, samtidigt tänker jag på den där speciella tomheten som kommer efter ett intensivt slit. Konstnärer, kulturutövare och för den delen journalister upplever dagligen det vakuum som inträder när showen är över, lamporna släcks, publiken har gått hem. Vilken magnitud har inte den känslan efter nästan två års kampanjande? Dagen efter, du vaknar, häller upp en kopp kaffe, stirrar ut i tomma intet. Vad händer nu? Jag förstår om John McCain inte bara känner trötthet utan också hopplöshet i sin sargade kropp.

Sveriges förre statsminister erkände faktiskt att han fick en släng av PPD, Post-presidency depression. Det var efter ett hektiskt ordförandeskap i EU som depressionen slog sina klor i Göran Persson. Från toppmiddagar i Bryssel till fredagsfika på Rosenbad, ombytet blev för hastigt för redige Persson.

Hur upplevde inte han valförlust och avgång efter mer än tio år i den politiska hetluften? PPD Magnum? Hur var det för Tage Erlander, Urho Kekkonen? Hur hanterar man övergången från landets mäktigaste, till landets föredetting. På morgonen stegar man bredaxlat uppför röda mattan med livvakter i hasorna, på kvällen smyger man ensam ut bakvägen, en kropp som hukar i grå trenchcoat.

Maktens sötma förbyts i bitterhet. Samtidigt får man sitt liv åter. Snacka om pånyttfödelse.

Barack Obama har mycket bakom sig. Och allt framför sig. Han stirrar inte ut i tomheten, snarare nervöst på rådgivarna. Kroppen spänns, tar sats. Som han själv sa: ”The road ahead is long”.