Hannah Cullwick lever i 1800-talets England. En miljö präglad av smuts, sjukdom och strikt åtskilda samhällsklasser. Redan som barn får Hannah veta sin plats. Hon tvingas av fadern att lämna sin familj och börja tjäna som piga. Hela hennes liv verkar utstakat för henne, och det lovar slit, släp och tungt fysiskt arbete. Men Hannah har en känsla för smuts, och hennes intresse delas av en ung gentleman, poeten och juristen Arthur Munby.

Slumpen för ihop motsatspar, då Hannah kommer från sitt livs första teaterföreställning, en musikal baserad på Byrons pjäs The Death of Sardanapalus. Pjäsen handlar om en slavinna vid namn Myrrha som inleder ett förhållande med en kung, och Hannah stiger kraftigt berörd av föreställningen ut på gatan i skepnad av Myrrha och möter Arthur Munbys blick. Det här är upptakten till ett livslångt hemligt förhållande som har ett högt pris. Med åren ställs spelet mellan underkastelse och dominans på sin spets; vem är egentligen slav, och vem är egentligen herre?

När journalisten och litteraturkritikern Ulrika Kärnborg debuterar som romanförfattare gör hon det med besked. Romanen Myrrha är bastant både till sidantalet och till omfattningen. Här redogörs det för ett helt liv, Hannahs, men också för gentlemannen Arthur Munbys, och de två huvudpersonerna har dessutom levt och älskat i verkligheten. Författaren har alltså grävt djupt i historiska källor för att få fram sin berättelse om smuts, och resultatet har skit under naglarna, så att säga. Miljöerna som målas upp både luktar och fläckar av sig på bokens sidor, här beskrivs lössen och den dåliga hygienen, Hannah Cullwicks ruttnande tänder och hennes fascination vid sot och matrester. Det är en djupdykning in i Julia Kristevas teorier om abjektionen, och hur vi mot vår vilja dras till det som väcker vår avsky, samtidigt som vi straffar oss själva för det. Utan tvivel har Kärnborg med sin roman arbetat lika hårt som Hanna Cullwick där hon tvättar Arthur Munbys golv på knä, men något är det ändå som saknas.

En veritabel skattkammare

För en författare skulle det kunna vara en lika hisnande upplevelse att skriva romanen om Hannah Cullwick och Arthur Munby som det var för Howard Carter att hitta Tutankhamons grav år 1922.

Källmaterialet om Hannah Cullwick och om Arthur Munby är nämligen en veritabel skattkammare. Båda skrev dagbok, och Munby publicerade till och med två diktsamlingar. Han var dessutom en ivrig fotograf, i det avseendet att han fotograferade och lät fotografera arbeterskor från olika länder, mest som pornografiskt material för sig själv. Det finns alltså fotografier av Hannah Cullwick och texter av bägge att tillgå. Ett flertal biografier om Munby, och böcker om den ovanliga kärleksaffären har skrivits, men ändå har Kärnborg inte lyckats komma sina huvudpersoner nära. Kanske råkade hennes text lika illa ut som Howard Carter. Han dog av lunginflammation några år efter att han hade hittat sin egyptiska skatt. En författare kan nämligen bli offer för de historiska förebildernas förbannelse, och ju mera material det finns att tillgå, desto större kan också de mentala hindren och fällorna bli.

Här skulle den feministiskt orienterade Kärnborg ha haft sitt livs chans att skriva en gripande roman om en stark kvinnas mera eller mindre tragiska öde. De intertextuella banden till Byrons pjäs är som serverade på silverbricka. Slavinnan Myrrha älskade kungen, men var också kraftigt engagerad i demokratiska och samhälleliga frågor. Tafatta försök till identifikation görs, men romanens Hannah är inte den rebell som slavinnan Myrrha är. I stället resignerar hon för slaven inom sig och går under utan alltför mycket knot.

Kanske är boken helt enkelt för omfattande för sitt eget bästa, och författaren kunde möjligen ha skänkt sina huvudpersoner mera psykologiskt djup. I Myrrha händer det mesta på ytan, och ytan är smutsig.

Frivilligt martyrskap

Ulrika Kärnborg har skrivit en roman som skildrar två liv som till stor del flätas in i varandra, men som också löper parallellt eftersom Hannah Cullwick först i ett sent skede gick med på att flytta in hos Arthur Munby och då i egenskap av hushållerska. De delade egentligen aldrig säng, inte ens som gifta sent i livet.

Kärnborg beskriver också två alldeles skilda världar, Hannahs och Arthurs, som trots att de berör varandra, aldrig upphör att vara separata. Hannah fortsätter att tjäna piga hos Arthur hur långt deras förhållande än lider.

Därtill målar Kärnborg upp en detaljerad historisk miljö som till och med redogör för vilka kläder huvudpersonerna bär vid olika tillfällen, och kläderna är ännu en skiljelinje mellan de två världarna. Hannah Cullwick vägrar att klä sig som en fin dam, trots att hennes stolta hållning och utseende skulle kunna förvilla vem som helst.

Kläderna är hennes identitet och hon väljer att inte ge den ifrån sig. Hon hämtar styrka i det låga som samtidigt trycker ner henne. Faktum är att Hannah Cullwick vill det låga. Hon vill allra lägst ner, och eftersom det är ett val, så blir det ett frivilligt martyrskap, inte en påtvingad slavkätting runt halsen.

Det här får mig att ställa frågan: Vad vill Kärnborg med den här romanen? Vill hon det låga eller det höga? Och eftersom den här frågan förblir obesvarad balanserar romanen ständigt mellan två poler, som om den inte riktigt visste var den vill höra hemma. Ungefär som Hannah själv som balanserar mellan ett självständigt liv utan Munby och ett som hans slavinna.

Kärnborg har således skrivit en roman rik på innehåll, men fattig på djup. Texten och strukturen bjuder till läsning, men gör inte anspråk på engagemang. Jag lägger ifrån mig Myrrha utan att känna mig nämnvärt berörd. Oskadd går jag ut ur Hannahs och Arthurs öden direkt till biblioteket för att leta reda på deras dagböcker, vilka jag hoppas gör dem mera rättvisa än Kärnborgs roman. Det här är två fascinerande gestalter som det gärna kunde skrivas flera verk om.

---

Ulrika Kärnborg: Myrrha.
Natur och Kultur, 2008.