En kort vecka i samband med den borgerliga regeringens bildande hösten 2006, hette Sveriges handelsminister Maria Borelius. Då det uppdagats att hon betalat sin norrländska barnflicka och filippinska städhjälp svart, och dessutom ljugit om det, tvingades hon avgå innan hon ens börjat sin nya tjänst. Sveriges nyblivna statsminister, Fredrik Reinfeldt, försvarade henne genom att säga att Borelius inte visste att hon skulle bli minister och därför kunde man inte klandra henne ”för att hon gjorde som alla andra”. Uppenbarligen var han förvånad över allmänhetens starka reaktion. Måhända är det så att i Reinfeldts värld accepteras det att man håller sig med underbetalt tjänstefolk som jobbar svart.

Vi har alla träffat dem eller hört talats om dem. Det kan vara fruktförsäljaren på torget, städerskan på hotellet, eller arbetskamratens svart betalda barnflicka (för det är ju alltid hos någon annan som det smutsiga byket finns..?). De bor och arbetar i Sverige, eller i Finland, men utan myndigheternas godkännande, utan personnummer, arbetstillstånd eller uppehållstillstånd. Dessa immigranter är sans papiers, papperslösa. De kan åka fast och utvisas i vilken stund som helst. I praktiken händer det dock sällan, för Sverige och resten av västvärlden behöver denna informella ekonomi och underbetalda arbetskraft, för vilken svensk eller finländare vill grovstäda på byggen eller städa ihop någon annans röra?

I Sverige uppskattas antalet papperslösa vara över 20 000, men naturligtvis är mörkertalet stort. Inte alltför sällan ligger deras löner långt under miniminivå. Arbetsdagarna är långa i dåliga arbetsmiljöer och utan någon som helst anställningstrygghet. Ofta får de inte ut sin lön, de utsätts för våld och hot.

Socialt patos

Om dem och om den informella ekonomi som under senare år vuxit fram i Sverige och resten av Europa skriver journalisten Kristina Mattsson i reportageboken De papperslösa och de aningslösa, som tar ett helt nytt kärnfullt grepp om debatten om migration och arbete. Med en ingående och grundlig research, socialt patos och ett direkt tilltal belyser hon ett av vår samtids mest brännande och kontroversiella ämnen.
Sverige hör till de länder i Europa som är sämst på att erkänna de papperslösas mänskliga rättigheter. Rättigheter som vi med de magiska fyra sista siffrorna i vårt socialsignum tar mer eller mindre för givna; rätten till sjukvård och skolgång till exempel.

Mattsson väljer att belysa de papperslösas situation genom att låta oss träffa dem och ta del av deras respektive livsöden. Nicolas, en boliviansk nätverkstekniker arbetar för i genomsnitt 50 kronor i timmen med de tyngsta jobbena på byggen. Han växte upp i Sverige, talar svenska flytande, men förlorade sin förbindelse med landet när hans föräldrar flyttade tillbaka till Bolivia. Han drömmer om att en dag få tillbaka de fyra sista siffrorna i sitt personnummer, så att han kan börja betala skatt, låta sin son gå i skolan och bli en ”riktig” medborgare.

Sara från Ulaanbaatar i Mongoliet kan knappt svenska eller engelska. Hon har heller inget socialt nätverk i Sverige. Hon jobbar med att städa hemma hos folk, men drömmer innerst inne om att avsluta sina läkarstudier och åka tillbaka till sin son som hon lämnat hemma. Vi får höra Toni Hamsos historia. Hur han var papperslös i fem år innan han fick uppehållstillstånd och kunde bygga upp den affärsrörelse som gjorde att han härom året utsågs till ”Årets Nackabo”.

Ingen är illegal

Personerna som förekommer i boken är mycket olika, men med den gemensamma nämnaren att de vill stanna, försörja sig och få tillgång till de rättigheter och skyldigheter som det innebär att leva och verka i Sverige. De är inte några offer. Tvärtom, framhåller Mattsson, är människor som väljer att byta land driftiga, företagsamma och inte minst viljestarka överlevare, som kämpar för att kunna ge sig och sin familj ett bättre liv.

I boken kritiseras med rätta den svenska fackföreningsrörelsen för dess flathet och just aningslöshet. Den behandlar de papperslösa som brottslingar, eller låtsas att de inte existerar.

Läsningen om hur en del svenska kommuner dagligen begår lagbrott genom att ge städuppdrag till företag vars bud är så låga, att de i något skede måste inkludera svartjobb, gör mig både upprörd och förbannad. Paradoxalt nog är det huvudsakligen medelålders män med god ekonomi som köper svarta tjänster – och tydligen blivande ministrar med mycket flytande och svävande moral.

Mattson förespråkar i dagsläget inte helt öppna gränser, däremot kräver hon att de papperslösa skall få sina medborgerliga och mänskliga rättigheter. För ingen människa är illegal. Som debatten förs idag är den oerhört kortsynt och bakåtsträvande, med fokus på flyktingar och kvoter. Sverige och den övriga västvärlden behöver en ökad arbetskraftsinvandring. För det är uppenbart att det är vi som är de aningslösa. Precis som Mattson ställer jag mig frågan om det är sjuttio- och åttiotalisterna med sina mobiltelefoner, kreditkort och universitetspoäng som tänker svabba golv i skolor och ta hand om äldre för avtalsenlig lön à 96 kronor i timmen?

---

Kristina Mattsson: De papperslösa och de aningslösa. Leopard Förlag, 2008.