Laura Ruohonens Sotaturistit har det redan skrivits en hel del om på olika håll, och ofta har då skribenternas fördomar kommit tydligt fram. Det är därför en utmaning att skriva om föreställningen, som är intressant och ovanligt regisserad av Åsa Kalmér.
Det första man tänker när de vilt babblande, omkringyrande krigsturisterna stormar in är: ”Vad är det här för buskis?” Efter en stund fattar man att de visar hur en stark identifiering med en grupp kan skapa beteenden som utanför gruppen skulle ifrågasättas. Efter det får vi, i växlande miljöer, se olika synvinklar på det här kriget, som är Krimkrigets Ålandsdel 1854, men som samtidigt har tydliga nutida referenser. I pjäser som tar fram olika attityder är den vanliga stilen att regin visar en möjlig tolkning, en form av svar på de frågor som konflikterna i pjäsen handlar om. Så är det inte här, och efter första akten händer det lätt att man känner sig dum. Föreställningen är som en myllrande anstormning av frågor kring dikotomin krig och fred, med vissa genuspolitiska aspekter dessutom.

Jaha, det är ju någonting att bita i, får man säga. Det är nog lite oklart om publiken faktiskt orkar ta sig igenom det intellektuella arbete som krävs. Man misströstar lätt eftersom hånfulla skratt hördes i premiärpubliken när något fördomsfullt sades om svenskar eller homosexuella på scenen. Det var ju bäddat för skratt, men jag hade ändå svårt att smälta de reaktionerna. Kolumnister och en del kritiker tycks dessutom fastna i gamla konflikter och fördomar mellan finnar och svenskar – den svåraste konflikten i världen, tycks det.

Lidandet

I förgrunden har vi gruppen av krigsturister som på tryggt neutralitetsavstånd följer krigets dunder och brak, medan de samlar krigssouvenirer. De beundrar krigandet även om de själva tar avstånd. Den starkaste symbolen för krigiskheten är ”amiralen”, Black-Charlie, suveränt spelad av Seela Sella. Skådespelarna får alltså lyfta fram var sitt perspektiv på krigandet och flera tolkningar är riktigt njutbara. Den starkt frågande effekten uppstår av att alla verkar befinna sig på mycket stort avstånd till varandra, så att verklig kommunikation ofta saknas.

Som en skugga kryper synen på lidandet fram i föreställningen, och den är lätt att förbise om man så vill. Ungefär så är det i verkligheten: Det är lätt att människor uppfattar att man gör sig besvärlig och är överkänslig om man vågar kritisera påtrampanden och orättvisor som man själv, eller andra, drabbas av.

Den amerikanska journalisten Allen, Jussi Lehtonen, gestaltar integriteten. Vad han också gestaltar, uppfattar jag, är den tredje vägen, vägen ut ur inlåsningen i dikotomin mellan krig och fred: Ur fredssynpunkt är krig det absolut onda, medan fredlig neutralitet ur krigssynpunkt är mesigt. Ungefär så uttrycks problematiken i föreställningen. Den amerikanska journalisten står förhoppningsvis för mer än rapportering och iakttagelse av lidandet.

Den väg ut jag ser är konfliktlösning och argumentation, att kombinera de här båda perspektiven. Och jag önskar att människor ville se den dialogiska och bemötande viljan i all slags argumentation, i stället för att se diskussion som något besvärande krigiskt. Men för att alls kunna diskutera måste man se och synliggöra ens något av lidandet – i vilken fråga det än må gälla – annars finns det ingenting att diskutera.

Kvinnorna

Genustematiken går som en tråd genom föreställningen och det är utmärkt att så olika slags kvinnor får plats på scenen. Förutom amiralen finns här den ryska kvinnan Anna i Sari Puumalainens färgstarka tolkning och Inge, den 18-åriga dottern till en av krigsturisterna: Hon är det öppna och kommunikativa perspektivet, i motsats till de andra. Kärleken till den brittiska soldaten Jon får svårt att överleva i det här kriget. Den nästsista scenen blir ett slags tablå där Inge sitter som en madonna-med-barnet ovanpå det stora röret där amiralen och Jon är fångna, sakta döende av syrebrist i det sjunkna skeppet.

Med frågan om krig och fred följer en dikotomi kring krigisk aktivitet och fredlig passivitet – en bekant tematik i genusdebatten i den meningen att den senare har hört till den traditionella kvinnorollen. Föreställningen tycks i stället lyfta fram iakttagelsen att kravet på aktivitet kan vara minst lika betungande som inlåsningen i passivitet. Hur man än förhåller sig till detta, kan man vara säker på att bli ställd inför brännande frågeställningar i den här mångljudande, utmanande föreställningen.

---

Laura Ruohonen: Sotaturistit. Regi: Åsa Kalmér. Musik: Daniel Hjorth. Scenografi: Åsa Kalmeér, Ann Bonander-Looft. Kostym: Ann Bonander-Looft. Mask och hår: Pekka Helynen, Heikki Nylund. Ljusplanering: Ville Toikka. Ljudplanering: Veli-Pekka Lahtela. I rollerna: Ulla Raitio, Kristo Salminen, Markku Maalismaa, Jussi Lehtonen, Jaakko Kytömaa, Seela Sella, Veikko Honkanen, Sari Puumalainen, Samuli Niittymäki, Jani Karvinen, Pete Lattu, Timo Ruuskanen. Premiär på Kansallisteatteri 26.11.2008.