Berättelserna är vid en ytlig läsning närmast banalt vardagliga; en kärnfamilj på väg till sommarstället, ett nygift par på bröllopsresa, ett barbesök och påskfirande med familj och vänner. Denna vardaglighet är endast skenbar för genom att vrida blicken ett extra varv och ställa sig en bit bort visar Aidt på tillvarons skuggsidor men också på skörhet och hur enkelt det kan brista för människor. Det gör att det är en brutal och näst intill dystopisk tillvaro som Aidt målar upp, där människorna ter sig märkligt främmande inför varandra och sig själva. I det individualistiska och självcentrerade samhälle som berättelserna rör sig i, är den enskilda människans prestationer och välbefinnande det enda som räknas, strunt samma om det går ut över äktenskapet, barnen, vännerna eller henne själv för den delen.
Det är med några få undantag en vit välbeställd medelklasstillvaro som Aidt vittnar om, en samhällsklass som inte mår särdeles bra trots – eller kanske på grund av – exklusiva utlandssemestrar, påkostade futonmöbler och årgångsviner. Hon gör det skickligt men ändå skulle jag vilja få in fler perspektiv och andra röster, om inte annat för att bredda spektrat och tillfoga någonting nytt i skildringarna av medelklassens våndor och kval.
I flera av berättelserna låter Aidt naturen bilda fond. Den som vi så länge vinnlagt oss om att bemästra, exploatera och inte minst förtränga påminner oss om våra begränsningar, att vi alla är dödliga och att den inte låter sig negligeras. I bokens sista novell Myggbett får en vältränad och framgångsrik ung man ett myggstick i baken och allteftersom förlorar han kontrollen över sin kropp och därmed över sitt liv.
Människorna som befolkar novellerna i Aidts samtida Danmark får betala ett högt pris för det samhälle som de själva skapat och slår vakt om, ett samhälle som säger att dem som är framgångsrika och upprätthåller fasaderna utåt kan inget ont hända – ända fram tills att bubblan spricker.
Naja Marie Aidt: Babian. Översättning: Leif Janzon. Lind & Co, 2009.
Ylva Larsdotter
