På Rámus förlag kom i höstas långnovellen Det gyllene huvudet av Jáchym Topol, medan Ersatz förlag gav ut Nattarbete av samma författare.
Jáchym Topol är väl fortfarande den unga generationens mest kända författare i Tjeckien, fast han inte längre är så ung, han är född 1962. Men hans bakgrund är perfekt. Hans pappa var en känd dramatiker och en känd dissident, en av initiativtagarna till Charta 77 och Jáchym själv var den yngste undertecknaren av gruppens manifest, han var då 15 år. Han var med om att starta den underjordiska litterära tidskriften Revolver Revue och, genast efter sammetsrevolutionen 1989, aktualitetsveckotidningen Respekt. Han har varit chefredaktör för båda tidskrifterna, som fortfarande utkommer och fortfarande är respekterade. Och han skriver ännu för Respekt och räknar sig som journalist. Dessutom har han skrivit låttexter för sin brors rockband och för en kvinnlig solist.
Lägger man till detta att han under 80-talet verkade i den tidens klassiska dissidentjobb som eldare och sedan för att undvika värnplikt lyckades få en diagnos för ”schizoid psykopati som kan övergå i psykoser” och därför tillbringade en tid på en sluten avdelning, tillsammans med både andra dissidenter och ”riktiga” galningar, hade han alla förutsättningar att bli den unga litteraturens stora affischnamn. Hans stora roman Sestra (Systrarna) från år 1994, om ungdomar under åren kring regimskiftet var en kraftprestation som fick starkt gensvar i Tjeckien. Den bygger dock i så hög grad på ett språkspel att många ansåg att Sestra var omöjlig att översätta just för språkets skull. Senare har han mest publicerat dikter och kortare prosatexter.
Mot den bakgrunden blev Det gyllene huvudet för mig en besvikelse. Av det första och sista stycket i texten på 43 sidor kan man gissa att den är utbruten ur något större sammanhang, men det framgår inte vilket. Berättelsen handlar om en tjeck som tömmer tre flaskor vodka med två gamla och smutsiga mongoler som berättar om hur ryssarna försökte modernisera Mongoliet genom att utplåna gamla seder och buddhistiska helgedomar. Det är inget fel på ämnet, det är viktigt och globalt och borde diskuteras mer än vad som görs, men gärna så att man funderar på balansen mellan vad som bevaras och vad som förnyas. Också en ilsken partinlaga kan vara bra, men i denhär texten hittar jag inte några observationer som verkar autentiska. Att Josef Stalin själv dyker upp i texten gör argumentationen inte mer trovärdig, snarare tvärtom. Tyvärr. En längre intervju med Topol som också ingår i boken ger lite mer, men tar inte upp denna tematik.
Jáchym Topol: Det gyllene huvudet. Övers.av Sophie Sköld.
Rámus, 2008.
Peter Lodenius
