Intresset var naturligt. På byggnadsarbetsplatser i huvudstadsregionen är en stor del av dem som som jobbar i underentreprenörskedjans slutända utlänningar, och mestadels underbetalda utlänningar. Detta har pågått i många år, men det verkar som om myndigheterna inte skulle kunna eller vilja göra något åt det.

Inte heller den nuvarande EU-kommissionen har något intresse av att bromsa trafiken, men om Europaparlamentet vid valet i juni på nytt skulle få vänstermajoritet kunde situationen förändras. Kyösti Suo­kas och Reijo Paananen är fackets tunga namn bland EU-kandidaterna, den förre är vänsterförbundare och Byggnads’ andre ordförande, den senare socialdemokrat och FFC:s organisationschef, med tre års erfarenhet av att verka i Bryssel.

Kyösti Suokas började med att berätta om den razzia som 30 av förbundets funktionärer nyligen gjorde. Under två dagar besökte de 149 arbetsplatser och kunde konstatera att 22 procent av dem som jobbade där var utlänningar – ingen av dem får avtalsenlig lön. Han underströk att byggnadsarbetarna inte är emot utlänningar, däremot är de emot att utlänningar används för att pressa ner lönerna. På detta sätt medverkar de stora finländska byggnadsfirmorna till att finländsk arbetskraft byts mot utländsk. Problemet är koncentrerat till södra Finland – norr om Lahtis ser man inte mycket av det. Men de fem funktionärer som normalt sysslar med dessa frågor hinner bara bevaka en bråkdel av arbetsplatserna.

– Skattemyndigheterna säger att de inte kan göra något och arbetarskyddsmyndigheterna har ingen makt. Men inte ger vi upp!

Också på varven

Martti Mielonen, som jobbat på Sandsviksdockan i över 30 år (den har haft många namn och just ingen har lärt sig det senaste), och som fram till årsskiftet var huvudförtroendeman där, konstaterade att den utländska arbetskraften sedan millennieskiftet varit ett ännu mera utbrett fenomen på varven än inom byggnadsbranschen. Upp till två tredjedelar av arbetskraften på finländska varv kommer från utlandet. En förklaring till detta har varit bristen på svetsare i Finland. Mielonen var avundsjuk på Byggnads för hur de skött frågan om den utländska arbetskraften. När fackavdelningen granskat avtalen har det ibland visat sig att det finns dubbla avtal.

– Det har funnits en version för oss och en annan som går klart under gällande nivå. Metalls miniminivå har för dem varit maximun. Underentreprenörernas timlön har varit 9–11 euro, medan medellönen i metall är 14–16 euro.

Citymarkets huvudförtroendeman Leila Tilvis, verksam i servicefacket PAM, berättade att det börjar finnas utländsk arbetskraft också inom servicebranschen, men att bara en femtedel är fackligt organiserad. Speciellt arbetar utlänningarna med städning, där man externaliserat rekryteringen och ansvaret. Också på kebabställen och liknande arbetar många utlänningar och hon påminde kunder om att en låg prisnivå tyder på utsugning av arbetskraften.

Frågan ställdes varför det ofta är svårt att få utlänningar som arbetar i Finland att ansluta sig till facket. Erfarenheterna och teorierna varierade. En av de närvarande ansåg att det är svårast att få med ester, medan t.ex. kosovoalbaner gärna ställer upp. För esternas del ansåg han att problemet inte bara är deras löner, utan också att de ofta inte följer det finländska systemet i arbetet. (Själv minns jag hur vi i en organisation som skaffade en andel i ett pensionat i Pärnu och bidrog till upprustningen av det var noga med att se till att det var byggnadsarbetare från Finland som stod för arbetet, så att det blev ”ordentligt gjort”.)

För Estlands del är en förklaring säkert att landets byggnadsarbetarförbund har 32 medlemmar. Man har från Finland försökt hjälpa förbundet, men gett upp. Bilden av facket som en del av det gamla systemet lever fortfarande kvar.

Anna Kontula från Tammerfors trodde att intresset för facket i Finland beror på hur länge invandraren vistats i Finland – det beror på kulturen och anpassningen. I Ukraina är kulturen en annan, där säkrar man utkomsten genom att odla potatis på bakgården. Hon trodde att det går att bromsa upp utvecklingen innan vi har en skild underklass av utsugna utlänningar. En åtgärd som hon föreslog var att upprätta en telefonlinje som är öppen dygnet runt. Språket kan förstås här bli ett problem.

Rasism bland äldre

En annan fråga gällde hur vanlig utlänningsfientligheten är.

– Anställda behandlar inte varandra ojämlikt. Oron gäller närmast utkomsten, risken för att lönerna pressas ned, svarade Leila Tilvis och det svaret gäller väl på det stora hela. Men det finns skillnader mellan generationerna. Jatta Salmi, en ung arbetslös byggnadsarbetare från Åbo, sade att hon inte märkt att man bland ungdomar skulle vara kritiska mot utlänningar, men att hennes föräldrar nog är rasister och att man på arbetsplatsen kan tala om polsk kvalitet o.s.v.

Mielonen tyckte att man påträffar rasism mest bland Soinis gäng, läderjackor på pubar, folk i transportbranschen och taxichaufförer. Han underströk också att facket aldrig får ge sig in i en rasistisk diskussion och att problemen inte just rör invandrare, utan mestadels utsänd arbetskraft, där det alltså är den firma som förmedlar arbetskraften som är problemet. På basen av förmedlarens Hummer som ibland står parkerad utanför varvsporten har han slutit sig till att verksamheten är lönsam. I stället för rekryteringsfirmorna skulle han hellre se andelslag. Han måste alltid ta en nitro när han går förbi arbetskraftsuthyrningsfirmans bil eller byggnad.

En fråga som ställdes var: varför har man överhuvudtaget tillåtit arbetskraftsuthyrning? Suokas svarade att det skedde 1994 enligt direktiv från EU och att man knappast längre kan göra något åt saken.

Eve Kyntäjä, som svarat för FFC:s rådgivningspunkt i Tallinn och nu är organisationens sakkunniga i invandrarfrågor, ansåg att rasism är ett tabubelagd ämne i Finland, vilket kan skapa en farlig utveckling.

– Man måste kunna diskutera immigrationen, det är inte rasism.

Hon konstaterade också att de invandrare som bott en lägre tid i Finland nog organiserat sig bra. De som kommer över viken för tre månader i gången är däremot ofta inte intresserade av en utgift som de betraktar som onödig. Hon konstaterade också att den fackliga organiseringen i Estland når upp till bara 14 procent – facket har skött sin uppgift dåligt.

Till slut återkom diskussionen till EU-valet. Reijo Paananen berättade att Lasse Lehtinen i EU-parlamentet drivit igenom ett uttalande där ett liknande beställaransvar för underleverantörer krävs inom EU som det som antogs i Finland för ett drygt år sedan. Att få kommissionen på samma linje är ett svårare arbete, men här har i alla fall ett första steg tagits. Också i Finland krävs aktivitet. Han misstänkte att idén om höjd pensionsålder varit en provboll som kastats fram för att testa om facket fortfarande är vaket. Det visade sig att facket inte somnat in.

– Vi är inte en solnedgångens rörelse!

När Suokas ändå var pessimistisk beträffande utsikterna att lösa problemen underströk Paananen att de möjligheterna nog finns, vi har en hög organisationsgrad och en god bildningsnivå.