Vålnaden försvinner lär var den nionde och sista boken om Philip Roths litterära Doppelgänger Nathan Zuckerman som också är en amerikansk litterär ikon, antagligen också med utgåvor i Library of America och 71 år gammal när romanens händelser utspelar sig under den vecka år 2004, då presidentvalet Kerry vs Bush avgörs – med ett resultat som fick många liberaler att sluta tro på Amerikas demokrati.

Men Zuckerman har lämnat det politiska engagemanget bakom sig, slutat läsa tidningar om man undantar lokalblaskan Berkshire Eagle och har TV endast för att se baseball, och bor sedan elva år ensam i bergen någonstans mellan Boston och New York, varifrån han flytt efter att fått konstiga vykort med mordhot som han lät skicka vidare till FBI som rådde honom att ta dem på allvar, och skriver sina böcker numera i splendid isolation.

Vad som får Zuckerman att stiga ned från berget är ett hägrande besök hos urologen i New York som utlovar en behandling som möjligen kan lindra urinläckaget, en pinsam konsekvens tillsammans med impotensen efter en prostatektomi några år tidigare. Hoppet om att kunna befrias från de stinkande förbanden och plastkalsongerna och kunna simma i lokalsamhällets skolbassäng utan skräck för att lämna gula urinstråk efter sig (vilket inte är något bekymmer när han simmar i sin privata sjö nära stugan) får honom att lämna den trygga tillvaron och ratta iväg mot storstaden. Där invecklar han sig i ett märkligt intermezzo, stöter ihop med en närapå skallig kvinna (Amy Bellette) med hjärntumör, vars exotiskt sköna förlaga han drömde om att gifta sig med för femtio år sedan, antastas av en litterär stropp (Kilman) som vill göra en scoop om en skandal som involverar en annan litterär men död (i leukemi som också passerar revy) och bortglömd kanon, Lonoff (Zuckermans litterära idol, vän och spöke), samt förälskar sig i en blåblodig oljemiljonärsdotter (Jamie Logan) med författarambitioner (publicerat sig i The New Yorker för fem år sedan och är gift med en jude som dyrkar henne till den grad att han går med hennes trosor i byxfickorna) som vill byta bostad med honom för att återskapa sig i vildmarken.

Till sin fasa märker Zuckerman att det inte är enbart urinblåsan som läcker, hans tidigare enastående minne sviker också, kroppen håller på att överge honom, han glömmer möten, namn, vad han sagt, att han glömt. Ändå är det en hyperlitterär roman om författarfigurer, Joseph Conrad-citat, ambitioner, genikult, berömmelse; att leva för, av, i böcker.

Som en sorts fortsättning på storyn räknar bokflappen upp Roths alla ”tunga” litterära priser medan baksidan av omslaget skriker ut: ”USA:s störste nulevande romanförfattare”, signerat Sunday Times, vilket skall

väl fungera som en sorts varudeklaration för stressade bokköpare. Min egen Doppelgänger som ibland läser böcker och skriver strunt om dem, erinrar sig mot slutet av romanen att han läst något av Roth förut, Portnoys besvär, som materialiserade sig som en kufisk julgåva. Även här kretsar sig berättelsen kring kroppsliga uttömningsfunktioner: sonens onanimani och faderns kroniska förstoppning (ett tag önskar han spränga granater i det förbannade rövhålet). Förstås, inget liv utan skitande och pissande, cancer spökar i varje cell, men vykorten hade en uns trillerpotential aber exit Zuckerman som flyr igen, amen.

Philip Roth: Vålnaden försvinner. Roman. Albert Bonniers Förlag 2009, Övers. Nancy Westman.