Alla de andra som också skrev av Thomas Nydahl är en liten resa genom stora frågor. Nydahl som har gjort lång karriär inom kulturjournalistik, har också sedan lyrikdebuten 1974 gett ut ett fyrtiotal böcker, både lyrik, prosa, reportage, essäer och översättningar. En stor del av den här paletten finns representerad i den aktuella boken, vars första del består av essäer om och samtal med författare, och andra del består av dagboksfragment.

I essäerna och intervjuerna är det texten som står i centrum, en kärlek till orden, och en stor respekt för ”alla de andra” som arbetar med språket. Här träffar vi allt från Jenny Diski, Imre Kertész, Karin Stensdotter och Jörn Donner till vitryska Valzhyna Mort som Nydahl också har översatt, och Imre Kertész översättare Ervin Rosenberg. Tematiskt är det brokigt: allt från holocaust, ödet, kön, exil, barndom och äktenskap ryms med, men från allt återknyter han till själva skrivandets, textens betydelse, såsom i slutet av essän om Nina Bouraoui.

”Jag upphör inte att skriva kring det som har med födelse, liv och död att göra. Eller som den litauiska författarinnan Giedra Radvilaviciuté uttrycker det: Det är inte för inte jag tänker på texter. Jag gör inget i onödan.Det jag här har gjort har i alla avseenden varit nödvändigt.”

På de knappt hundra sidorna av kortare, odaterade dagboksanteckningar som utgör andra delen av boken är det inte alla de andra som hörs, utan Nydahl själv. Han skriver i fragment om allt från cyklande, skrivande, ett barnbarns död, ett annat barnbarns sjukdom, sin egen alkoholism, sina resor, sin vantrivsel i det moderna samhället och sina tidvisa försök att avsäga sig alla engagemang och dra sig tillbaka. Det moderna livet är buller; de nya stereoanläggningarnas basljud förpestar hans liv. Han drar sig tillbaka till stillhet, arbete, klass-isk musik och fado.

Uttrycket är lakoniskt och skissartat. Intrycket av att man har att göra med en åldrande man blir här ställvis så kompakt att jag blir förvånad över att Nydahl faktiskt är född 1952 och således inte ens är 60 år fyllda.

Han är obstinat högkulturell, argt vänster, reaktionär i förhållande till det mesta som han ser som typiskt för vår tid. Samtidigt, när det kommer till litteratur är han öppen och fördomsfri, välventilerad och chosefri.

Jag är snubblande nära att vilja säga att dagböckerna kunde ha lämnats i skrivbordslådan för senare behov. Att även om många av betraktelserna i den andra delen är stämningsfulla kunde boken som helhet ha tjänat på att de skulle ha utelämnats, kanske till förmån för flera författarsamtal och essäer. Men när jag bläddrar i boken igen är jag inte längre säker på om jag vill. ”De små kritikerna” skriver han, ”de små litt-eraturvetarna de gnager på ens ben, de sliter i ens armar och de tror att de kan segra. Men det gör det inte. De bara går under – sig själva – de går under och gurglar sig i skiten. Där ligger de, fulla av text och tankar, men de går under. Jag sörjer inte.”

Detta kommer på tredje sidan från slutet. Det är inte bara en författares ilska över de där som tror sig kunna sitta och döma. Det är också upprördhet över dumheten hos dem som tror att de vet. Det finns varsammare och mera meningsfulla sätt att hantera litteratur. Man kan behandla den såsom man bemöter människor när man är som bäst: med nyfikenhet och respekt, såsom Nydahl själv bemöter sina författare i den första delen av boken. För att jag ska begripa detta, som ändå är bokens bärande budskap, behövdes kanske dagböckerna i alla fall.


Thomas Nydahl: Alla de andra som också skrev, Tusculum förlag 2009

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar