Visst finns det de som är redo att ta upp kampen för den nordiska välfärdsmodellen, den som högern anser att vi inte längre behöver eller har råd med. Sista veckoslutet i augusti hade närmare 40 av ”Välfärdsstatens försvarare” (det är namnet på en organisation som ägnar sig åt denna kamp) samlats på folkhögskolan i Otava – ett anrikt institut, där marskalk Mannerheim hade sin stab under vinterkriget.’

En av de punkter som väckte det största intresset var Paltamo-modellen, en sysselsättningsmodell som man började tillämpa i den lilla kommunen i Kajanaland i början av året, med förra riksdagsledamoten Anne Huotari som en av de pådrivande krafterna. Forskaren Minna Ylikännö från Fpa, som berättade om modellen, utgick från de sociala problem som en långvarig arbetslöshet ofta förorsakar. De kan bli kostsamma för samhället och därför kan det vara också rent ekonomiskt sett vettigt för en kommun att satsa lite extra på att skaffa arbete åt så många som möjligt. I Paltamo uppgick arbetslöshetsgraden i december i fjol, innan modellen började tillämpas, till 17,8 procent.

I Paltamo har man i stället för arbetsplatser som ska besättas på lämpligt sätt utgått från mänskor som borde få ett lämpligt jobb. Den arbetslösa sysselsätts via Paltamo arbetskraftsförening som i samråd med honom eller henne funderar ut ett lämpligt jobb, ofta på deltid. Minimilönen är 800 euro i månaden, vilket inte är så mycket, men kännbart mer än arbetslöshetsersättningen. Systemet är flexibelt och gör det möjligt att för en tid ta ett annat jobb om ett sådant dyker upp, eller att göra annat vid sidan om. Principen är ”en massa morötter, inga käppar”. Idén är också att alla myndigheter ska dra åt samma håll, något man inte automatiskt kan utgå från. Sedan årets början har hundra personer fått jobb på detta sätt, en tredjedel av kommunens arbetslösa – ett mycket gott resultat på så här kort tid.

Tanken är att projektet, om det visar sig lyckat, ska utvidgas också till andra kommuner. Man kan ändå fråga sig om det fungerar på större orter, där det är svårare att få överblick över mänskor och arbetstillfällen.

En helt annan modell som också diskuterats är grundinkomsten. Här är det fråga om ett generellt system som skulle ge mänskor en tryggad inkomst, högre än arbetslöshetsersättningen, för det mesta utan att förutsätta någon arbetsinsats. Jouko Kajanoja konstaterade att eliten, och också fackföreningsrörelsens elit, motsätter sig tanken och att ett genomförande skulle bli dyrt. Han ansåg i alla fall att man så småningom borde gå i den riktningen, utan att ännu binda sig vid grundinkomstmodellen.