60-talet var Carita Nyströms favoritdecennium. Då började friska fläktar blåsa bort den unkna, stillastående luften från gamla tider.  Hierarkierna började luckras upp, medborgarna började ta sig  ton mot  översåtarna, kvinnor kunde gå på krog utan manligt sällskap.

Carita Nyström tillbringade en del  av 60-talet i Danmark och fick där inspiration hon senare kunde använda i sitt arbete inom Folkets Bildningsförbund. Hon har nu gett ut en liten bok, Sju berättelser från sextiotalet, som blandar självupplevt med fiktivt. Hon är knappast ute efter att porträttera sig själv, snarare använder hon sina egna och sina vänners upplevelser för att fånga tidsandan.  Det är Vietnamgenerationen hon skriver om och en berättelse heter ”Vi ses i Hanoi”, fast dit kommer huvudpersonen inte. Men hon skriver om arbetet i Vietnamkommittéerna och om demonstrationer i Köpenhamn och Helsingfors.

Den berättelse jag tycker bäst om handlar om en grupp inom Novemberrörelsen som försöker rädda hemlösa alkoholister från att frysa ihjäl. Det är en kall vinter och den lilla gruppen rör sig från plats till plats, de kollar en grupp som håller till nedanför Mannerheimmuseet och en annan på Skatuddens yttersta spets och transporterar de mest utsatta till sjukhus. Få utomstående förstår dem.  Samtidigt påverkar de också stadens ledning och lyckas driva igenom att ett primitivt härbärge öppnas i det som senare blir Lepakko vid Porkalagatan. Det är en berättelse som kunde ingå i en handbok om kommunalpolitik, samtidigt som den är en fin skönlitterär text, som de flesta andra i boken.

---

Carita Nyström: Sju berättelser från sextiotalet, Skrivor 2009, 71 s.