I sin bok om Kaukasien skildrar Anna-Lena Laurén ett område med olika språk, kulturer och traditioner. Lauréns styrka är den spontana, starka närvaron.Anna-Lena Lauréns färska bok om Kaukasien visar än en gång hur viktigt det är att Rundradion behåller sin svenska korrespondent i Moskva. Detta är naturligtvis inte bokens syfte och korrespondentens uppdrag är inte heller att producera böcker, men boken är ett av många exempel på hur det hela tiden behövs aktuell information på svenska i Finland om det som händer i det väldiga rike som vi gränsar till.

Den del av riket som det är svårast att få ett grepp om är säkert norra Kaukasien, det har man inte lyckats med ens i Kreml. De många folken med sina olika traditioner, kulturer och historiska bakgrunder bildar en mosaik där mönstret är svårt att urskilja. Berget Ararat ligger ju här i trakten och som Noaks ark samlade hotade djurarter har Kaukasus bevarat en unik etnisk och språklig mångfald.

Att ens närmelsevis skildra denna mångfald kan inte låta sig göras i en bok på drygt 200 sidor, men läser man den får man i alla fall en hyfsad överblick. Svårigheterna består inte bara i en boks begränsade omfång, utan också i den tid det skulle ta att träffa representanter för alla folkgrupper, och hitta tolkar för dessa möten. Här förstår inte folken i angränsande dalar i bergen alltid varandra, deras språk kan tillhöra helt olika språkfamiljer, vilket visar att de kommit från olika håll och under olika tider tagit sin tillflykt till bergen.

Ett exempel är bergsjudarna. Laurén har i Moskva grälat med ryska vänner som inte tror det finns några sådana, men i Kabardino-Balkariens huvudstad Naltjik hittar hon några av dem. De talar en arkaisk form av persiska och måste alltså ha kommit via Persien, men om det skedde för 1 500 år sedan eller ännu tidigare vet man inte. Bergsjudarna som hon träffar är noga med att påpeka att de har sin egen syn på mångt och mycket: ”Vi har en helt annan kvinnosyn än ashkenazijudarna. Kvinnor ska uppföra sig och veta sin plats.” (Också på Kaukasus södra sluttningar lever för övrigt bergsjudar, Lev Nussimbaum/Essad Bey berättar om möten med dem kring 1920.)

Boken baserar sig på det Anna-Lena Laurén sett och upplevt som tv- och radiokorrespondent. Det innebär att den direkta kontakten är det viktigaste, bilden och ljudet förmedlar känslor bättre än det skrivna ordet, som däremot kan lämpa sig bättre för analys. Lauréns styrka är just den spontana, starka närvaron. Den grundar sig på ett äkta intresse och ett engagemang som hon inte döljer.

”Är karln tokig?”

Resultatet är bäst i det avslutande avsnittet om kriget i Georgien förra året. Händelseförloppet är ju välkänt, men Lauréns upplevelse t.ex. från en ryskarrangerad journalistresa till Sydossetien berättar mycket om hur illa man i Moskva kände till verkligheten i Kaukasus. Hennes uppfattning om den som startade konflikten, Georgiens president Micheil Saakasjvili är inte heller särdeles nådig: ”karln är helt klart oförnuftig, men frågan är om han dessutom är tokig?”.

Men framför allt berättar hon om dem som drabbats av striderna, eller av den gräns som plötsligt dragits mellan Sydossetien och Georgien. Hon berättar också att osseterna, både i nord och i syd är de kaukasier som är mest ryssvänliga, bl.a. för att de huvudsakligen är kristna.

Huvudsakligen är dessa folk muslimer, och det innebär att många frågar sig hur starkt islamismen sprider sig. Laurén noterar att direktiv om kvinnornas klädedräkt blivit allt vanligare, men anser ändå inte att situationen är särskilt oroande. Man får hoppas hon har rätt.

Avsnittet om Tjetjenien är litet av en besvikelse. Åtminstone för mig har tjetjenerna framstått som en gåta med sin extrema envishet och krav på självständighet. Också andra kaukasiska folk är stoltare och mer självmedvetna än de flesta andra folk, men ändå är det något alldeles speciellt med tjetjenerna. Det fick ryssarna märka redan på 1700-talet och Alexander Solsjenitsyn noterade att de var det enda folket som inte underkastade sig sovjetväldet. Vad beror det på? Laurén förklarar det närmast med deras självmedvetenhet – rika tjetjener känner man direkt igenom på gatorna i Moskva på deras sätt att klä sig och röra sig, deras självsäkerhet retar ryssarna till vansinne. Men vad beror denna självsäkerhet på? Laurén gissar att det handlar om att deras skönhet, men jag undrar om det räcker. Kan det finnas någonting i historien? Laurén vänder sig inte just bakåt i tiden, men ibland kunde det vara nyttigt.

Men också om man inte får svar på riktigt alla frågor ger reportageboken fascinerade inblickar i en unik miljö.

---

Anna-Lena Laurén: I bergen finns inga herrar. Om Kaukasien och dess folk. Söderströms, 2009.