Det var lätt att forma sig en världsbild på den tiden när väst var väst och öst var kommunistiskt och skulle så förbli. Visserligen hade kommunisterna gjort en massa katastrofala misstag, men vänstern var större än kommunismen och på den fronten har det alltid varit högt i tak. Det blev nästan ännu lättare när muren rasade, nu kunde man ju välja sida utan att anklagas för att gå den stora grannens ärenden. Man kunde till och med lite belevat påpeka att det där med vänster och höger var föråldrade begrepp och nu var vi ju alla gröna. Ned med själviskheten, med mannen som normen och med rövarkapitalismen. Naomi Klein, Robert Fisk och John Pilger. Journalister som präster. Den dolda dagordningen som en bibel i fickan – visserligen till största delen oläst, men tummad och älskad.

Vänster, höger och mitt emellan. Lätt! Jag möter mina gymnasiekompisar i dag, och de som var höger jobbar på bank och de som var vänster är journalister och skådespelare. Marken gungade ordentligt, men det var få som föll i havet. Också jag valde sida. Perestrojka och solidaritet mot rövarkapitalismen. På den sidan där hjärtat slår. Inte i partipolitiska termer, men i sättet att se på världen. I det synsättet finns en hälsosam misstro mot (över)makten, mot etablissemanget. I det synsättet kallas de som kämpar för minoritetens rättigheter för frihetskämpar och inte terrorister. I det synsättet kämpar de som kämpar för minoriteternas rättigheter för mig.

Och så möter jag frihetskämparna, i Sri Lanka, överallt i världen. Jag inser, möte efter möte, att metoderna de valt nog inte är mina metoder. Jag möter en före detta polisman som nu kämpar mot internationell brottslighet och som beklagar att de flesta av dagens beväpnade minoritetsrörelser har mer gemensamt med den italienska maffian än med de ideal de säger sig försvara. Han ger mig siffror som är omöjliga att kontrollera: över 80 procent av världens kokainhandel går via FARC, över 60 procent av heroinet förädlas av PKK, och Tigrarna har opiumet i sin hand. Han undrar retoriskt varför jag tror att EU skulle stämpla män som krigar för minoritetens rättigheter för terrorister. Jag sväljer svaret om högerns makt över agendan, och säger att det visst borde vara skillnad på terrorister och kriminella också, och han rycker på axlarna. Han är också vänster, men luttrad på gränsen till tom.

För tjugofemår sedan hade frihetskämparna politiska ideal. Idag kidnappar de barn och förädlar narkotika. Visserligen för den goda sakens skull – för minoriteternas rättigheter och större frihet. Ned med rövarkapitalismen! Också de som är förtryckta och har historien på sin sida, också de måste ju tillåtas finansiera sina kampanjer? Om alla anser att det är rätt att kriga för ett självständigt land vem stannar då vid gränsen?

Jag går in i journalistrollen, den alltid lika tacksam när man funderar på svar. Den före detta polismannen pratar på om sitt jobb, om laboratoririum i bergen och vapen under bilen. Om mänskohandel och mänskosmuggling. Jag lär mig mycket. Och kommer fram till att det inte var så tokigt, det där att läsa juridik ett tag. För allt hänger ihop.

Jag går, tack och lov, inte längre i gymnasiet. Jag vet att inte alla som kämpar för minoriteternas rättigheter kämpar för friheten. Inte alla som är mot rövarkapitalismen är med mig. För att skriva riktigt bra måste man göra det med övertygelse. Då hjälper vänster och höger, skillnaden mellan terrorister och frihetskämparna. För att förstå riktigt bra måste man förbi övertygelsen om den värld som är fylld av färger. Då hjälper mänskligheten. Som finns på den sida där hjärtat klappar. Men som sänder ut – och suger in – blod till hela kroppen. Om och om igen.