1,4K
Med behållning läser jag Gunilla Witts diktsamling som om den vore just ett dansverk. Precis som i dansen bryts harmonin, lugnet, melankolin av hätska, havererade fragment, skriver Matilda Södergran.
I våras såg jag en dansföreställning i Malmö. En ensam kvinna rörde sig över scenen iklädd basker, kofta, vid kjol. Sedan dröjde hon kvar, som i ett väntrum, i tunna underkläder. Diktfragment ackompanjerade rörelsen och långsamt vevades berättelsen upp. Det var en allvarlig dans med ett slutgiltigt mål. En död. Inte en allmän död, utan en väldigt specifik sådan. Dansverket illustrerade de sista timmarna i Karin Boyes liv. En handfull piller. En munfull vatten. Sedan den dröjande, raglande väntan som återstod. Tills rörelsen upphörde och strålkastaren släcktes.
Koreografen var Göteborgsbördiga Gunilla Witt som har gjort sig känd för just sitt arbete med att väva samman dans och lyrik. Dansverket jag såg var Karins Krig, första delen i trilogin Döda Diktare Dansar. Jag läser Witts senaste diktsamling Halvvägs nerför Vasagatan och ser strålkastaren tändas igen. Under den står återigen livsfragment. Här möter jag Karin Boye i Witts tappning än en gång, men nu bara som statist.
Halvvägs nerför Vasagatan rör sig i en tankevärld som låtsas sina minnen, låtsas återuppliva dem och strävar efter att förverkliga dem. Redan i inledningen pendlar jaget mellan att återge och fantisera, mellan att inte kunna skilja på verklighet och chimär.
Gunilla Witts dikt är stillsam och fylld av klarsynta bilder. Bilder kristalliserade som nattgammal is, som här i raderna: ”Tankarna luktar. Hon förstår hur hundarna väljer sina offer. Om människor hade skarpare näsor skulle världen rämna.” När samlingen är som bäst är språket just så här visuellt och skarpt. Det är en dov stämning som läggs fram under strålkastaren och på den här scenen är färgerna mättade, lugna.
Ibland grumlas dessvärre den här klarsyntheten av en övertydlighet som riskerar att ta udden av de utmejslade formuleringar som gör diktsamlingen läsvärd. Språket blir ibland för konkret, nästan lustigt, och rubbar de annars så väl koreograferade sambanden. Det här märks speciellt i några rader som tar sig ett parodiskt uttryck: ”Hans ögon är torra och jag driver ut på det djupa. Jag låter mig drunkna i tårar. När skall han kasta sig i?”
Sådana exempel är som tur är bara undantag. Med behållning läser jag diktsamlingen som om den vore just ett dansverk. Precis som i dansen bryts harmonin, lugnet, melankolin av hätska, havererade fragment. Hastiga rörelser som nästan korrigerar sig själva. Pulsen höjs abrupt, rytmen trappas upp för att sedan återgå till lugnet. Koreografin samlar sig. Om man ser på dikterna som just dans så har Witt lyckats väl. De två konsterna befruktar varandra.
Jag läser: ”Min sort ruttnar utanpå och hårdnar inuti. Slemmigt, blårött kött runt en omogen kärna.” Jag minns speciellt en scen ur dansföreställningen Karins Krig där ett stort tygstycke hängde från taket, mörkt, nästan som en hinna. Karin sätter sig i tygstycket som rör sig i vida rörelser över scenen. Det sluter sig som en kokong. Och just precis så, som en omogen kärna inlåst under blårött kött svänger hon över rummet, som en pendel som räknar ner tiden. De här dikterna gör likadant, bearbetar olika skeden i en person. Det rädda barnet. Den förståndiga dottern. Den vulgära kvinnan. Den åldrande blinda. De räknar ner.
Pärmen är prydd av dansaren Anna Westberg från Karins Krig. Hon lutar sig med slutna ögon mot bokryggen. I väntan. Sista dikten i samlingen är likaså en scen ur Karins Krig. Boye upphör här att vara statist, själva samlingen utmynnar snarare i hennes död, precis som dansverket gjorde. Karin Boye blir i den avslutande avdelningen ”Du, Karin” en symbol för diktjaget och dennas rotlösa strävan och ambivalens. En lyckad slutscen enligt mig.
Frågan är bara om samlingen hade fungerat lika bra utan dansreferenserna. Kanske hade min läsning varit annorlunda. Kanske hade dikterna rört sig halare över golvet om det inte vore för min vetskap om Witts projekt. Jag väljer att bortse från det och gläder mig istället fullständigt åt att läsa en diktsamling som lyckas med konststycket att samtidigt vara dans.
Koreografen var Göteborgsbördiga Gunilla Witt som har gjort sig känd för just sitt arbete med att väva samman dans och lyrik. Dansverket jag såg var Karins Krig, första delen i trilogin Döda Diktare Dansar. Jag läser Witts senaste diktsamling Halvvägs nerför Vasagatan och ser strålkastaren tändas igen. Under den står återigen livsfragment. Här möter jag Karin Boye i Witts tappning än en gång, men nu bara som statist.
Halvvägs nerför Vasagatan rör sig i en tankevärld som låtsas sina minnen, låtsas återuppliva dem och strävar efter att förverkliga dem. Redan i inledningen pendlar jaget mellan att återge och fantisera, mellan att inte kunna skilja på verklighet och chimär.
Gunilla Witts dikt är stillsam och fylld av klarsynta bilder. Bilder kristalliserade som nattgammal is, som här i raderna: ”Tankarna luktar. Hon förstår hur hundarna väljer sina offer. Om människor hade skarpare näsor skulle världen rämna.” När samlingen är som bäst är språket just så här visuellt och skarpt. Det är en dov stämning som läggs fram under strålkastaren och på den här scenen är färgerna mättade, lugna.
Ibland grumlas dessvärre den här klarsyntheten av en övertydlighet som riskerar att ta udden av de utmejslade formuleringar som gör diktsamlingen läsvärd. Språket blir ibland för konkret, nästan lustigt, och rubbar de annars så väl koreograferade sambanden. Det här märks speciellt i några rader som tar sig ett parodiskt uttryck: ”Hans ögon är torra och jag driver ut på det djupa. Jag låter mig drunkna i tårar. När skall han kasta sig i?”
Sådana exempel är som tur är bara undantag. Med behållning läser jag diktsamlingen som om den vore just ett dansverk. Precis som i dansen bryts harmonin, lugnet, melankolin av hätska, havererade fragment. Hastiga rörelser som nästan korrigerar sig själva. Pulsen höjs abrupt, rytmen trappas upp för att sedan återgå till lugnet. Koreografin samlar sig. Om man ser på dikterna som just dans så har Witt lyckats väl. De två konsterna befruktar varandra.
Jag läser: ”Min sort ruttnar utanpå och hårdnar inuti. Slemmigt, blårött kött runt en omogen kärna.” Jag minns speciellt en scen ur dansföreställningen Karins Krig där ett stort tygstycke hängde från taket, mörkt, nästan som en hinna. Karin sätter sig i tygstycket som rör sig i vida rörelser över scenen. Det sluter sig som en kokong. Och just precis så, som en omogen kärna inlåst under blårött kött svänger hon över rummet, som en pendel som räknar ner tiden. De här dikterna gör likadant, bearbetar olika skeden i en person. Det rädda barnet. Den förståndiga dottern. Den vulgära kvinnan. Den åldrande blinda. De räknar ner.
Pärmen är prydd av dansaren Anna Westberg från Karins Krig. Hon lutar sig med slutna ögon mot bokryggen. I väntan. Sista dikten i samlingen är likaså en scen ur Karins Krig. Boye upphör här att vara statist, själva samlingen utmynnar snarare i hennes död, precis som dansverket gjorde. Karin Boye blir i den avslutande avdelningen ”Du, Karin” en symbol för diktjaget och dennas rotlösa strävan och ambivalens. En lyckad slutscen enligt mig.
Frågan är bara om samlingen hade fungerat lika bra utan dansreferenserna. Kanske hade min läsning varit annorlunda. Kanske hade dikterna rört sig halare över golvet om det inte vore för min vetskap om Witts projekt. Jag väljer att bortse från det och gläder mig istället fullständigt åt att läsa en diktsamling som lyckas med konststycket att samtidigt vara dans.
Gunilla Witt: Halvvägs nerför Vasagatan. Heidruns 2009.
Äntligen är jag en av de befruktade på Mödravårdscentralen.
Vägd, mätt och belåten. Oskuldsfull som en sömnig silkesmask
i väntan på sitt varma bad. För varje månad allt heligare
av fadersfördrivning och historieförfalskning. Som heligast
dagen före skilsmässan. Då bördan av samlaget är störst.
Matilda Södergran
