Det är inte klart att en intellektuells betydelse för det politiska livet ligger just i dennes explicita politiska engagemang. Det är inte heller klart att en intellektuells samhällskritiska betydelse står att finna i dennes texter som direkt och explicit behandlar samhällskritiska och politiska frågor. Ibland har en text en enorm betydelse för samhällsförståelsen – och därmed också för samhällsutvecklingen – just genom att den inte talar direkt för (eller emot) en särskild riktning inom politiken och samhällsförståelsen. Jag är benägen att beskriva Jean-François Lyotards (1924—1998) La Condition postmoderne: rapport sur le savoir (Det postmoderna tillståndet: Rapport om kunskapen) från 1979 som en sådan text.

En till synes oansenlig liten rapport

Lyotard hade varit politiskt engagerad under en lång tid när han avlade sin rapport för nära nog exakt 30 år sedan. 1954 gick han till exempel med i gruppen Socialisme ou Barbarie. Lyotard var alltså sedan länge aktiv i den politiska diskussionen inom, runt och om marxismen och flera av hans tidigare texter har ett mycket tydligare politiskt driv. Men det var Det postmoderna tillståndet som gjorde Lyotard till världskänd intellektuell.
Lyotards text om det postmoderna tillståndet skriker inte ut Lyotards egna politiska orientering, utan dess tonläge är snarare rapportörens; den är faktiskt bokstavligen talat en rapport. Den beställdes av staten Quebecs universitetsråd (Conseil des Universités) som kände att det behövdes en bättre, mer aktuell, bild av hur kunskapen såg ut i dåtidens samhälle. Ibland kan också ”statliga utredningar” säga något väsentligt. För vad man än anser om Lyotards filosofiska ståndpunkter så är det mycket svårt att underskatta denna knappa 70 sidor korta rapports betydelse.
Kanske kan man till och med säga att det är denna rapport som ensam gjorde ordet ”postmodernism” till ett modeord. Begreppet hade förvisso förekommit långt tidigare, främst då i kultur- och konstdiskussionen, men också inom t.ex. det sociologiska fältet, främst i USA. Än idag kan man höra professorer och lärda svära om det horribla tankegods som de gudsförbannade postmodernisterna har inseminerat vår kultur med. Inte en termin har förlöpt under mina knappa två decennier inom akademien utan att man har fått höra att denna postmodernism har förstört vetenskapen och kulturen så till den milda grad att vad som helst numera är tillåtet. Med jämna mellanrum känner sig välutbildade men upprörda akademiker nödgade att hävda att det visst finns ett träd där utanför fönstret, tvärtemot vad alla dessa postmodernister hävdar (som om någon faktiskt hade hävdat det). Det understryks också ofta att det inte alls är sant att ”anything goes” inom vetenskapen (som om någon faktiskt hade hävdat det).
Givet att Lyotards rapport orsakat så höga svallvågor, är det rimligt att fråga sig vad det är i hans beskrivning som är så farligt att också de högst upp i elfenbenstornet har fått sitt bläck utsmetat av de Lyotardska vågorna. Vari ligger hotet? I beskrivningen eller i de prognoser om framtiden som följer ur denna beskrivning? Man måste nog tillstå att förvånansvärt mycket av Lyotards analyser helt enkelt har besannats. Att han i många fall träffade rätt är svårt att förneka. Postmodernismen diskuteras in längre särskilt flitigt, och förekommer ordet så är det mest i klart nedsättande ordalag. Men efter att ha återvänt till Lyotards text om det postmoderna tillståndet verkar denna sammanfattning ligga nära till hands: vi diskuterar inte postmodernismen längre, inte för att den inte finns utan för att vi har vant oss vid att världen ser ut som den gör.

Begreppet ”postmodernism”

Innan jag går in på detaljerna, vill jag först säga några ord om begreppet ”postmodernism”. För det första är det viktigt att konstatera att begreppet i sig är alldeles osedvanligt vagt. Bokstavligt talat handlar det ju helt enkelt om något som kommer efter (post) modernismen. Det antyder bara ett mycket vagt och oklart brott mot modernismen. Här finns ingen ny ”ism” som ersätter den gamla – så som upplysningen sades ersätta en epok av mörker – utan den ”gamla tiden” lever kvar och införlivas i den nya. Detta betyder att vad än ”postmodernismen” är (eller var) så är det inte en fråga om någon enkel avfärdande kritik av de tidigare. I lika stor utsträckning handlar det om ett fullbordande och genomtänkande av det moderna.
Den amerikanska filosofen Stanley Rosen har vid ett tillfälle beskrivit det postmoderna som ”enlightenment gone mad”. Det ligger något i det. Det är, i mångt och mycket, i upplysningens allra sista skälvande fullbordande som det postmoderna tillståndet inträder. Att säga ”Jag vill försvara upplysningstänkandet mot postmodernisternas attacker”, är alltså mer eller mindre analogt med att säga att jag vill försvara mig själv mot mitt eget åldrande, eller att mitt egentliga jag är mitt unga jag, då min hud inte bar spår av ett liv av erfarenheter. Det är viktigt att se att det hos Lyotard inte finns något simpelt avfärdande av upplysningstänkandet. I boken The Inhuman, som kom ut i engelsk översättning 1991, säger Lytoard till exempel att ”Postmoderniteten är inte någon ny era, utan omskrivandet av några av modernitetens utmärkande drag, och först och främst modernitetens anspråk till att hitta en legitim grund för projektet att frigöra mänskligheten i dess helhet genom vetenskap och teknologi.”
Jag vill naturligtvis inte föreslå att Lyotard inte var kritiskt inställd till det moderna projektet med dess rötter i Upplysningen. Det var han. Men hans analys är inte normativ (värderande) på det sättet att han säger att det moderna tänkesättet är fel och sedan erbjuder sitt eget (förmodat bättre) alternativ. Det är viktigt att komma ihåg att han faktiskt menade sig avlägga en rapport: några avgörande moment i det moderna upplysningsprojektet har dött. Vi kan gilla det eller inte, men så är det bara.

Metaberättelsernas död

Att Lyotard menar sig skriva en rapport och inte driva en tes, eller ens uttrycka sin önskan om hur det borde vara eller bli, är något av en nyckel till förståelsen av hans text – och kanske också till förståelsen av postmodernismen som sådan. En av Lyotards ledande tankar är den att vi inte längre tror på några ”metaberättelser”. Faktum är också att han ser denna tanke som den allra enklaste definitionen av det postmoderna tillståndet: misstro mot metaberättelser. En metaberättelse är en övergripande ram som styr tänkandet i samhället och i forskningen – det vill säga, i kunskapssträvan i stort. Exempel på sådana metaberättelser är:
• förställningen om ett autonomt subjekt (ett neutralt och skådande, fritt och självständigt jag);
• idén om att mening alltid enkelt går att överföra från subjekt till subjekt, mellan talare och mottagare, helt oavsett kulturell och annan kontext;
• idén om samhällets utveckling som framsteg staplat på framsteg på väg mot fulländning;
• människans frigörelse.
I grund och botten handlar det helt enkelt om olika sätt att förklara och stava ut människan och hennes plats i samhället på ett fullständigt och enhetligt sätt: förnuftets väg till att ”frigöra mänskligheten i dess helhet genom vetenskap och teknologi.” Lyotards observation är alltså att det inte längre är tänkbart att en sådan ram kan styra vårt kunskapssökande. Numera lever vi i en tid av språkliga öar (med hav emellan), kontrollerade endast av en ”lokal determinism”.
Kanske kan det verka som ett radikalt påstående att säga att vi helt enkelt inte längre tror på några metaberättelser. Men då skall man komma ihåg att Lyotard själv ägnat decennier av sitt liv åt att försöka få den marxistiska ramberättelsen begriplig som grund för samhällsförståelse och politiskt verkande. Och det misslyckades. Misslyckandet beror inte endast på att man upptäckte något internt fel i den teoretiska apparaten. Metaberättelsernas död – det faktum att det inte längre går att tro på dem – är mycket mer konkret än så. Det handlade också om rasslandet av sovjetiska pansarvagnar på Europas gator som bar vittnesbörden om tankens död – en ram för vår självförståelse smulades sönder just där. Och det är värt att notera att nästan alla de största intellektuella som kom att samlas – oftast mot deras vilja – under paraplyet ”postmodernister” var vänsterintellektuella vars tilltro till en ideologi raserats under 60-talet.
Det var larvfötter av stål, och inte ett slappt relativistiskt frisinne, som tvingade fram idén om att det farligaste av det farliga är när vi låter endast en röst tala, styra och önska. Kommunismen var ett sådant uttryck. Ett tidigare, och kanske än mer skrämmande, var nazismen. Det är ingen slump att de mest kända och framstående tänkarna som länkats till namnet ”postmodernism” slog igenom strax efter 1968.
I uppsatsen ”Answering the Question: What is Postmodernism?” från 1982 hittar vi det kanske tydligaste uttrycket för denna känsla av vanmakt och Lyotards avsmak för idén om tolkningsföreträde när han säger att ”18- och 1900-talen har gett oss mer terror än vi kan ta.” Av just de skälen ser Lyotard att det finns ett hopp och ett löfte att omfamna i det faktum att vi inte längre tror på någon metaberättelse. Och så avslutar han uppsatsen svulstigt med att lyfta fram det han själv ser som frigörande i det faktum att vi nu lever i det postmoderna tillståndet: ”Låt oss förklara krig mot totalitet; låt oss bära vittne om det opresentabla; låt oss aktivera skillnaderna och bevara namnets ära.”
Det är kanske enkelt att se att några av de stora berättelserna som vi tidigare anknöt till har dött ut. Det fanns t.ex. en tid då det var självklart för vetenskapsmän att deras tänkande och teoretiserande skulle stå i samklang med religionen. Det är alldeles för enkelt att från vårt sekulariserade perspektiv säga att detta var naivt. Det vill säga, när vi idag ser tillbaka på filosofiska tänkare som erbjuder Gud en inte bara viktig plats i deras system, utan en helt avgörande – så som t.ex.
Descartes eller Berkley gjorde – så är det lockande att dra slutsatsen att deras system då var förfelat. Men kanske bör man vända på det istället. Om en djupt troende människa inte skulle lyckas hitta en plats för Gud i sin bild av världen, var skulle då denna tro ha gått snett? Det är klart att den tänkande människan är mindre än Gud, och således skulle systemet, nästan per definition, vara fel. Om Gud inte ryms, är systemet fel.
Idag är förhållandet det omvända. Om ett tankesystem skulle stå och falla med en gud, är det glasklart att systemet skulle avfärdas som falskt. Ur detta perspektiv är det också lätt att se att Lyotards lovtal till skillnader och hans förakt mot ett tänkande som faller tillbaka på endast en maxim har sin grund. Ett självpåtaget tolkningsföreträde, vare sig det rör sig om nazism eller religiös fundamentalism, är uppenbart farliga företag. Och så kan vi också börja se att postmodernismen, i Lyotards tappning, innefattar en vidareutveckling av flera av Upplysningens ledande tankar. Vad som är rätt och fel, vad som får sägas och vad som skall tystas ned, skall inte avgöras av en person eller endast en grupps tankegods.
En mer svårtillgänglig, men likväl viktig, sida av denna tanke om metaberättelsernas död ligger i den vetenskapande aktiviteten själv. Att vetenskaperna under den moderna tiden, och i synnerhet i och med det s.k. postindustriella samhällets utveckling, har gått mot en allt större specialisering är ett entydigt vetenskapssociologiskt faktum. Här kan man enkelt se den ”lokala determinism” som Lyotard talade om. Vad som är ett faktum inom en specialgren av fysiken, eller mikrobiologin, eller för den delen, historievetenskapen, kan bara avgöras inom den aktuella disciplinen. Några utsagor och tankar är legitima, andra är det inte. Men en inomvetenskaplig utsagas legitimitet kan i sin tur inte avgöras av någon utomstående instans.
Lyotard ser denna utveckling som ett led i det moderna projektet. Vetenskaperna har sina regler, men det finns inga regler för vilka regler som skall gälla. Också här väcks alltså en större problematik om legitimitet och rättfärdigande av vissa, men inte andra, vetenskapliga aktiviteter och forskningsinriktningar. Om bara vetenskapen själv kan legitimera sin egen verksamhet, vem skall då säga vad som skall göras och varför? Staten? Marknaden?

Besannade prognoser

Det postmoderna tillståndet innehåller också en hel del prognoser. Lyotard noterar till exempel att ”I dataåldern är kunskapsfrågan, nu mer än någonsin, en fråga om regerande (government)”. Vid en första anblick kan det ju tyckas som att denna idé var befängd med tanke på att vi idag ofta talar om det fria flödet av information som öppnats genom Internet. Men faktum är  att ju fler alternativa berättelser det finns, desto viktigare blir kontrollen av dem och legitimeringen av en eller några av dessa som giltiga. Jag kommer genast att tänka på ett gammalt ordspråk: ”Det första som försvinner vid en översvämning, är dricksvatten…”
Då vi numera bokstavligen talat drunknar i informationsflödet är den legitimerade rösten viktigare än någonsin. Skrämmande nog har också Lyotard förutsett att marknadens och staternas inflytande på universiteten, som en konsekvens av detta, kommer att öka och också hota den akademiska friheten.
Lyotards aktualitet är nästan kuslig i denna fråga, inte minst med tanke på att han lämnade ifrån sig rapporten 1978, långt före nätets födelse och genomslag. Det är värt att fundera på om Lyotard helt enkelt hade en osedvanligt bra kristallkula, eller om det är så att hans tankar fick sådan spridning och verkan att de blev sanna för att han själv var med om att skapa detta tänkesätt.
Apropå ”informationsprocesserande maskiner” och den ständigt tilltagande kommersialiseringen av information kommenterar Lyotard: ”Kunskapens natur kan inte överleva oförändrad inom denna kontext av genomgripande förändring. Den kan i de nya kanalerna bli operationell endast om lärande översätts till kvantiteter av information.” Idag sitter vi här, ständigt googlande, med näringslivstoppar i universitetsstyrelser och med statliga vetenskapsråd som styr forskningen. Vad som är bra forskning bestäms av citeringsindex och publiceringsfrekvens (d.v.s. ”kvantiteter av information”).
Jag måste erkänna att det nästan är otäckt att återvända till Lyotard och notera hur mycket av hans stundtals dystopiska förutsägelser som har besannats. ”Den gamla principen att förvärvande av kunskap är omöjligt att separera från träningen (Bildung) av själar (minds), eller ens av individer, håller på att bli föråldrad och det kommer att bli mer och mer så.” Kunskap, spådde Lyotard, kommer att bli en vara som köps och säljs.
Jag tar inte betalt för denna text, och känner mig en smula gammal.