Europas kulturhuvudstad är numera på ganska permanent basis Berlin, Åbo kommer inte att ha det lätt att profilera sig i den konkurrensen. Ett exempel på det ger två nyutkomna böcker, skrivna av framstående yngre östeuropeiska författare under ett stipendieår i Berlin inom ramen för akademikernas utbytesprogram DAAD. Den ena är tjecken Jáchym Topols Kallt land (som presenteras på s. 11), den andra är slovenen Aleš Štegers Berlin (2007, Rámus 2009, övers. Sophie Sköld). Štegers impressioner är osystematiska, slumpartade, men så måste det vara, det går inte att ge någon enhetlig bild av staden där så många livsformer samsas intill varandra.Det framgår förresten också av reseguiderna. Helsingin Sanomat hade för en vecka sedan en översikt över (finska) guideböcker om Berlin, av den framgick att tyngdpunkten i dem varierar ganska mycket. Medan en ursprungligen brittisk bok mest behandlar det historiska och medelklass-Berlin och en annan likaså brittisk guide tar upp sevärdheterna i väst inriktar sig en finsk guide (Mondo) på det östra Berlin som speciellt intresserar unga resenärer.
Det var också framför allt i öst som deltagarna i Ny Tids läsarresa i oktober rörde sig (medan en grupp forna hankeiter som reste med samma flyg huvudsakligen var inriktade på den västra delen av staden).
Berlin är enligt Šteger den slarvigaste av alla tyska städer och det kan väl tänkas att det är så, kanske det är därför staden är attraktiv också för en som undviker tyska städer så långt det går. Men slarvet är ändå begränsat, mobiltelefonen har utan tvekan utvecklats med tanke på berlinaren, som måste kunna korrigera sina tidsplaner med ögonblicklig verkan. Tidsplanerna görs vanligen upp för två-tre veckor framåt.

Magiska krogar

Den gamla delningen av staden syns och känns fortfarande. Šteger skriver: ”Min väg tog mig bakom turiststråken och under Friedrichstrasse, förbi Checkpoint Charlie. Muren står fortfarande kvar. Den höjer sig över platsen där livet i ett slag ebbade ut och fasaderna förändrades; lukten av aktier som vinden också för med sig fram till en av de mest fotograferade gränsposteringarna i Europa ersätts med lukten av socialhjälp. Turisternas blickar som fokuserar på digitalkamerans display ersätts av de turkiska barnens nyfikna blickar.”
Prenzlauer Berg var tänkt som målet för en kvällspromenad under läsarresan, men så blev det inte, tiden räckte inte till och dessutom hade en journalist i Dublin med rötter i gamla Östberlin berättat att den egenartade men utslitna stadsdelen, där man ännu på 90-talet såg kulhål i en del husväggar, nu yuppifierats och krogarna kring Käthe Kollwitz-Platz förlorat sina bohemiska kunder. En del av dem tycks nog ha funnits kvar ännu under Štegers tid. Han skriver om krogarna i Prenzlauer Berg:
”Schwarz Sauer (Svart Sur), Entweder oder (Antingen eller), Flotte Frieda (ungefär Flotta Frieda), Babel Berlin eller Gorki Park är ställen där man förstört interiören med stil, där den rituella stanken av hak böljar fram och tillbaka och servitören serverar ljummen öl som jätte jätte jätte cool precis plockats fram ur kylen. Det som skrivits ovanför dörrarna och vid fönstren, som immar igen under de kalla månaderna, gav barerna ordens förlorade magiska kraft åter; även när det började skymma utanför fortsatte de att lysa med de magiska ordens dunkla sken som blottade visioner hos siare, heliga män, profeter, ställföreträdande halvgudar, alla mer eller mindre falska. Utklädda buddhor på halvrangliga stolar, kristusgestalter i svart och med handen fastspikad i bardisken, Madonnor med punkfrisyrer och Krishnor förklädda till centraleuropeiska intellektuella.”
Roligare att få den här collagebilden sammanställd av en som haft tid att gå på olika krogar under en tillräckligt lång tid än att själv sticka sig in slumpmässigt på ett par ställen och kanske skymta en enda liten profet, kanske inte. På Ny Tids förra läsarresa till Trieste (där vi på vägen träffade just Aleš Šteger i Ljubljana) var det en stor besvikelse att komma in på café San Marco, vars stamgäster Claudio Magris beskrivit så livfullt i sin bok Mikrokosmos. Det borde vi ju ha förstått att också om dessa gamla original ibland sitter där gör de inte det alla på en gång. Nu gjorde väl ingen det.
Prenzlauer Berg har fortfarande sina spår av det som varit. ”Den färgglada raden av renoverade husfasader skryter med trottoarernas ojämnheter, med sextio års gamla skotthål i brandväggarna, med de förbipasserandes ansikten. De söker vidare efter något fastän de redan försäkrat sig själva, jag vet inte hur många gånger, om att de den här gången, ja den här gången verkligen hittat det som de söker. I ingen stad är kopplingen mellan att gå och att falla så påtaglig, mellan att sätta igång och att tveka, mellan att tvekande övervinna ett avstånd och att vara beredd på att gå hela vägen en gång till.”

Ett mörkt förflutet

Egendomligt nog nämner Šteger inte alls Kreuzberg. Ny Tid-resenärerna behöver inga sådana omnämnanden. Vandringen med Markus Drake visade många sidor av den mest livaktiga delen av Berlin, med dess gröna och Linke och andra alternativmänskor, dess invandrare, dess (numera få) ockuperade hus, graffiti och orientaliska mat. Hit söker sig nog många på nytt.
Däremot nämner Šteger nog Wannsee. Det internationella författarhus där han delvis arbetar ligger vid Wannsee, det var en villa som konfiskerats av en judisk köpman för att bli SS-högkvarter och efter kriget en bordell. I grannskapet låg villan där man vid en konferens den 20 januari 1942 beslöt om hur den slutliga lösningen på judefrågan skulle genomföras.
Numera är huset ett museum. Materialet är till det yttre inte rafflande, mestadels kopior av gamla dokument, men innehållet i pappren är desto kusligare. Beslutet om att fördriva judarna från Tyskland hade fattats redan i januari 1939 i den innersta kretsen, här beslöts hur beslutet skulle genomföras nu när antalet judar var så mycket större inom det område Tyskland kontrollerade.
Fortfarande talade man om att fördriva judarna ytterligare österut, man talar inte om förintelseläger. Porträtten av deltagarna och det byråkratiska språket i protokollet antyder inte vilka blodiga avgöranden dessa höga tjänstemän fattade kring det långa bordet i matsalen i den fina villan. Överläggningarna leddes av SS-generalen Reinhard Heydrich, chef för de tyska säkerhetsorganen, fyra månader senare dödad i ett attentat i Prag. Som sekreterare fungerade Martin Luther, understatssekreterare i utrikesministeriet. Han förklarade att deporteringen av judar från resten av Europa inte skulle ge några problem, men ansåg att man borde lämna Skandinavien i fred, eftersom åtgärder där skulle väcka motstånd. (Det rådet lydde man som känt inte.)