Fanny Tavastila målar i Kabelfabrikens minsta ateljé. Målningar i alla storlekar fyller rummet. De hänger på väggarna, står lutande mot varandra eller ligger utspridda på golvet. Varje centimeter av rummet är i användning. Det finns knappt rum för en stol, men det fina ljuset  som silar in från ett stort norrfönster lyser upp och inspirerar till och med under den mörkaste årstiden. Stämningen är intensiv. Konstnärens inre värld är nästan gripbar och exploderar i färger, rytmer och rörelser över dukarna.– Målandet är en fysisk företeelse, berättar Fanny. Känslan är det allra viktigaste. Något pyttelitet kan sätta igång händelseförloppet. En vacker färg, ett ovanligt ljus, ett ord eller en ton kan pirra till och väcka aningen om något jag vill förmedla.

Arbetet börjar med en färgklick på paletten. Det är inte klart hur det färdiga verket skall se ut, men förnimmelsen som vill komma till uttryck finns där, och stämningen. Intuitionen styr arbetet och leder penseldragen och färgvalet. Något trycks mot bakgrunden, något annat tas fram och betonas. Det här är vad jag sökte, kan man plötsigt bli medveten om när färg läggs vid färg!
Färgerna målas i tunna lager. Intensiteten ökar med varje genomskinligt färgskikt.
– Jag arbetar över hela duken, förklarar Fanny. Det är en lång process. Det kan ta månader, till och med år, för en målning att bli färdig. Många målningar är under arbete samtidigt. Man går från den ena till den andra, lämnar dem att mogna för att återkomma senare.

Avsked och omvägar
Från början var det självklart att Fanny skulle bli pianist.
– Jag hade aldrig tänkt att det inte skulle bli så, säger hon, och beskriver livfullt scenen hur hon som liten stod i trappuppgången minst en halv timme innan varje spellektion skulle börja. Känslan av den andlösa väntan, att äntligen få ringa på dörrklockan, att släppas in, få sätta sig vid pianot och känna musiken flöda under fingrarna finns fortfarande inom henne. Minnen som gått genom händerna glömmer man aldrig.
Ödet satte stopp för musikerdrömmen.
– Det var svårt när så mycket togs bort så plötsligt och oåterkalleligt. Det tog år innan jag kunde gå på konsert, eller lyssna på klassisk musik. Målandet kom småningom – först som en kompensation – med tiden som ett allt mer trängande behov.
Idag vet hon att målandet är hennes liv.
Ända sen liten har Fanny fått lära sig att handskas med uppbrott, avsked och att avstå. Trots det använder hon ofta ordet härlig. Skolan i Danmark där hon gick efter föräldrarnas skilsmässa var härlig. Pianotävlingarna hon deltog i från 10-årsåldern uppåt var härliga.
– Man kunde t.ex. dela ut otaliga andra- och tredjepris, ända upp till fem förstapris, men endast en guldmedalj. Glädjen att göra musik kom alltid först, inte tävlingsposition eller konkurrens.
Efter hemkomsten till Finland studerade Fanny konst vid Alfa Art i Vik och pedagogik vid Helsingfors Universitet. Via universitetet hittade hon till Bildkonstakademin.
– På Bildkonstakademin var stämningen öppen och gav utrymme. Det var härligt att få ta del av och plocka åt sig av det stora utbudet varierande kurser.
– Robert Lucander var min lärare en tid. Han stödde mig i att hitta mig själv och leta efter vad som var betydelsefullt just för mig, berättar Fanny.
– Jag lärde mig också något som var minst lika viktigt, nämligen att märka vad som inte passade.
Här klarnade det slutgiltigt att det var målandet som låg närmast hjärtat.
Fanny har också studerat konsthistoria och visuell kultur vid Köpenhamns Universitet. Undervisningen och atmosfären var generös i Danmark. Studerande med vitt skilda inriktningar som musik, teater eller socialpsykologi kunde delta i samma kurs. Man läste texter och uppmuntrades att tolka dem på sitt eget sätt, via egna erfarenheter. Sedan fick man diskutera fritt och utan ramar.
Det är just på sådana platser, i möten mellan människor och idéer, som något nytt och spännande kan uppstå. Sådant som inspirerar och skapar förutsättningar för samarbete. I Danmark målade Fanny till en utställning på G 18 i Helsingfors.
– Fabriken för Kunst och Design låg i en sidobyggnad till universitetet. Arkitekter, skribenter, textil- och bildkonstnärer samsades i ett stort rum utan skiljeväggar.  Hur många kvadratmeter vill du ha? frågade de, bad mig välja en färg och måla in gränserna på golvet. Ett av verken jag målade där och hela utställningen fick namnet Att äta wienerbröd i regnet.
Låt det ta tid
– När jag var yngre ville jag se resultat snabbt, säger Fanny, som är född 1977.
– Nu accepterar jag den tid det tar för en tavla att bli färdig. Varje tavla kräver sin sorts musik. Till exempel Leonard Cohen är meditativ och har så fina texter. Tori Amos spelar själv piano och känns väldigt nära. Texterna berör. PJ Harvey är begåvad och vågar använda rösten som ett instrument.
Fanny målar med färger som återger tonerna i hela musikskalan. De rytmiska penseldragen ger form åt ett stort känsloregister som talar om glädje och sorg, liv och död, hopp och saknad, ljus och mörker.
– Om man får tag på känslorna som ligger där mitt emellan blir det så mycket rikare, säger konstnären och man inser att djupet i de själfulla tavlorna bottnar i upplevelser som genomlevts och övervunnits.
Fjärilar hör inte hemma i nät är titeln på ett av konstverken. Fanny Tavastila och de målningar hon skapar hör inte heller hemma i nät eller inom snäva gränser.
– Det man brinner för är det enda man kan bli riktigt bra på, var rådet jag fick av min pappa.
Vid sidan av målandet och utställningarna arbetar Fanny som bildkonstlärare.
– Det är givande att få dela med sig av allt det underbara man upplever i konsten. Det är en god motvikt till arbetet i ateljén, som ofta är ensamt.
Fanny är också entusiastisk över utställningarna på Café Bar No 9  på Nylandsgatan 9 i Helsingfors. När hon ombads bli kurator för projektet i början av 2009 fick hon ringa upp konstnärer och locka dem att ställa ut. Idag står 40 personer i kö.
Idén är att integrera konst i vardagen på ett kreativt sätt. Stämningen i baren förändras drastiskt en gång i månaden med olikartade verk av finska och internationella konstnärer som representerar olika tekniker. Vernissagen varje månad har blivit ett evenemang.
– Det är roligt att märka att konstverken skapar diskussioner mellan människor som kanske aldrig annars hade mötts.
I den närmaste framtiden ligger en separatutställning på Galleria Orton i augusti, Konstrundan och en grupputställning i samband med den, att fortsätta med kuratorskapet på Café Bar No 9 och om allt går väl ställa ut några verk på Studio b. gallery i Three Oaks i USA.
Fanny Tavastila inleder Ny Tids serie På pärmen. Under våren kommer sex yngre finlandssvenska bildkonstnärer att göra var sitt omslag till Ny Tid, och i samma nummer publicerar vi intervjuer med dem.
Det man brinner för är det enda man kan bli riktigt bra på, var rådet jag fick av min pappa.