Idén om ett ursprungligt naturtillstånd blir ett problem när man talar om husdjurens villkor, menar den svenske filosofen Pär Segerdahl i sin nya bok.

För ett antal år sedan tillbringade jag en midsommar på en lantgård i hjärtat av Finland. På gården fanns bland annat getter, som jag försökte mjölka. Jag minns hur de tålmodigt stod och väntade på sin tur, för att sedan utan att krångla ta sig upp på ställningen som användes vid mjölkningen. Det kan inte råda någon tvekan om att djuren samarbetade med sina skötare.Fanns det ändå inte någonting konstgjort i hela situationen? Jag menar inte bara att en av mjölkarna den dagen inte kunde få fram mer än ett par ynkliga droppar hur han än klämde och drog i spenarna. Jag undrar om inte hela proceduren var onaturlig för getterna, som dag efter dag klev upp på en ställning för att avlämna sin mjölk åt människorna? Skulle inte djuren på en lantgård helst vilja bli lämnade i fred av oss människor och leva det liv de är bestämda för?
Frågor av det här slaget utgör utgångspunkten för den svenske filosofen Pär Segerdahls lilla bok Djuren i kulturen – Hur naturligt kan våra husdjur leva? I boken granskas vårt sätt att tänka på djur och husdjur. Segerdahl är särskilt ute efter att synliggöra de låsningar i tänkandet som försvårar diskussionen om hur djurhållningen borde ordnas.

Vad är naturligt?

I den svenska Djurskyddsförordningen står det att djur bör skötas på ett sätt som ”ger dem möjlighet att bete sig naturligt”. Men vad betyder det egentligen?
I mitt exempel halkade jag redan in på en typisk tankefåra. Djurens ”naturliga beteende” måste väl rimligtvis vara det beteende de uppvisar i naturtillståndet, innan de införlivades i människornas hushållning? Den här vägen kommer man till att idealet för djurskötsel är så lite mänsklig inblandning som möjligt.
Men det går också att följa ett motsatt spår. I det industrialiserade lantbruket där mjölkningsmaskinerna styrs via datorer är det nämligen ofta just frånvaron av kontakt mellan skötare och djur som väcker kritik.
En liknande poäng kan göras utgående från de missbruk på svingårdarna i Finland och Sverige som avslöjades strax före jul. Aftonbladet berättar till exempel om en sugga som hittades svårt skadad efter att ha försökt föda i två dygn utan hjälp. Vi uppfattar det självklart som ett exempel på vanvård och har knappast en tanke på att just födandet tillhör de naturligaste av djurbeteenden, som en hona kanske sköter bäst om hon får följa sina instinkter utan inblandning. Så hur skall vi ha det, mera naturlighet för djuren eller mera mänsklig omsorg?
Segerdahls lösning på konflikten är att försöka befria oss från föreställningen om att det naturliga för ett djur är kopplat till ett ursprungligt naturtillstånd. Misstaget vi begår är att vi antar att naturlighet hänsyftar till någonting absolut och oföränderligt. En granskning av de olika situationer där vi använder motsatsparet naturlig/onaturlig visar tvärtom att det naturliga varierar med kontexten. När vi till exempel säger att det är onaturligt för männ-iskan att flyga är det i förhållande till människans biologiska förutsättningar. Men när vi säger att det är onaturligt för oss att sitta till vänster om föraren i en bil i England, tar vi bilarna vi är vana vid som jämförelseobjektet. På motsvarande sätt menar Segerdahl att vi också kan tala om naturliga, men kulturellt inducerade, beteenden hos djuren på en lantgård. Getterna som radade upp sig för mjölkning är ett bra exempel på den typ av naturlig interaktion mellan människa och djur som Segerdahl har i tankarna.

Med bonoboer i huset

Den huvudsakliga poängen i Pär Segerdahls bok är att distinktionen mellan naturen där djuren hör hemma och kulturen där människan huserar inte är hållbar. Om vi med kulturen avser ett ständigt skapande samspel med omständigheterna, finns det även djur som besitter en kultur. Det viktigaste för bokens syfte är ändå att lyfta fram möjligheten till artöverskridande kulturer där djur och människor samverkar. Djur/människakulturer är livsformer där djurens beteende transformeras i en dynamisk växelverkan med omständigheter människan skapat. Men inte heller människan förblir oförändrad då hon blir djurskötare.
Hur mycket kan då djur förändras genom sitt möte med människan? Segerdahl hämtar ett fascinerande exempel ur apforskningens värld. Han har personligen blivit bekant med fyra bonoboer (dvärgschimpanser), som ingår i ett amerikanskt projekt som studerar möjligheten till språkutveckling hos apor. Aporna visar sig kunna en hel del. ”De förstår talat mänskligt språk på samma nivå som ett 2 1/2 –årigt barn. Ger man dem dataspel för barn i förskoleåldern, förstår de uppgifterna genom att lyssna på datorrösten. De gör sig förstådda på kreativa sätt med abstrakta symboler som de pekar på”. Mest imponerad blir jag nog av att Panbanisha upprört sägs ha kommit släpande på en plansch med symbolen MONSTER så fort Segerdahl vidrörde hennes unge. Det är uppenbart att det rör sig om någonting helt annat än cirkusdjuren som stampar ett ja eller nej medan skötaren omärkligt tecknar i bakgrunden. Språket har hos aporna helt enkelt blivit ett naturligt inslag i deras vardagsliv. ”Inget kan genomföras med dessa bonoboer utan att man talar med dem”, hävdar Segerdahl.
Men vad gör det här spektakulära exemplet egentligen i en bok som handlar om våra vanliga husdjur? Särskilt mycket stöd för att också tillvaron på en lantgård kan ses som en artöverskridande kultur ger det väl inte. För visar inte exemplet med aporna snarast att det finns en stor skillnad mellan apor och vanliga husdjur (placera en kalv vid datorn, så får ni se)? Segerdahls avsikt är emellertid inte att använda exemplet som ett egentligt argument. Bonoboerna finns med för att skaka om våra invanda tankemönster om djur. Hit hör föreställningen om att färdigheter djur utvecklar i sin samverkan med människan alltid går emot deras naturliga tendenser. En annan ingrodd tanke är att en kultur måste vara en homogen företeelse, där alla är med på samma villkor. För att rasera sådana tankemönster är de pratsamma bonoboerna förstås inga dåliga murbräckor.
Det viktigaste för att förstå Segerdahl är ändå att huvudargumentet hela tiden finns i själva livet på lantgårdarna. Jag tror han vill säga att den naturliga gemenskapen mellan skötaren och djuren finns där att skåda, så vitt vi bara kan frigöra oss från våra tankefällor.

Frågor i marginalen

Då jag berättade om den här recensionen för mina kolleger ledde det till långa filosofiska diskussioner om djurens förhållande till människan. Jag uppfattar boken som extremt tankeväckande. Det här är en styrka, men också en liten svaghet. Segerdahl kommer nämligen inte alltid in på de frågor läsarna sitter och klottrar i kanten.
En oundviklig fråga, som Segerdahl också utförligt behandlar, är om tesen om artöverskridande kulturer inte också kunde missbrukas. Kan man inte mena att djur kan anpassas till nästan vad som helst? Segerdahls lösning följer i huvudsak samma mönster som tidigare. I lantbrukets artöverskridande kultur kan skötaren också se hur djuren mår. Det enda som står i vägen för den här insikten är, återigen, vissa låsningar i vårt sätt att tänka.
I exemplet med aporna rörde jag däremot redan vid en fråga Segerdahl aldrig ordentligt kommer in på. Jag tänker på skillnaderna mellan olika djur och olika typer av förhållanden mellan människor och djur. Det finns husdjur, cirkusdjur och djur på zoo, som alla har skötare, men ändå knappast kan dras över en kam. I kapitlet om aporna för Segerdahl visserligen in en jämförelse mellan bonoboernas färdigheter och ren dressyr – ”Språket är ingen isolerad cirkuskonst, utan ingår i apornas vardagsliv” – men det skulle ha varit klarläggande att höra mer om cirkusdjurens villkor. Djurparker väcker åter frågor om djur i fångenskap.
Det jag i synnerhet saknar är ändå ett eget kapitel om hundar och katter. Det säregna med sällskapsdjur är att det rör sig om en gemenskap som inte styrs av instrumentella syften som lantbruksprodukter och forskning – det handlar bara om att vara tillsammans. Jag tror det är därför frågan om ”naturliga villkor” inte alls kommer upp i samband med de här djuren. Vi tar helt enkelt för givet att det är synd om gatuhundar och sommarkatter. (Det är förresten intressant att hundarna dyker upp i Segerdahls bok just då han söker efter tydliga exempel på att vi faktiskt kan se hur djuren mår.)
Medan jag läste Segerdahls bok började jag också i ett tidigt skede fundera på frågan om människans vantrivsel i kulturen. Det kan handla om föreställningen om ett biologiskt driftsliv vi inte mår bra av att undertrycka, eller om den starka längtan många människor kan känna efter att ensamma ströva omkring i vildmarken. Kan den artöverskridande kulturen också upplevas som en förlust? I alla händelser kan jag inte låta bli att också tycka lite synd om bonoboerna som, enligt Segerdahl, blir mycket upprörda då ingen uppmärksammar vad de vill säga.


Pär Segerdahl: Djuren i kulturen. Hur naturligt kan våra husdjur leva. Daidalos 2009.

Bernt Österman

Lämna en kommentar