För länge sen jobbade jag en sommar i London och fick möta det riktiga klassamhället. Det var en obligatorisk del av mina studier vid Helsingfors uni, d.v.s. det förra, inte det senare.Jag vill inte klaga på mina lärare, jag tyckte ju om de flesta, men inte hade de förberett oss på att den dialekt de lärde ut – kallad Received Pronunciation, RP – togs väl emot bara av drottningen och henne närstående. Eller att det England de förmedlade inte var allomfattande.

Jag hade visserligen varit i London före min jobbsommar men då bara som dum turist och med mindre slipad accent.

Nu var det en vacker majdag på Heathrow. Jag frågade varifrån tåget gick och när jag för tredje gången inte förstod svaret insåg jag att verkligheten var illa anpassad till modellen.

Jag skulle jobba på ett hotell. Namnet var fint – som kulisser brukar vara – men rummet jag blev anvisad mindre än nåt jag sett förr. En svart förtvivlan grep tag i mig. En hel sommar i ett så litet rum? Herregud, vart hade jag kommit?

Till klassamhället, kära vän, bottenvåningen.

På hotellet fick jag allra först lära mig bädda sängar – och det ordentligt! Lakanen skulle vikas på ett speciellt sätt – hospital corners! lydde termen.

Och det hette inte vacuum cleaning utan hoovering. Och hoovra ordentligt! Fan, det sög.

Personalen på Kensington Gardens Hotel bestod mestadels av invandrare, många utan arbetstillstånd, vilket gjorde dom lydiga och lätta att bli av med. Alfred – en snäll, arbetsam och artig kille från Iran – tyckte jag genast om. Men så tog han sig friheten att raka sig under nattpasset och hotellägaren som råkat titta in gav honom sparken direkt.

Den armeniska storfamiljen var också spårlöst försvunnen en dag. De hade jobbat på hotellet och bott i grannhuset (som hade samma ägare). Vart försvann de, och varför? Nån påstod att de blivit utvisade. Jag saknade barnen som jag köpt frukt och grönsaker åt (som nån hälsofascist).

Också Casey fick gå. Kanske upptäcktes flaskan han gömt bakom roskisen? Jag gjorde det först när han förtroendefullt vinkade ut mig på bakgården. Han bjöd på ljummen Cinzano som smakade värre än nåt jag nånsin prövat på, och drog sitt livs historia – lika dyster som nålsticken på hans magra, irländska armar. ”Hellre alkoholist än heroinist”, sa han lakoniskt och sträckte fram flaskan.

Liksom de övriga invandrarna saknade jag arbetstillstånd och när myndigheterna gjort en räd i ett närbeläget hotell skickades jag till Home Office i Croydon för att bli laglig. Efter sex timmars köande kom jag fram till luckan och sa: Hej, jag är från Finland, har jobb och bostad men tyvärr inget tillstånd. Till det svarade damen: Men inte behöver ni ansöka, för er är det fritt fram!

Var det för att jag var den enda vithyade i lokalen eller trodde hon att Finland hörde till EU? Eller var det min underliga accent?

Hotelljobbet var tråkigt, lönen ett skämt och indiern i källaren som betalade ut den en gång i veckan världens suraste (antagligen lika fed-up som alla andra). När jag blev ombedd att inte ha skjortan löst hängande utanpå jeansen som nån hippie sa jag upp mig.

Det var ett lätt beslut för i motsats till de på riktigt utsatta hade jag min mammas au-pairfamilj att ty mig till. De ägde en massa hus och anställde mig genast som målare (eller kanske ”målare”). Jag fick bo på en bra adress, jobbet var inte tungt men lönen god. Precis som det brukar i klassamhällen.