Det är en viktig diskussion Nora Hämäläinen tar upp i sin Ny Tid-ledare 26.2 – viktigare än pjäsen Underverket, som hen tar avstamp i. Med tanke på hur mycket regissören Peter Lüttge annonserat pjäsen som den politiska teaterns återkomst tyckte jag det var slående hur litet politisk pjäsen är: nästan ännu mindre politisk än den är teater. Vad pjäsen däremot är bra på – och det här fångar Hämäläinen fint i ledaren – är att inge åskådaren en diffus känsla av obehag. Ett obehag som troligen är framför allt passiverande, politiskt sett. (NH: ”Jag är skit per definition eftersom all den här skiten finns i världen samtidigt som jag skannar hyllorna i S-market efter ekologiskt tomatkross”). Uppräkningen av katastrofala attentat under de senaste åren blir liksom dubbelt så obehaglig för att den görs helt utan politisk vision, som om en aspergerpatient eller högstadieelev hade skrivit pjäsen. Att pjästexten hela tiden upprepar förhoppningen att den ska få oss att gå med i typ Läkare utan gränser och andra goda grupper känns som ytterligare en Verfremdung. Här kan man säga att form och material verkligen går hand i hand: formens klantighet får materialet att kännas ännu mera hopplöst. Kanske det också är avsikten. Driver man pinsamhet tillräckligt långt kanske den resulterar i nåt?

T.ex. i tankar kring vad politisk teater kunde vara i stället.

Den idé som pjäsförfattaren Christian Lollike hakat på är ju Karlheinz Stockhausens uttalande om elfte september som ”det största konstverket någonsin”. När Stockhausen 2001 gjorde uttalandet minns jag att jag tänkte ”hen har förstås rätt, i synnerhet om man drar in begreppet det sublima” (attacken var på sitt skrämmande sätt vacker, eller snarare sublim, liksom ett vulkanutbrott kan vara vackert och storslaget, också när mänskor stryker med). Men jag tänkte också att hen har ”rätt” på ett helt ointressant sätt, eftersom den estetiska (och religiösa) aspekten på 11/9 är den absolut minst relevanta i sammanhanget. Och som Stockhausen själv också sa: publiken kom inte till denna ”konsert” för att bli dödad.

Pjäsen Underverkets förtjänst är, kan man säga, att den driver Stockhausens tanke så långt in absurdum att man tydligt ser var den går fel. Den driver den i samma banor som t.ex. de finländska skolmassakrerarnas tänkande: det enda viktiga är att ställa till det med så stor effekt som möjligt. Nu tänker de finländska utvidgade självmördarna knappast på sin handling som konst, lika litet som Al-Quaida gör det. Karlheinz Stockhausens Gesang der Jünglinge hör sannolikt till det mest dekadenta Al-Qaida kan föreställa sig och det effektivaste sättet att få Al-Quaida att genast upphöra med alla attentat vore att övertyga dem om att det de gör är stor avantgardistisk konst i västerländsk mening. Det skulle antagligen göra dem helt förtvivlade.

”Det största konstverket”? Om elfte september var konst så överträffas det ledigt av USA:s motattacker på Afghanistan och Irak. Då var också bombningen av Bagdad mera ”konst” än 11/9, eftersom där inte ens fanns en motivering. Bagdad nämns så vitt jag minns inte i Underverket, däremot teaterkapningen i Moskva, gisslan i Beslan, folkmodet i Ruanda. Och ändå går Lollike inte in på t.ex. slavskeppen (vilken långkörare till performance), gaskamrarna, bombningen av Dresden, Hiroshima. Material finns, och man inser att alla världens arméer hittills har missat en stor finansieringskälla när de glömt att ansöka om stipendier för storslagen kulturverksamhet.

Exemplen visar att den ”konstsyn” som Lollike här driver (med?) är identisk med den som många tonåringar har: ”stort” är det som når över nyhetströskeln, som skakar om maximalt många. Så är det förstås inte. Kvantitet kan vara en del av konstverkets material (lika väl i form av minimalism som av megalomani). Som kriterium på konst är storleken däremot urusel. Att många ändå tänker i kvantitet, genomslag, publiksiffror, måste ha något att göra med att konst och konstupplevelser egentligen är relativt sällsynta. Det är också därför det finns en marknad för de ljumma och ointressanta former av underhållning som erbjuds under etiketten ”konst”, och som utgör en så viktig industrigren ekonomiskt sett. 99 procent av denna industri handlar i bästa fall om representationer av konst, ungefär som reliker som påstås vara en bit av eller ha haft nåt att göra med ett helgon (typ Michael Jacksons kalsonger).

På samma sätt har det gått slentrian i uttryck som ”politisk teater” och ”politisk konst”. Tänker man efter borde ”politisk” i kultursammanhang ju betyda konst som har en politisk verkan. Det är givetvis nåt helt annat än att på t.ex. scenen representera ”politiskt” stoff. Den mest politiska konsten är den som ingen förstår att är politisk, inte förrän det är för sent, så att säga. En egenskap hos konst är just att den förändrar och förvirrar våra kategorier, inklusive kategorin ”politisk”. Givetvis är största delen av vårt s.k. kulturutbud politiskt i den speciella meningen att det cementerar det rådande politiska tänkandet. Den är alltså kultur, men inte konst.

För några månader sen visade tv-kanalen YLE Teema Jean-Luc Godards Notre musique (Vår musik, 2004). Ett tema i filmen är kriget i Bosnien och överlag kriget. Såtillvida har den någonting gemensamt med Lollikes Underverket. Till skillnad från Lollikes pjäs har Notre musique konstnärliga kvaliteter, d.v.s. den tar ett ”aktuellt” tema och gör något oväntat, berörande, mystifierande och befriande. Jag inser att exemplet är illa valt eftersom bara kanske en tredjedel av Ny Tids läsare är hard core-Godard-fans, så jag ska i stället nämna det verk som gett upphov till den största konstdiskussionen denna vinter, Minna L. Henrikssons diagram över Helsingfors konstliv som ingick i Helsingfors Konsthalls utställning Export–Import i januari och februari och som återges i tidskriften Taide nr 1/2010.

Att Henrikssons verk är konst är inte speciellt självklart (snarare är det väl en blandning av kultursociologi och konsthantverk). Att det är en politiskt laddad ”bild” finns däremot inget tvivel om. Och att bilden presenteras inom ramen för den konstnärliga institutionen är en (konst)politisk handling. Det visar alla de besvärade reaktionerna från kulturdirektörernas sida. Nätverk och korruption fungerar bäst när de inte är kända och offentliga.

Politik liknar konst på ett plan: bägge öppnar ögon.

Trygve Söderling