Tänk globalt, agera lokalt – ett inrotat tänkesätt för många som är aktiva i medborgarorganisationer och föreningar. Men är det här relevant i dag? Den 26 mars ordnade Helsingfors universitet tillsammans med Amnesty International en diskussion om “Global activism in a local context”. Naomi Barasa Githii från Kenya berättade om Amnestys kampanj Demand Dignity (kräv värdighet) vars målsättning är att öka människors känsla för att de har rätt att kräva till exempel bashälsovård. Slumområden, korruption och andra lokala problem diskuterades, och lika många lokala lösningar. Intressant i sig, men den globala aspekten av diskussionen kom knappt vidare från konstaterandet att liknande problem finns på många håll.

När det globala sedan nämndes rörde man sig på en betydligt mer abstrakt nivå om kapitalismens återgång till primitiv ackumulering. Professor Ranabir Samaddar menade att kriget i Irak är ett exempel på modern erövring av mark och resurser, och att det redan finns ett globalt organiserat motstånd, nämligen terroristnätverk. Lite trist ändå för oss vanliga aktivister om det enda sättet att agera globalt är att gå med i al-Qaida. Då kanske lokalt agerande känns mer lockande.

Lokala initiativ kommer aldrig att tappa sin relevans så länge som fattigdom och social utslagning förekommer. Genom återanvändning, penninginsamlingar eller påtryckningar riktade mot den finländska regeringen kan man lokalt påverka globala fenomen och händelser. Men även om regeringen skulle föra en mer proaktiv roll på den internationella arenan, i likhet med våra västra grannländer, så undrar jag om det här räcker.

Amnestys Demand Dignity-kampanj handlar inte enbart om tillgången till rent vatten och tak över huvudet. Den betonar också människors rätt att ta del av beslutsfattandet om hur servicen tryggas.

Hur människor ska kunna ta del i det här beslutsfattandet då Internationella valutafonden eller Världsbanken dikterar villkoren för den offentliga sektorn i många utvecklingsländer, förblir för mig oklart. Amnesty har 2,2 miljoner medlemmar i 150 länder. Kunde en sådan organisation ta steget upp till en verkligt global kampanj om rättigheten att ta del i beslutsfattandet då det gäller till exempel internationell handel?

I Asien startade i höstas en kampanj med syftet att organisera arbetarna i textilindustrin – i hela Asien. Med kampanjen Asia Floor Wage vill asiatiska fackföreningsaktiva råda bot på fenomenet “race to the bottom”. I SVT:s program Korrespondenten (10.3) fick tittarna möta Salina. Hennes jobb är att resa runt till asiatiska låglöneländer och uppmuntra arbetarna att organisera sig och kräva bättre löner och arbetsvillkor. Inget lätt jobb med andra ord.

För den som vill arbeta för en mer jämlik fördelning av världens resurser kan det vara nödvändigt att agera utanför den egna kommunen eller staten. Slår man huvudet i väggen om en reform (eller skrotande) av Världshandelsorganisationen eller andra globala strukturer ställs som mål? Eller finns det snarare en gnutta av lättja i den ständiga betoningen av det lokala?

Lotta Staffans

Lämna en kommentar