Psykvården är den enda instans som kan skriva ut B-intyg på basis av symptom, utan att medicinska fynd gjorts.Det här betyder att statistiken över psykfall vimlar av mänskor som varken är utbrända eller psykiskt sjuka.
Själv är jag en av Finlands flera hundra elöverkänsliga. En del av oss har ”valt” psykdiagnos framom att hanka sig fram på utkomststöd resten av livet.
Jag blev akut arbetsoförmögen år 1990 efter att ha jobbat med strålningen från tre bildskärmar riktade mot mej från nära håll. Vem hade hört talas om sånt på den tiden?
Medan jag slussades från den ena specialisten till den andra, ringde jag långa samtal till föreningen för elöverkänsliga i Sverige (den finländska föreningen hade inte grundats) och till Tandpatientföreningen i Helsingfors. Jag sanerade amalgamet och fick det viktiga tipset att avstå från metallsmycken inklusive armbandsur.
Ett halvår efter insjuknandet bedömde den sista specialisten mej som frisk. Jag gick till företagsläkaren och sa:
”Nu får du skriva remiss till psykvården!” Läkaren där meddelade efter två besök det jag redan visste – att jag inte var psykiskt sjuk.
”Jag kan högst skriva två månader för vidare utredningar, inte mer”, sa hon. Men efter att ha konsulterat erfarna kolleger, ändrade hon sej.
Formuleringarna i det första B-intyget var svårsmälta. Till de mildare hörde påståendet att den oidipala fasen blivit på hälft för mej eftersom min pappa dött då jag var liten. Ansökan om tillfällig sjukpension efter ett år förkastades.
”Vi anser att ni kan fortsätta ert arbete som journalist”, meddelade pensionsbolaget. Jag ringde upp och skrek hysteriskt i telefon – mina ögon tålde knappt någon läsning det första året och ljuskänsligheten var svår, liksom yrseln och illamåendet vid datorn.
När jag hade skrikit färdigt var jag nära att tappa luren, för föredraganden vid pensionsbolaget sa:
”Ja, jag förstår dej precis!”
Hon räknade upp en handfull symptom som gör folk arbetsoförmögna, men de ändå tvingas ge avslag för.
”Skulle du säga det där till en journalist?” frågade jag.
”Nej, då var jag nog fort utan jobb”, blev svaret.
Hon nämnde bland annat sjuka ryggar, fibromyalgi och kronisk trötthet.
Efter lite parlamenterande fick jag tala med överläkaren, som sa:
”Redan när jag studerade till läkare på sjuttiotalet, var det vanligt att nya sjukdomar hänvisades till psykvården.”
”Förstår du hur förnedrande det är?” frågade jag. Nej, det hade han inte tänkt på.
Han föreslog ett utlåtande från arbetsgivaren, och pensionen godkändes utan besvärsrunda. Tur var det, för en fördröjning skulle ha kostat mej min bostad, som jag hade tre år kvar på lånet av.
Jag hade tillfällig sjukpension i fem, sex år, med årliga besök hos ständigt vikarierande läkare för nya intyg. Texterna i intygen blev för varje år klarare och enklare. De sista räknade helt enkelt upp mina symtom och situationerna då de uppstod. Någon medicinering föreslogs aldrig, däremot gick jag med på att börja i terapi. Kämpade på i fem och ett halvt år innan jag frustrerad vägrade fortsätta terapin.
Rädd att det skulle kosta mej pensionen, överraskades jag av motsatsen: livstidspension! Diagnos: vanföreställningssyndrom.
Jag hade lärt känna två andra elöverkänsliga. De gick hos samma psykdoktor, en jag inte kunde gå hos eftersom hans flickvän var min väninna. Till dem båda sade denna man, som alltså kände mej väl, att han aldrig hört talas om elöverkänslighet.
Den egentliga hjälpen har under åren kommit från olyckssystrar och -bröder, Suomen Sähköyliherkät ry samt den förkättrade alternativvården. Läkarna tror fortfarande inte på oss, tjugo år efter mitt insjuknande.
Disa Qvarnström
Foto: WesTonR / Deviant Art
