Allt flera barn omhändertas i Finland. Enligt Thl:s uppgifter var 1,3 procent av de finländska barnen under 18 år placerade utanför hemmet 2008, mot 0,8 procent i medlet av 1990-talet (KU 7.5.2009). Antalet omhändertaganden som görs mot barnets eller en förälders vilja har fördubblats under samma tid.
Man kan lätt vifta mot en allmän samhällsutveckling där utslagning och missbruk gör att barn far illa. Men en sådan utveckling är inte oberoende av offentliga insatser.
Samtidigt som mängden omhändertaganden ökar har familjernas möjlighet att få olika typer av stödtjänster minskat. En aktuell rapport från barnombudsmannens ämbete, sammanställd av forskarna Aila Puustinen-Korhonen och Tarja Pösö, bekräftar att balansen mellan omhändertaganden och tillgången till andra tjänster behöver ses över:
”Barnfamiljers upplevelser av att man sökt hjälp för barnens beteendeproblem med resultatet att barnen överraskande omhändertas, är inte sällsynta. Kanske först under den ersättande vården (sijaishuolto) har man gjort de behövliga hälsoundersökningarna och konstaterat att barnet har till exempel en neurologisk störning eller en utvecklingsstörning, för vilken omhändertagande är helt fel vård.”
Brist på fosterfamiljer har vidare lett till att en allt större del av de omhändertagna barnen placeras på barnhem. Men enligt Matti Rimpleä som är forskningsprofessor vid Thl håller internationella placeringsföretag på att upptäcka den finska barnhemsmarknaden. (KU 7.5.2010) Tidigare ägdes privata barnhem i Finland i regel av idéella föreningar och enskilda näringsidkare, men allt flera drivs idag av vinstdrivande företag. Barnhem är en säker investering eftersom omhändertaganden av barn är långvariga och det är kommunerna som betalar, säger Rimpelä.
De här utvecklingarna är knappast resultat av en medveten strategi inom socialvården. Snarare kan man tänka sig att det är kommunernas strama ekonomi som ligger bakom, kombinerad med den kortsiktighet och närsynthet som ekonomisk knapphet lätt föder. Man sparar så mycket det går inom vård, bidrag och socialt stöd, och ingriper först när det är absolut nödvändigt.
Eftersom omhändertaganden klart är dyrare än att erbjuda stöd till familjer kan problemet inte skyllas på penningbrist; man måste se över attityder och arbetsfördelningen mellan de områden av omsorgen som ska svara för barnens och familjernas välfärd. Föräldrar är inte barnens fiender och barn är inte problem som ska placeras på institutioner.
En annan fråga är om vinstdrivande företag alls borde ha något att skaffa inom barnskyddet. Att kommuner köper tjänster av privata aktörer snarare än att upprätthålla egen service blir fortfarande allt vanligare. Man kan kritisera trenden i största allmänhet, men just i fråga om barnskyddet är problematiken särskilt angelägen. Varför ska någon kunna göra pengar på utsatta barn? I praktiken betyder möjligheten att göra vinst också att det finns ekonomiska intressen i att hålla mängden omhändertaganden på en hög nivå, och i att barnen placeras på de vinstdrivande företagens institutioner snarare än i fosterfamiljer. Finns det inte en risk för att de resursstarka näringsidkarnas intressen här kör förbi de utsatta barnens och familjernas?
Nora Hämäläinen
