Rufus Wainwright är för mig en relativt ny bekantskap så jag har dålig koll på hans tidiga skivor. Och tänker jag längre tillbaka så är det samma sak med Rufus pappa. Loudon Wainwright III var bara ett namn nånstans i det bakersta bakhuvudet. Och på tal om namn var den där ståtliga trean inget han körde med på den tiden.

Men man behöver inte lyssna på många sånger för att inse att han är otrolig – sonen alltså.
Jag hade kanske i och för sig föredragit Rufus med band, men Rufus med piano är ingen dålig variant heller. Första akten med sånger från den nya skivan är mycket stämningsfull, det är förbjudet att applådera mellan låtarna (vilket annars brukar tillämpas bara mellan stycken av klassisk musik och känns ovant i rocksammanhang – ett slags markör av att Rufus hör hemma i flera genrer. Och framför allt handlade det ju om sorgesånger och man klappar inte på begravningar).

Inte kan jag på riktigt bedöma hans kvaliteter som pianist men visst låter det som om han skulle klara sig som konsertpianist av mer avancerat slag. Och att kalla honom duglig som sångare skulle vara en örfil, han har en fenomenal röst och förmåga att tolka som är känslosam men inte sentimental. Lyssna bara på den totalt slutkörda Leonard Cohen-låten Hallelujah (som inte framfördes), den enda som kan göra den utan att man behöver känna sig ens halvreligiös är Rufus.

All days are nights: Songs for Lulu (med sina tre tonsatta Shakespeare-sonetter) har annars fått väldigt varierande bedömning, från fem stjärnor till absolutaste botten som nånsin presterats. Själv tycker jag de är ganska fina, men ändå inte det bästa av det bästa.
Lite teatraliskt känns det när första timmen avslutas med en långsamt ivägskridande artist i nåtslags slängkappsschabrak, det är knäpptyst och man får våldsam lust att fnissa till.
Efter pausen blir det en timme med favoriter från tidigare skivor. De är så många, The Art Teacher, Nobody’s off the Hook, I´m going to a town that has already been burnt down – kan man lyssna på den utan kalla kårar? En kombinerad kärlekssång till de svaga (+ nån till) och hatsång (eller snarare trötthetssång) över Amerika.

Mellansnacket är avspänt och småhumoristiskt, Rufus berättar om bakgrunden till sångerna, ger impressioner från sina båtresor, nämner ett par berömda finländare som han beundrar, talar om sin nyligen avlidna mamma. Det låter så lätt men det kräver en del att träffa tonläget också mellan låtarna.

Under andra akten är scenen dekorerad med trettiofyra brinnande ljus. Det är intimt och när encoren är över med The Walking Song (skriven av mamma) känns det helt rätt att gå och inte envisas med att få höra ännu mer, fast jag så gärna hade lyssnat på Do I Disappoint you (in just being human).

Tapani Ritamäki

Lämna en kommentar