På sensommaren får många sommarstugeägare ovälkommet besök i form av slibbiga algmassor som flyter i land på stränderna. Havet får en oaptitlig färg. Simmandet ställs in.
Övergödningen av Östersjön är ett stort miljöproblem. Över 80 miljoner människor belastar ett hav som är ytterst känsligt på grund av litet djup och låg salthalt. För den som kan unna sig sommarstuga är algerna ett sanitärt problem under några sommarveckor. Men havet får ingen paus. När algerna bryts ner behövs enorma mängder syre och bottnarna dör. I dag är en yta dubbelt så stor som Danmark bottendöd.
Övergödningen av Östersjön har många likheter med ett annat miljöproblem – den globala uppvärmningen. I båda fallen handlar det om att i sig livsnödvändiga ämnen släpps ut i för stora mängder. I båda fallen krävs snabba och internationella lösningar.
Men övergödningen borde vara ett lättare problem att angripa. Det finns förvisso inga mirakelkurer som kan ge ett rent hav till nästa sommar. Men det finns beslut som på sikt kan förbättra havets tillstånd.
På Östersjöportalen (www.itamariportaali.fi) är adressen tydlig: ”Man har lyckats reducera utsläppen av näringsämnen som orsakar eutrofiering från samhällena, industrin och fiskodlingen. Idag härstammar cirka 70 procent av näringsbelastningen från Finland i Skärgårdshavet från jordbrukets utsläpp. Utan att drastiskt skära ner belastningen från jordbruket är det omöjligt att nå ett gott tillstånd i Skärgårdshavet.”
För parlamenten runt Östersjön – i synnerhet för de rika nordiska staterna och Tyskland – gäller det att använda sin lagstiftningsmakt och sluta upp med att bara ”uppmuntra” ekologiskt jordbruk. Det behövs bredare skyddszoner vid vattendrag, fler åkrar i träda och åtminstone partiella förbud mot konstgödsel.
Också gällande fiskodlingar, industri och båttrafik behöver lagstiftningen följas upp. Att många åtgärder bara har en marginell effekt är ingen ursäkt för passivitet. Ett exempel är förbudet för fritidsbåtar att tömma septiktanken direkt i havet. I Finland har förbudet funnits i flera år. I Sverige skall det – enligt planerna – införas 2014. Det finns säkert fler exempel på slapp och långsam lagstiftning, också i Finland.
Vid lagstiftningen lurar förstås en EU-dimension – av konkurrensskäl kan en del nationella beslut underkännas. Samtidigt är övergödningsproblemet i sig ytterligare ett exempel på unionens absurda jordbrukspolitik. Medan Östersjöländerna borde minska sitt jordbruk fortsätter Europa att dumpa sitt överskott av jordbruksprodukter i tredje världen.
Ibland förklaras eller försvaras uteblivna finländska åtgärder med att polacker, ryssar och balter minsann är de stora skurkarna. Det är ohederligt att resonera så, om än inte osant. Enligt miljökommissionen Helcoms plan skall till exempel Polen minska sina fosforutsläpp till 8 760 ton per år medan Finland enligt målsättningen borde nå 150 ton fosfor per år.
Polens stora utsläpp kan förklaras av en stor befolkning och ett stort jordbruk. Det betyder inte att man saknar ansvar för Östersjön – och inte heller att Finland inte har både en moralisk skyldighet och ett tydligt egenintresse av att hjälpa fattigare grannar.
Fredrik Sonck