”Jag tror på den goda människan, att den som utför onda handlingar är en god människa som spårat ur på något sätt, en som inte givits bättre förutsättningar.”
Hans Pauls bok Möten på vägen, med fotografier från flera årtionden och flera kontinenter, visar att hans tro på godheten genomsyrar också hans bilder. Den goda människan finns överallt.
Människorna i Pauls bilder är inte statister, det handlar om verkliga möten trots att hans stil är strikt dokumentär. Bilderna är befriade från den egotrippande häftiga vinkling som många fotografer i krisområden använder sig av. Balansgången är hårfin. Att fotografera gråtande kvinnor utan att göra dem till melodramatiska offer kräver en fotograf som både har empati vid fotograferingssituationen och förmåga att inte nedvärdera tidningens läsare. Vi ska inte fälla tårar över bilderna utan inse vad som händer och om möjligt ta ställning. Pauls bilder från Afghanistan 2006 fungerade så här, läsarna upprördes och insamlingar påbörjades. Men konflikten fortsätter och därmed också fotografens frustration. ”Konflikterna i de områden där jag varit bara fortsätter och fortsätter. Ibland undrar man om det alls är någon idé att åka för att fotografera, om det ändå inte spelar någon roll att man öppnar ögon.”
Många fotografer som reser i krisdrabbade områden verkar fotografera för att vinna ”årets pressbild”-tävlingar eller för att kunna lägga in häftiga bilder på sina hemsidor. Paul hör till en annan kategori. Han gör sig själv osynlig men samtidigt känslomässigt väldigt närvarande och de människor han fotograferar har alltid integriteten bibehållen. Trots att Paul sätter innehåll före estetik, betyder det inte att hans bilder skulle vara tråkiga. Paul använder sin medfödda eller vältränade känsla för ögonblicket, den där bråkdelen av en sekund då leendet är som bredast eller kompositionen exakt.
De intressantaste bilderna i boken är från Kosovo, Afghanistan och Thailand dagarna efter tsunamin, men Paul har varit med länge och bilderna från 1960- och 1970-talets Finland är svartvita klassiker. Vackra damer i hatt, tjuvrökande ungar och gubben på pappamopo gör att man känner doften av barndomens Helsingfors. Tyvärr så känns också formgivningen av boken som om den var gjord på 1970-talet, ett fräschare grepp skulle ha fått bilderna att lyfta ännu bättre.
”Det ligger en ära i att hålla stilen. Vem som helst vill ju vara vacker, och sedd. Det behöver vi och det behovet kan man se över hela världen”.
Och Paul ser, han ser uteliggaren med mustachkam, familjen med tre funktionshindrade pojkar vid matbordet, bröderna som återförenas för ett kort möte innan de ska tillbaka till respektive ålderdomshem, och barn. Barnen är närvarande i alla länder och i alla samhällsskikt och Paul ger barnen plats och fotograferar dem med respekt. Francesca som vandrar ner för Jungfrustigen år 1971 är en ståtlig kvinna på cirka fem år.
Annika Rentola har intervjuat Paul och skrivit de förklarande texterna till bilderna, de ger ofta ett mervärde men ibland kunde bilderna få tala sitt eget tysta språk. Och konstigt nog så saknar jag faktiskt lite de politiker som Paul också fotograferat under alla de här åren, de skulle ge en bra kontrast till det humanistiska materialet och ett bredare perspektiv på den här strålande pressfotografens bildbiografi.
Hans Paul (bild) & Annika Rentola (text): Möten på vägen. Bilder ur en pressfotografs arkiv.
Söderströms 2010
Charlotta Boucht
