2,9K

Döda och levande bildar en brokig väv i Pirkko Lindbergs nya roman. Hotell Hemlängtan är en hyllning till den muntliga kulturen.
Det är kvinnornas berättelser som förtäljs i Pirkko Lindbergs Hotell Hemlängtan. Och de förtäljs över en kopp kaffe, hett och starkt kaffe. Bästkaffestunder kallar flickan Tinka de tillfällen som hennes mamma Czarda, hotellchefen, ägnar enbart åt henne, berättelserna och förstås den svarta javan.

Precis som i debutromanen Byte från år 1989 är det dialogerna som för fram intrigen i Lindbergs nya roman på sexhundra sidor. Hotell Hemlängtan ger sig hän åt den muntliga kulturen, det förtroliga samtalet, skrönan, myten och ja – skvallret. Inte för att skvallret är ett nöje kvinnor har ensamrätt till. Långtifrån, men romanens tidsspann sträcker sig från början av 1900-talet fram till 1950-talet, en period då kvinnan fortfarande nekades tillträde till det offentliga rummet och hennes stämma därmed var försatt att klinga i den privata sfären. Och samtalen blir kanske just så förtroliga och skrönorna just så mustiga då endast ett fåtal åhörare får bevittna dem.
Myten har stor betydelse för Lindbergs roman vilket blir tydligt redan i inledningen, då den lilla föräldralösa Tinka upphittas invirad i solkigt tidningspapper på barnhemmets trappa i Viborg, mitt under det brinnande fortsättningskriget. Likt Moses ligger hon ensam och övergiven, försedd med endast en liten ledtråd, en lapp med texten ”Katinka håll till godo”. Den barnlösa servitrisen Czarda låter sig övertalas av en väninna och adopterar hittebarnet. Det fantastiska fortsätter när Czarda några år senare följer en eminent spådams råd och besluter sig för att ta över driften av Hotell Waldorf i Vasa. Och det är här, i det kantstötta hotellet med det urmodiga funkismöblemanget, som den största berättelsen, den om modern och dottern, utspelar sig bland kokerskor, hotellstäderskor, portierer, säregna gäster och inte minst excentriska släktingar.

Att hotellmiljön är bördig jord för intriger bevisade redan John Irving i sin Hotell New Hampshire och visst lyckas Lindberg skapa ett helt universum innanför det isabellfärgade Waldorfs väggar. Här finns Högkvarteret rum nummer 37, Barnens bord, Vinkassan, Suckarnas bro, Salen där Mattsin och Kuttsin trollar fram tonerna till Papperspolkan eller Begin the Beguine med Steinway-pianot. Och förstås Tinkas alla hemliga vrån och skrymslen …

Perspektivet växlar mellan Czardas och Tinkas och därmed får läsaren också vandra mellan en erfaren och en nyfiken blick. I varseblivningen av varandra ömmar det till och hjärtskärande är beskrivningen av hur Tinka iakttar sin trötta mamma byta om efter en slitsam dag, hur hon avlägsnar kattskinnet som värmer den ömmande korsryggen under skjortan. På samma sätt berörs man då Czarda första gången iakttar det lilla byltet Tinka som på sina krumma ben tar sig fram i snön på barnhemmets gård.

Men Hotell Hemlängtan är framförallt en inblick i kvinnorummet. För vid sidan av de krig som utkämpats i vårt land sedan självständigheten, har en annan kamp pågått, en strid för en existens på egna villkor. Czarda är överlevnadskonstnären, pragmatikern som utnyttjar det bästa tiden har att erbjuda henne. Som motpol finns den ”ogudaktiga salongsmänniskan”, lillasystern Loja som besitter artistens känsliga kynne och som också kanske har svårast att hantera den kvinnoroll samhället har att erbjuda henne. Men en oemotståndlig litterär karaktär är den loja systern som då och då dyker upp på hotellet med sin Remington och fyller rum nummer elva med dess smatter. Fast helst ”vilar” hon, lyssnar till Valkyriornas rytt, lägger en patiens, äter konserverade päron och röker cigaretter ur ett smäckert munstycke.
Inte minst beskrivningen av Loja är ett uttryck för Lindbergs ständigt närvarande humor. Också hennes förmåga att registrera detaljer blir evident, hon kan verkligen sina människor ut och in. Hon ser deras manér, hur fingrar nervöst trummar mot bordsytor och blickar försiktigt flackar, hon upptäcker rynkor, födelsemärken, skrattgropar som pryder deras anleten.

Språkligt ligger tonvikten på talet och standardsvenskan lever sida vid sida med österbottnisk och västnyländsk dialekt och inslag av finska. Ett problem är däremot överflödet av ord. Trots att Linberg bjuder på finstämda bilder finns det en del onödigt virke som kunde ha rensats bort.

Hemska historier

Hotell Hemlängtan kan beskrivas som en klassisk utvecklingsroman, för historierna som återges för Tinka är en form av socialisation. Inte minst alla gruvliga historier som likt folkvisorna varnar om hur illa det kan gå för kvinnor. Det berättas om våldtäkter och oäktingar, om mensfläckar som stjälper förlovningar, om rosenklädda höftstöd som leder till relegeringar, om förbjudna böcker och lustar. Och kring Tinka finns en rad kvinnoöden som påminner om det täcka könets börda: vackra Ange Angelin som blir på smällen och slutar skolan, Wivexråtton som står och säljer sig själv på gatan, hotellstäderskan Kaino som måste åka på en resa för att bli av med ”sjukan” hon drabbats av efter mötet med lurken i rum nummer tretton.

Dödsinsikten har också sin plats i Tinkas övergång från barn till vuxen och många av de levande karaktärerna finns fysiskt enbart kvar i de svartvita bilderna i Czardas familjealbum: moster Fröjdis som blev lungsjuk, morbror Fritte som blev själsjuk, den tyska fästmannen Karl Röslein-Rot och kusin Eugen som stupade i kriget. De färggranna och sorgmodiga ödena för tankarna till Isabell Allende och uppenbart är också släktskapet med Monika Fagerholm. Andarnas ständiga närvaro framställs också som förtröstansfull, våra nära och kära verkar aldrig riktigt lämna oss. De lever kvar i minnen som förs vidare i ordens trygga rustning, under livets många bästkaffestunder.

Pirkko Lindberg: Hotell Hemlängtan. Schildts 2010.

Isabella Rothberg