Wikileaks verkar ha fört med sig något som är viktigt att bli påmind om med jämna mellanrum – att krig aldrig någonsin kan vara civiliserat. Att det alltid medför vidrigheter, långt utöver att bara ta kål på fienden. Att det skapar sin egen logik. Att det aldrig kan vara normalt att knappt tjugo år gammal bli utskickad till ett främmande land eller okänt territorium, där varje främling kan vara fiende och varje kvarlämnad kasse en potentiell bomb.
För att kunna kriga måste man frånta motståndaren dennes människovärde. Ju längre man befinner sig i krig, desto luddigare blir gränserna för vad man gör och inte gör. Och om man jämt ser krig, död och förstörelse omkring sig blir det mest otänkbara till slut tänkbart.
Det här går att se överallt – systematiska, extrembrutala våldtäkter i Kongo, tortyr i Irak, förnedring och misshandel och mer våldtäkt och tortyr. Det genomsyrar alla krig mänskligheten någonsin fört. Det är bara det att man oftast väljer att inte tala om det. Statsledare och generaler för att det ser illa ut, krigsprofitörer för att det är illa för affärerna, individer av rädsla för att framstå som omänskliga. Skulle man verkligen föra samhällsdebatt om krigets realiteter vore det nog svårare att få politiskt stöd för krigföring, för att inte tala om att värva unga soldater till frontlinjer världen över.
Wikileaks talar om krigets vardag. Det gör också den israeliska organisationen Breaking the Silence, som består av forna israeliska soldater som talar om sin tid i de ockuperade palestinska territorierna. Jag intervjuade Yehuda Shaul, en av grundarna, för ett knappt år sedan, och reaktionerna på Wikileaks fick mig att tänka på honom.
På en buss mellan Jerusalem och Hebron visade Shaul upp en bild på tre hukande, bakbundna män med ögonbindlar.
– Under den andra intifadan gick det inte en timme utan att man såg minst fem palestinier sittande så här. Det går inte att stå där, vakta dem, och tänka på vad de där människorna månne tänker och känner. Fångar upphör att vara mänskliga varelser, de blir statyer som man tar bilder på, berättar Shaul.
– Och, tillägger han, den bilden är småpotatis. En militär ockupation, liksom ett krig, skapar sin egen logik. Man kan sitta i luftkonditionerade högkvarter och tala om militär etik, men när man gång på gång har att göra med misstänkta bomber inser man snabbt att det bästa sättet att motverka sådana är att skicka en palestinier för att plocka upp den möjliga bomben, säger Shaul.
– Det är fullständigt logiskt – om motståndarna lär sig att varje gång vi ser en misstänkt väska skickar vi en av deras egna för att plocka upp den, då lägger de snabbt av med att plantera ut bomber. Strunt i att det är olagligt att göra så här, lagar finns till för rättssalar, soldater vet hur man för krig.
Och det är den insikten som Breaking the Silence försöker sprida, och som jag tror att Wikileaks också nu bidrar till: att soldater som misshandlar civila inte är undantag, ruttna äpplen i ett annars renhårigt krig. Tvärtom, säger Shaul, alla är skyldiga:
– Vi är skyldiga på olika sätt och i olika grad, men det går inte att vara i en sådan situation och ha rena händer. Det går inte att vara ockupant utan att bete sig som en sådan.
Karin Tötterman
