”Äro sanning och upplysning bittrare och obehagligare, då de inhämtas ur en Tidning, än ur en bok?” Så löd frågan på 1800-talet. I dag orsakar den elektroniska utgivningen huvudbry. Jani Marjanen, forskare vid Renvall-institutet, granskar tidningsdöden.
Tidningsdöden tycks vara på publicisternas läppar. Synligast är trenden i USA, men även nordiska tidningar, som traditionellt stoltserat med lojala tidningsprenumeranter, känner av hotet. Problemet är nytt: Elektronisk distribution av information är enkel och billig i jämförelse med traditionella tryckta tidningar, men det är svårare att materialisera distributionen av elektroniska nyheter i form av intäkter för mediekoncernerna. Samtidigt är elektronisk distribution av information enkel. Vem som helst, från politiker till företag och medborgarorganisationer, kan göra det relativt billigt, och på så sätt utmana tidningarnas ställning som den bästa kanalen för att nå den breda publiken.
Frågor om nya distributionssätt, författarens och utgivarens ansvar och ekonomisk lönsamhet i informationsförmedling är däremot inte nya. Till exempel utmanade boktryckarkonsten kyrkornas informationsförmedling och klostrens bokkopieringsverksamhet från 1400-talet framåt, men ett mer relevant exempel finner vi kanske i tidningspressens genombrott på 1700- och 1800-talet. Då gällde frågan hur boken skulle klara sig vid sidan av den moderna, snabbt producerade och snabbt distribuerade tidningen som gjorde intrång på det offentliga utbytets marknad.
pionjär i branschen
Tidningarna och böckerna ansågs vara olika värda och i olika grad pålitliga. I sitt Åbo Morgonblad (16/6 1821) polemiserade A. I. Arwidsson mot den enligt honom godtyckliga censuren som drabbade tidningarna: ”Äro sanning och upplysning bittrare och obehagligare, då de inhämtas ur en Tidning, än ur en bok? Förblir ej deras väsende alltid detsamma, i hvad form de och må framträda?”
För Arwidsson handlade sanningarna om möjligheten att skriva om lagarna och nationen som organism, medan dagens bloggande privatjournalister undrar varför de inte har samma tillgång till offentliga dokument som tidnings-, radio- och tevejournalister eller samma rätt att skriva om offentliga personers privatliv. Skillnaden i de olika fallen är givetvis stor, men ändå undrar man om inte vi på samma sätt anar att förutsättningarna att göra sig hörd förändras nu som då, och att detta också kommer att ha en betydelse för hur vi förstår begrepp som publicist eller journalist. Under Arwidssons tid fick dessa begrepp en innebörd, i vår tid utmanas de totalt.
Arwidssons tidning var varken den första eller den mest lästa i Finland, men den skiljde sig från sina föregångare. Tillsammans med Mnemosyne (också en av Arwidssons publikationskanaler), utmanade tidningen den offentliga debatten genom att ge utrymme åt opinionsbildande sanningssägare, inte minst Arwidsson själv. I Arwidssons tankevärld var det inte bara fråga om en anlagstavla för överheten, som den halvofficiella Åbo tidningar kunde te sig – här skulle viktiga ärenden avhandlas.
Arwidsson fick erfara att han och hans tidningar var för radikala för det politiska klimatet i Finland. Åbo Morgonblad lades ned och Arwidsson flyttade till Sverige. Även om Arwidsson fick ge vika i Finland, skulle problematiken inte försvinna. Genom att använda den (relativt) nya tekniken blev Arwidsson helt enkelt den första i landet som överskred gränserna för det som ansågs passande.
Problemet låg i att böckerna granskades av boktryckaren, bokbindaren skulle också ha sitt och ingick något opassande i en bok var det lätt att i efterhand vidta repressalier mot skribenten och tryckaren, och konfiskera böckerna.
Med tidningen var det annorlunda. Den var snabbare och billigare att trycka och distribuera. Det fanns heller inte så starka ekonomiska incentiv att det för tryckaren och bindaren var värt besväret att se till att innehållet inte ledde till indragning. Om en tidning drogs in, kunde utgivaren i princip starta om den med nytt namn redan följande dag. Utmaningen som den elektroniska utgivningen på webben utgör för den tryckta pressen i dag är inte helt olik; publiceringen sker snabbare, distributionen är billigare och en hel del resurser frigörs då vissa arbetsskeden elimineras helt och hållet.
inga mellanhänder
Inte helt olik bloggaktivisterna i deras kritik av mediehusen, hånade J.V. Snellman bokutgivningen i sin tidning Saima (15/5 1844): ”Man skulle tro, att sättare, tryckare och bokbindare arbetade för samma ändamål. Knappt ser det dock så ut. Sättare och tryckare sträfva alltid för offentligheten, men bokbindaren sätter sitt klister dertill, och det vackra sträfvandet är till 9/10 delar tillintetgjort. Det blir en bok; men en bok är en vara, som måste köpas dyrt hos bokhandlaren, för hvliken förlön skall bekostas och permar och grann rygg och bokhylla, och lång tid och sur möda / … / Nej hvem vill väl köpa och läsa en bok.”
En tidning var något modernt och enkelt. Man betalade inte för pompa och ståt och inga extra mellanhänder höjde priset: ”Men en Tidning, det är något helt annat. Den kan bokbindaren icke komma åt; den kan man få för något mindre än en kardus tobak / … / Och huru lätt fås den icke? Lika lätt, som man får och afsänder ett bref.”
Det är skäl att påpeka att Snellmans tidning redan hade en annan stil och karaktär än Arwidssons. Dagens tidningar är inte heller särskilt lika sina företrädare. Tidningarna har utan vidare varit tvungna att omdefiniera sin nisch, och detta har skett utan att boken försvunnit. Men oförändrad har boken inte genomgått utvecklingen.
format kompletterar
Man skall inte ta analogin mellan tidningarna som bokens utmanare och den elektroniska publiceringen som tidningarnas utmanare på ett allt för stort allvar. Att läsa fram trender ur den historiska utvecklingen leder lätt till felslut. Det betyder alltså inte att den tryckta tidningen överlever bara för att boken har gjort det tidigare. Inte heller kan man med säkerhet tänka sig att tidningsdöden är inne, men det finns nog mycket som tyder på att elektronisk publicering har reella konsekvenser för både den tryckta tidningen och den tryckta boken. Inte heller skall man klamra fast sig vid den tryckta tidningen, den tryckta vetenskapliga tidskriften eller uppslagsverket. Vi behöver journalistik och vetenskap, inte tidningar och särtryck.
Ordningen är följande: lexika, annan arbetsplatsfacklitteratur och vetenskap elektroniseras först (fördelarna med att läsa en vetenskaplig artikel på skärmen är redan nu uppenbara). Tidningarna och de litterära tidskrifterna följer efter (pappersslöseri är alltid pappersslöseri) i den ordningen att den stora nyheten finns där folk når den lättast, alltså är den elektronisk, medan de mer specialiserade analyserna utkommer i tryckt form under en längre tid.
Skönlitteratur, ströläsningsfacklitteratur och poesi (former av grafisk poesi torde göra ett undantag) är konservativare. Speciellt den tjocka och viktiga romanen kommer att finnas i julklappspaketen ännu länge – som ett prestigeföremål. Den tryckta boken är starkast då den är ett monument, ett inredningselement eller skall bevaras för eftervärlden som säkerhetskopia.
Umberto Eco har rätt då han delar in litteratur i sådant som man slår upp och sådant som man läser, och gör gällande att den första gruppen elektroniseras snabbt, medan den andra gruppen är att föredra i pappersformat. Ett tillägg är dock på sin plats. I och med att den elektroniska distributionen är billigare och ofta behändigare, kommer den klassiska lästa litteraturen att kompletteras av läslitteratur som man bläddrar i och som består av kortare avsnitt. Till exempel är det lätt att tänka sig en återkomst för följetongromanen, men det kommer i så fall att ske på bloggen eller i den elektroniska tidningen som vi läser på en läsplatta eller dylikt.
Inte helt olikt Snellmans jämförelse mellan tidningen och boken, är den elektroniska tidningen lättare och billigare att distribuera än sin tryckta företrädare. Den är också lättare att få tag i (speciellt möjligheten att bläddra i gamla nummer i tidningens elektroniska arkiv överträffar flerfaldigt papperstidningens egenskaper). Mer eller mindre självklart är att en lättdistribuerad och lättillgänglig (och lättkopierbar) tidning också skall vara billigare för läsaren.
frivillig avgift
Faktum är att de elektroniska nyheterna når en överallt: genom en länk i e-postmeddelandet, olika sociala medier, skärmen på flygfältet, i spårvagnen eller köpcentret och framför allt på kontoret. Det är inte lätt att undvika dagens stora nyhet. Därför ter det sig orimligt att kostnaden för samma nyheter skulle vara hög. Ingen vill betala enbart för att få de stora nyheterna. Nyheter har blivit något man får i samband med reklam. Då ska nyhetssidan ha en raljerande rubrik, halvnaken kvinna (inte en halvnaken man!) och inkassera så många hits som möjligt. (Häri ligger en likhet med fildelningsproblematiken. Det är omöjligt att inte höra sångerna på dagens tio-i-topp lista. Om inte via teve eller radio, råkar man ut för dem i skobutiken eller på en webbplats, utan att egentligen beställa musiken. Att betala skivpriser för musik som är så gott som omnipresent känns som en överdrift. Spotify går däremot bra.)
I och med sin snabbhet och enkla distribution tillåter de elektroniska medierna läsarna att vara mer promiskuösa än förr. De kan surfa oändligt och klicka efter de mest skandalösa rubrikerna och således erbjuda nyhetsproducenterna större reklamintäkter. För de stora tidningarna gäller det att erbjuda korta nyheter, mändger av interna länkar och, inte minst, skandalösa läsarkommentarer à la Helsingin Sanomat, som får skribenterna att ladda fram artikel efter artikel och framför allt reklam efter reklam. Den seriösa stora tidningen skulle aldrig erkänna det, men en rasistisk kommentar på nätsidan drar in träffar på en artikel och är en liten guldgruva för tidningen.
Att ta betalt för nättidningen i annan form än annonser är svårare. Läsaren kan ständigt jämföra hur olika tidningar behandlar diverse ämnen och vill inte binda sig till en tidning. Dessutom är betaltidningen på nätet exklusiv och exklusivitet på nätet innebär att tidningen ligger utanför länkandet och ströläsandet.
Men den elektroniska utgivningen erbjuder också möjligheter till att engagera och binda den läsande publiken. Läsarna kan tänka sig att betala om de erbjuds fördjupning, insikt och originalitet. De måste också få delta. Om den bildade läsarkretsen engageras i tidningens arbete, om en del av dem dessutom kommenterar inläggen och blir en del av nyhetsanalysen, blir läsarna också lojala. Då kan läsarna också tänka sig att bidra till nättidningen både med substans och medel, men prenumerationsavgiften bör i sådana fall vara frivillig. Avgiften kan inte vara exklusiv för då faller tidningen utanför den allmänna debatten. Frivilligavgiften är mera lik en medlems- eller stödavgift. Tidningen blir då en kanal för en rörelse, kanske inte helt olikt Åbo Morgonblad som var en kanal och ett forum för Åboromantikernas politiska kamp. Detta torde speciellt vara en möjlighet för de mindre tidningarna och tidskrifterna.
Jani Marjanen
